Påven till Slovakiens unga troende: Stå emot slit och släng-logiken

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

På eftermiddagen tisdagen den 14 september, denna tredje och näst sista dag på den apostoliska resan i Slovakien, mötte påven Franciskus landets unga troende i Košice.

Vid mötet, där 25 000 unga var samlade, mindes man saliga Anna Kolesárová, en slovakisk flicka som dödades under Andra världskriget av en sovjetisk soldat då hon avvisade hans försök att våldta henne och försvarade så sin jungfrudom. Anna Kolesárová saligförklarades på Lokomotiva-stadion den 1 september 2018.

I sitt välkomsttal sa msgr Bernard Bober, metropolit av Košice: ”Vi upplever denna dag som ett stärkande och uppmuntrade ögonblick i vårt liv. Vi alla, och särskilt de unga, lever i en konstig förvirring just i denna epok och det är inte lätt att övervinna den.” 

Några ungdomar gav sedan vittnesbörd och påven sa i sitt tal att han ville försöka ge svar på de olika frågorna.

Kärlek

Vad gällde en av frågorna om kärlek betonade påven att den "är vår största dröm i livet” men inte alltid ”lätt att tolka”.

Jag lånar en mening från er: ’Vi har börjat uppfatta denna gåva med helt nya ögon’. Just som ni sa behövs en ny blick som inte låter sig luras av det yttre. Vänner, låt oss inte banalisera kärleken, för att den är inte bara sinnesrörelse och känslor, även om det börjar så. Kärlek är inte att ha allt omedelbart, den svarar inte på slit och släng-logiken. Kärlek är trohet, gåva och ansvar.

Påven sa att vara rebelliska idag är att gå bortom instinkten och stunden, och besluta sig för att älska hela livet av hela sig själv.

Vi är inte här för att klara oss, utan för att göra livet till en uppgift. Ni alla har stora historier i åtanke genom att ha sett någon oförglömlig film eller hört någon rörande berättelse. Om ni tänker på det, finns det alltid två sidor i de stora berättelserna: en är kärlek och den andra är äventyr och hjältedåd. De går alltid hand i hand. För att göra livet stort behövs både och … Vi ser på Jesus och krucifixet – där finns både och: en gränslös kärlek och mod att ge sitt liv till slutet, utan halvmesyrer. Vi har saliga Anna här inför oss, en kärlekshjälte. Var snälla, låt oss inte tillbringa livets dagar som avsnitt i en såpopera. 

Påven sa också till sina lyssnare att de andra, samhället och de fattiga väntar på dem och även att de ska våga drömma om att skapa familj, få barn och uppfostra dem och dela allt i livet tillsammans en annan person.

Rotade och öppna

Påven bad om att få ge dem rådet att minnas rötterna för att få kärleken att bära frukt. Och rötterna är föräldrar och framför allt far- och morföräldrar.

De har berett marken för er. Vattna rötterna och gå och besök era mor- och farföräldrar, det gör er gott … Idag är risken att växa upp utan rötter, för att vi leds till att ha bråttom och göra allt snabbt: det som vi ser på internet kan genast komma hem till oss; det räcker med ett klick och personer och saker kommer upp på skärmen. Och så blir ansiktena som de har skapat mer familjära. Fulla av virtuella meddelanden riskerar vi att förlora de riktiga rötterna. Att koppla bort sig från livet och fantisera i det tomma gör inte gott och det är den ondes frestelse. Gud vill ha oss stadigt planterade i jorden och uppkopplade med livet; aldrig instängda, utan alltid öppna för alla! Rotade och öppna!

Man talar mycket om kärlek, sa påven, men i världen tänker var och en på sig själv. Han bad de unga att inte låta sig påverkas av detta, för att den som tror på det insjuknar i pessimism och åldras som unga: ”Vi är inte skapade att hålla ansiktet mot marken utan att lyfta blicken mot himlen, mot andra och samhället”.

Bikten

En av de unga vittnena talade om bikten och frågade påven: “Hur kan en ung person övervinna hindren på vägen till Guds barmhärtighet?”. Påven svarade att det är att vända blicken mot det som räknas och att det som får oss att resa oss upp när vi är nere, är bikten. Han betonade dock att man inte får sätta synden i centrum för bikten, utan Gud, som alltid förlåter.

Jag ger er ett litet råd: bli kvar ett ögonblick efter varje bikt, för att komma ihåg förlåtelsen som ni har fått. Bevara denna frid i hjärtat och denna frihet som ni känner inombords. Inte synderna, som inte längre finns, utan förlåtelsen som Gud har skänkt dig, Gud Faders smekning. Bevara den och låt ingen stjäla den. Och kom ihåg detta nästa gång ni går och biktar er: jag går för att få den där kramen igen som gjorde mig så gott. Jag går inte till den domare för att klara upp räkenskaperna, utan jag går till Jesus, som älskar och läker mig. 

Påven gav här prästerna rådet att aldrig vara nyfikna, utan barmhärtiga och känna sig i Guds Faderns tjänst, som alltid förlåter, omfamnar och tar emot. ”Om Han är huvudpersonen blir allt vackert och att bikta sig blir glädjens sakrament”, betonade påven. 

Om någon ändå undviker bikten för att den skäms, förklarade påven att det är något gott att känna skamkänslor. ”Om du skäms betyder det att du inte accepterar det du har gjort. Skam är ett gott tecken, men som varje gott tecken kräver det att gå längre." Påven sa att ett annat tvivel kan vara att man inte tror att Gud kan förlåta när man själv inte förlåter sig för det man har gjort:

Gud gläds däremot varje gång av att förlåta oss. När han hjälper oss upp tror han på oss som det vore första gången – han tappar inte modet. Det är vi som tappar modet, inte Han. Han ser inte syndare att ge etiketter, utan söner och döttrar att älska. 

Omfamna korset

Om att omfamna korset handlade det tredje vittnesbördet och de unga frågade påven hur man ska uppmuntra andra unga att våga omfamna korset. Påven förklarade:

Att omfamna hjälper att övervinna rädsla. När vi blir omfamnade återfinner vi tilliten till oss själva och livet. Så låt oss omfamnas av Jesus. När vi omfamnar Honom, omfamnar vi hoppet … för att återfödas i glädjen. 

Påven önskade Slovakien unga denna glädje och bad slutligen alla att resa sig upp och tillsammans be Fader vår på slovakiska.