Hela påvens katekes: Galaterbrevet 7. Vilka dårar ni är, galater!
210901 Galaterbrevet 7. Vilka dårar ni är, galater!
Vi fortsätter att förklara Paulus brev till galaterna. Den här förklaringen är inget nytt, inget som jag har hittat på: det vi studerar är vad Paulus säger till galaterna i en allvarlig konflikt. Och det är också Guds ord, för det har kommit med i bibeln. Det är inget som någon hittar på. Det är något som hände på den tiden och som kan hända igen. Detta är helt enkelt en katekes om Guds Ord så som det uttrycks i Paulus brev till galaterna, det är inget annat. Det måste man alltid komma ihåg. Under de tidigare katekeserna har vi sett hur aposteln Paulus visar de första kristna i Galatien hur farligt det är att lämna den väg de slog in på när de tog emot evangeliet. Risken är nämligen att hamna i formalism och att förneka den nya värdighet de fått: värdigheten hos människor som återlösts av Kristus. Det stycke vi nyss hörde inleder brevets andra del. Hittills har Paulus talat om sitt liv och sin kallelse: om hur Guds nåd har förvandlat hans tillvaro och låtit den tjäna evangelisationen helt och hållet. Här talar han nu direkt till galaterna: han ställer dem inför de val de gjort och inför deras nuvarande tillstånd, som riskerar att omintetgöra deras erfarenhet av nåden.
De ord Paulus använder när han skriver till galaterna är inte direkt hövliga. I andra brev är det lätt att finna uttryck som “syskon” eller “mina kära”, men inte här. Han är arg. Han talar generellt om “galater” och två gånger säger han att de är “dårar”, vilket inte är ett hövligt uttryck. Dårar, oförnuftiga, ja han säger allt möjligt... Det gör han, inte för att de inte är intelligenta, utan för att nästan utan att märka det riskerar de att förlora den tro på Kristus som de tagit emot med sådan entusiasm. De är dumma för de förstår inte att risken är att de förlorar den dyrbara skatten, skönheten i det nya hos Kristus. Det är tydligt att aposteln Paulus är förundrad och dyster. Med en viss bitterhet provocerar han dessa kristna att minnas hans första förkunnelse hos dem, där han gav dem möjligheten att vinna en frihet som de tidigare inte ens kunnat hoppas på.
Aposteln Paulus ställer frågor till galaterna för att skaka om deras samveten. Därför är han så hård. Han frågor är retoriska, för galaterna vet mycket väl att de kom till tro på Kristus genom den nåd de fick genom förkunnelsen av evangeliet. Han leder dem till början av deras kristna kallelse. Det ord de hört från Paulus kretsade kring Guds kärlek, som visat sig helt och fullt i Jesu död och uppståndelse. Paulus kunde inte finna något mer övertygande än vad han antagligen hade upprepat för dem flera gånger i sin förkunnelse: ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig” (Gal 2:20). Paulus ville inte veta av något annat än den korsfäste Kristus (jfr 1 Kor 2:2). Galaterna måste fästa blicken på denna händelse och inte låta sig distraheras av andra förkunnelser. Paulus avsikt är att varna de kristna så att de förstår vad som står på spel och inte låter sig förföras av de sirener som vill leda dem till en religiositet som bara bygger på att man skrupulöst lyder regler. För de nya predikanter som kommit till Galatien har övertygat dem om att de måste ta ett steg tillbaka och ta också alla de föreskrifter som man följde och som ledde till fullkomlighet innan Kristus kom, han som är oförtjänt frälsning.
Galaterna å sin sida förstod mycket väl vad aposteln Paulus anspelade på. De hade säkert fått erfara den Heliga Andens verkan i gemenskaperna. Liksom i andra kyrkor hade nästankärleken och andra nådegåvor visat sig bland dem. Nu tvingar Paulus dem att erkänna att vad de varit med om var en frukt av det nya hos Anden. När de från början kom till tro var det alltså Gud som tog initiativet, inte människor. Den Heliga Anden var huvudpersonen i vad de fått vara med om; att nu sätta anden på andra plats för att ge de egna gärningarna första platsen – alltså att följa lagens föreskrifter – skulle vara galenskap. Heligheten kommer av den Heliga Anden som är oförtjänt återlösning i Jesus: detta rättfärdigar oss.
På så sätt uppmanar Paulus också oss att reflektera över hur vi lever vår tro. Förblir den korsfäste och uppståndne Kristi kärlek mittpunkten i vårt vardagsliv som en källa till frälsning, eller nöjer vi oss med några religiösa formaliteter för att lugna vårt samvete? Hur lever vi vår tro? Håller vi fast vid den dyrbara skatten, vid skönheten hos det nya i Kristus, eller föredrar vi något som lockar oss just nu men som sedan lämnar ett tomrum i oss? Ofta knackar dagsländor på dörren till våra dagar, men de är sorgliga illusioner, som låter oss hamna i ytlighet och hindrar oss från att urskilja vad som verkligen är värt att leva för. Bröder och systrar, låt oss alltid hålla fast vid vissheten att även om vi frestas att avlägsna oss, fortsätter Gud att dela ut sina gåvor. I historien händer alltid, ja det händer också oss, sådant som liknar vad som hände galaterna. Också idag kommer somliga och värmer våra öron och säger: “Nej, heligheten finns i dessa föreskrifter, i dessa saker, ni måste göra det ena och det andra”, och de erbjuder oss en stel religiositet, stelheten som berövar oss den frihet i Anden som ger oss Kristi återlösning. Se upp för den stelhet som de erbjuder er: se upp. För bakom varje stelhet finns något dåligt, inte Guds Ande. Och därför hjälper oss detta brev att inte lyssna till dessa fundamentalistiska förslag som låter oss ta steg tillbaka i vårt andliga liv, och det hjälper oss att gå framåt i kallet till Jesu påsk. Detta är vad aposteln Paulus slår fast för galaterna när han påminner om att Fadern ”ger er Anden och låter underverk ske bland er” (3:5). Han talar i presens, han säger inte “Fadern har gett er Anden” i kapitel tre, vers fem, nej: han säger ”ger”, han säger inte ”har låtit”, nej: ”låter”. För trots alla hinder som vi han ställa upp för hans gärning, också trots våra synder, överger Gud oss inte utan förblir hos oss med sin barmhärtiga kärlek. Gud är oss alltid nära med sin godhet. Han är som den fader som varje dag gick upp på takterrassen för att se om hans son kom hem: faderns kärlek tröttnar inte på oss. Låt oss be om visheten att alltid uppfatta denna verklighet och att sända bort de fundamentalister som erbjuder oss ett liv av konstgjord askes, långt från Kristi uppståndelse. Askes behövs, men klok askes, inte konstgjord sådan.
