Hela påvens katekes - Galaterbrevet 10. Kristus har befriat oss
211006 Galaterbrevet 10. Kristus har befriat oss
Vi fortsätter idag att reflektera över Galaterbrevet. I detta brev har aposteln Paulus skrivit odödliga ord om den kristna friheten. Vad är kristen frihet? Idag skall vi se närmare på detta: den kristna friheten.
Friheten är en skatt som man uppskattar på riktigt först när man förlorar den. För många av oss, som är vana vid att leva i frihet, verkar den mer som en självklar rättighet än som en gåva och ett arv som man måste förvalta. Det finns många missförstånd kring ämnet frihet, och många olika synsätt har stridit mot varandra under århundradenas lopp!
I fallet med galaterna kunde Paulus inte acceptera att dessa kristna först lärt känna och tagit emot Kristi sanning för att sedan låta sig lockas av bedrägliga förslag som ledde dem från frihet till slaveri: från Jesu befriande närvaro till slaveriet under synd, legalism och så vidare. Också idag är legalismen ett problem för oss, hos många kristna som tar sin tillflykt i legalism och listor på vad som är tillåtet eller ej. Paulus uppmanar därför de kristna att stå fasta i den frihet de fått i dopet och inte låta någon ”lägga på dem slavoket igen” (Gal 5:1). Han månar om deras frihet. Han är medveten om att några “falska bröder” ä så kallar han dem – har tagit sig i gemenskapen ”för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar” (Gal 2:4) och göra så att de tar ett steg tillbaka, och det kan Paulus inte acceptera. En förkunnelse som utesluter friheten i Kristus skulle aldrig kunna vara evangelisk: kanske skulle den vara pelagiansk eller jansenistisk eller något sådant, men inte evangelisk. Man får aldrig utöva tvång i Jesu namn, man får inte göra någon till slav i Jesu namn, för han gör oss fri. Friheten är en gåva som skänkts oss i dopet.
Men Paulus undervisning om friheten är framför allt positiv. Han presenterar Jesu undervisning, som vi också finner i Johannesevangeliet: “Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar” (8:31-32). Hans maning är därför framför allt att förbli i Jesus, källan till den sanning som gör oss fria. Den kristna friheten bygger alltså på två grundpelare: den första är Herren Jesu nåd; den andra är den sanning som Kristus avslöjar för oss och som är han själv.
För det första är den en gåva från Herren. Den frihet galaterna fått – och vi också, i dopet – är frukten av Jesu död och uppståndelse. Paulus koncentrerar hela sin förkunnelse på Kristus, som har befriat honom från banden till hans tidigare liv. Enbart från Kristus kommer frukterna i ett nytt liv enligt Anden. Den sannaste friheten, den från slaveriet under synden, springer fram ur Kristi kors. Vi är fria från slaveriet under synden genom Kristi kors. Just där Jesus lät sig spikas fast, där han förslavades, där har Gud placerat källan till människans befrielse. Detta upphör inte att förundra oss: att den plats där vi avklätts all frihet, det vill säga döden, kan bli en källa till frihet. Men detta är mysteriet i Guds kärlek: ett mysterium som inte är lätt att förstå, ett mysterium som man måste erfara. Jesus själv förkunnade det när han sade: “Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka” (Joh 10:17-18). Jesus förverkligar sin fulla frihet när han överlämnar sig till döden: han vet att det blott är på detta sätt som han kan uppnå liv för alla.
Vi vet att Paulus själv fått erfara detta kärleksmysterium. Därför säger han till galaterna med ett mycket djärvt uttryck: ” Jag har blivit korsfäst med Kristus” (Gal 2:19). I denna akt av högsta förening med Herren vet han att han har fått sitt livs största gåva: friheten. På korset har han nämligen spikat fast “sitt kött med alla dess lidelser och begär” (5:24). Vi förstår hur stor den tro var som livade Paulus, hur nära han stod Jesus, och å ena sidan känner vi att detta är något som vi inte har, men å andra sidan uppmuntrar hans vittnesbörd att gå vidare i detta fria liv. Den kristne är fri, måste vara fri och har som kallelse att inte på nytt bli slav under föreskrifter och konstigheter.
Frihetens andra grundpelare är sanningen. Också i det här fallet måste man minnas att trons sanning inte är någon abstrakt teori utan verkligheten hos den levande Kristus, som direkt rör det personliga livets vardagliga och samlade innebörd. Många människor som aldrig har studerat, som inte ens kan läsa eller skriva, men har ändå förstått Krist budskap och har denna vishet som gör oss fria. Det är Kristi vishet som har kommit genom den Heliga Anden i dopet. Vi finner många människor som lever Kristi liv mer än de största teologerna och avlägger ett storslaget vittnesbörd om evangeliets frihet. Friheten gör oss fria i den utsträckning som den omvandlar en människas liv och riktar in det på det goda. För att vara fria på riktigt behöver vi därför inte bara känna oss själva psykologiskt utan framför allt att göra sanning i oss själva på en djupare nivå. Och där, i hjärtat, öppna oss för Kristi nåd. Sanning måste göra oss rastlösa – låt oss återvända till detta så kristna ord: rastlöshet. Vi vet att det finns kristna som aldrig är rastlösa: de lever alltid på samma sätt, det finns ingen rörelse i deras hjärta, rastlösheten saknas. Varför? För rastlösheten är ett tecken på att den Heliga Anden verkar i oss och friheten är en aktiv frihet som väcks av den Heliga Andens nåd. Därför säger jag att sanningen måste göra oss rastlösa, den måste ställa oss frågor hela tiden, för att vi skall kunna gå allt djupare in i vad vi verkligen är. På så sätt upptäcker vi att sanningens och frihetens väg är en mödosam vandring som varar hela livet. Det är mödosamt att förbli fri, det är mödosamt; men det är inte omöjligt. Det är en vandring där vi får ledning och stöd av den kärlek som kommer från korset: kärleken som visar oss sanningen och ger oss friheten. Och detta är lyckans väg. Sanningen gör oss fria, den fyller oss av glädje, den gör oss lyckliga.
