Påven om den synodala vägen: Var inte rädda för att föra en dialog
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Lördagen 18 september tog påven Franciskus emot fler än 2 500 präster, ordensmän och kvinnor och lekmän från Roms stift tillsammans med biskopsvikarien kardinal Angelo De Donatis. Den synodala vägen på stiftsnivå inleddes så i stiftet.
Synodalitet betyder att vandra tillsammans
Påven sa i sitt tal till sina gäster att den synodala processen ska involvera hela Guds folk.
Synodalitetens tema är inte ett kapitel i en avhandling i ecklesiologi och inte heller ett mode, en slogan eller en ny term att använda och utnyttja vid våra möten. Nej! Synodalitet uttrycker kyrkans natur, form, stil och mission. … Jag säger inte detta utifrån ett teologiskt perspektiv och inte heller som en personlig tanke, utan genom att följa det som vi kan betrakta som det första och viktigaste ”manualen” i ecklesiologi och som är Apostlagärningarna.
Förebilderna Petrus och Paulus
Apostlagärningarna, fortsatte påven, är berättelsen om en vandring där “alla är huvudpersoner”, där ”ledarskapet uppnås genom att lyssna på Guds och folkets röster” och som “uttrycker en ständig inre oro”. Påven utgick från apostlarna Petrus och Paulus:
Petrus och Paulus är inte bara två personer med sina sidor, utan de är visioner infogade i horisonter som är större än dem själva ... som vittnen till en impuls som sätter dem i kris. … I en kris som driver dem till att våga, fråga, tänka om, göra fel och lära sig av felen och framför allt, att hoppas trots svårigheterna. De är lärjungar till den helige Ande, som låter dem förstå den gudomliga frälsningens geografi genom att öppna dörrar och fönster, bryta murar, krossa kedjor och frigöra gränser. Så kan det vara nödvändigt att börja om, ändra väg, komma över övertygelser som håller oss kvar och hindrar oss från att röra oss och vandra tillsammans.
Påven hänvisade till två episoder. Den första: Petrus möte med den romerska officeren Cornelius (Apg 10:1–33) som vare sig var jude eller kristen fullt ut och “som inte religiös ‘tull’ hade släppt igenom”. Men Gud lyssnade till hans böner. Påven fortsatte:
Mötet mellan Petrus och Cornelius löste ett problem och gynnade beslutet att känna sig fria att predika direkt för hedningarna med övertygelsen – som Petrus säger – ’att Gud inte gör skillnad på människor’. I Guds namn kan man inte diskriminera. Och diskriminering är en synd även bland oss. … Vi alla tillsammans är kyrkan. Och vet ni, vi kan inte förstå det katolska utan att hänvisa till detta stora, gästvänliga fält, som aldrig markerar ut gränser. Att vara kyrka är ett sätt att komma in i Guds bredd.
Var inte rädda för konfrontationer
Den andra episoden påven hänvisade till gällde den om Paulus och Barnabas som sändes till Jerusalem för att lösa frågan om även dem som inte följde lagen kunde frälsas (Apg 15).
Det var inte lätt. Inför detta problem verkade positionerna oförenliga och man diskuterade det länge. Det handlade om att erkänna friheten i Guds handling och att det inte fanns något som kunde hindra dem att nå personers hjärtan, oavsett deras ursprung, moral eller religion. Situationen löstes genom att hålla fast vid bevisen på att ’Gud, som känner allas hjärtan’’’ … själv stödde fallet till förmån för att hedningar kunde bli tillåtna frälsning och ’skänka den heliga anden åt dem likaväl som åt oss’.
Guds villkorslösa kärlek
Påven dröjde sig kvar vid orden “den helige Ande och oss” och sa fritt:
Det är så ni bör försöka att uttrycka er under denna synodala väg och vandring. Om helig Ande inte vore med skulle det vara ett ”stiftsparlament” och inte en synod. … vi går en vandring för att lyssna på varandra och på den helige Ande och för att diskutera.
Sedan påminde han om att kyrkan - som det står skrivet i Lumen gentium - är “tecknet och medlet för enheten med Gud och hela mänskligheten*”, även om frestelsen är att göra allt själva.
I denna fras, som samlar Konciliet i Jerusalems vittnesbörd, finns förnekelsen hos den som insisterar på att ta Guds plats och som anser sig få modellera kyrkan enligt egna kulturella och historiska övertygelser och tvingar till beväpnade gränser, fordrande tullar och en andlighet som hädar mot friheten i Guds involverande handling. När kyrkan bär vittne i ord och handlingar om Guds villkorslösa kärlek och hans breda gästfrihet, uttrycker den verkligen själva katolicismen.
Det kommer alltid att uppkomma diskussioner, varnade påven men förklarade att man finner lösningarna i Guds ord.
Den synodala resan
Påven underströk vikten av den synodala processens fas på stiftsnivå. Han sa att ”det finns många motstånd mot att övervinna bilden av en kyrka som starkt skiljer mellan ledare och underordnade”, men att man genom att vandra tillsammans upptäcker ett horisontellt perspektiv snarare än ett vertikalt.
Han talade sedan om sensus fidei, varje troendes inre röst, och sa att den ger alla “värdigheten i Jesu Kristi profetiska funktion för att kunna urskilja vad som är evangeliets vägar i nuet”. Han förklarade att det här finns två dimensioner: den personliga och den gemensamma. Sensus fidei finns inte om kyrkan inte är inlyssnande, betonade han.
Sensus fidei kan inte reduceras till att kommunicera och jämföra åsikter som vi kan ha om det ena eller andra temat eller en sida av läran. Nej, dessa är verktyg, formuleringar och dogmatiska eller disciplinära uttryck. Med idén att skilja på majoriteter och minoriteter får inte råda: … Hur många gånger har inte de “bortslängda” blivit “hörnstenar” och de ’avlägsna’ kommit ’nära’.
Alla är en del av kyrkan och synoden, la påven till. Synoden är också att “ge plats år dialogen om vår olycka”, och ta den till oss, la han till.
Gåvan att vara Guds folk
Man måste se sig som en del i “ett enda stort folk som är mottagare av de gudomliga löftena”, förklarade påven och preciserade vad begreppet “Guds folk” betyder.
Det handlar inte om ett privilegium att vara Guds folk, utan om en gåva som någon får … för allas skull – en gåva att skänka bort – detta är kallelsen … Guds universella frälsningsvilja erbjuds i historien till hela mänskligheten genom Sonens inkarnation, för att alla genom kyrkans medling ska kunna bli hans söner och döttrar och syskon sinsemellan.
Det finns en “universell försoning mellan Gud och mänskligheten”, sa påven, och att kyrkan “måste känna sig ansluten till detta universella val och av denna anledning utföra sin mission”.
Jag ber er att låta församlingshemmet vara ett hem för alla i kvarteret och inte en exklusiv klubb: håll dörrar och fönster öppna … Låt alla komma in … helig Ande vägleder er – lita på den helige Ande. Var inte rädda för att föra en dialog och låt er skakas om av den – det är frälsningens dialog.
*reds övers
