Hela påvens katekes - Galaterbrevet 11. Den kristna friheten, surdeg för världens befrielse

211013 Galaterbrevet 11. Den kristna friheten, surdeg för världens befrielse

I dessa katekeser om Galaterbrevet har vi kunnat se vad som för Paulus är frihetens kärna: det faktum att genom Jesu Kristi död och uppståndelse har vi befriats från syndens och dödens slaveri. Med andra ord: vi är fria för att vi har befriats, befriats genom nåd – inte genom betalning -, befriade av kärleken, som blir det kristna livets höga och nya lag. Kärleken: vi är fria för vi har befriats oförtjänt. Detta är poängen.

Idag tänkte jag betona att detta nya liv öppnar oss för att ta emot alla folk och kulturer och öppnar samtidigt alla folk och kulturer för en större frihet. Paulus säger ju också att för att bejaka Kristus räknas det inte längre om man är jude eller hedning. Det enda som räknas är “tron, som får sitt uttryck i kärlek” (Gal 5:6). Att tro att vi har befriats och att tro på Jesus Kristus som har befriat oss: detta är tro som får sitt uttryck i kärlek. Paulus meningsmotståndare – de fundamentalister som kommit dit – angrep honom för detta nya och hävdade att Paulus inställning berodde på inställsamhet i själavården, att vilja behaga alla genom att tona ned kraven från den egna stränga religiösa traditionen. Det är samma sak med dagens fundamentalister: historien upprepar sig. Det är inte bara i vår tid som varje nytt steg i evangelisationen drabbas av kritik, så har det alltid varit. Men Paulus svarar inte med tystnad. Han svarar med parresia – ett grekiskt ord som betyder mod, kraft – och säger: “Är det människor jag nu vill vinna för mig – eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare” (Gal 1:10). Redan i Första Thessalonikerbrevet uttryckte han sig i liknande ordalag när han sade att han i sin förkunnelse aldrig ”farit med smicker, […] eller haft någon baktanke på egen fördel […]  och inte har vi strävat efter att bli ärade av människor” (1 Thess 2:5-6), vilket är vägen till en låtsastro som inte är tro utan världslighet.

Paulus tanke är än en gång djupt inspirerad. Att ta emot tron handlar för honom inte om att avstå från hjärtat i kulturer och traditioner, utan bara från det som kan förhindra evangeliets nyhet och renhet. Den frihet som utverkats för oss med Herrens död och uppståndelse står inte i kontrast till våra kulturer och traditioner utan ger dem tvärtom en ny frihet, en befriande nyhet i evangeliet. Den befrielse som uppnåtts i dopet låter oss nämligen förvärva full värdighet som Guds barn, och medan vi förblir förankrade i vår kulturs rötter låter den oss samtidigt öppna oss för en universell tro som träder in i varje kultur, urskiljer den utsäde av sanning som finns där, utvecklar den och förverkligar helt och fullt det goda den bär på. Att acceptera att vi har befriats av Kristus – hans lidande, hans död, hans uppståndelse – är att acceptera och bära ut fullhet också till varje folks olika traditioner. Den sanna fullheten.

I kallet till frihet upptäcker vi vad det verkligen betyder att inkulturera evangeliet. Vad betyder det? Att förmå förkunna det glada budskapet om frälsaren Kristus och samtidigt respektera det som är gott och sant i olika kulturer. Det är inte lätt! Det finns många frestelser att vilja påtvinga andra den egna livsstilen som om den vore den mest avancerade och lockande. Många misstag har gjorts i evangelisationens historia när man har velat tvinga på andra en enda kultur! Likriktning är inget kristet. Ja till enhet, nej till likriktning! Ibland har man rentav använt våld för att påtvinga andra den egna ståndpunkten. Vi kan tänka på krigen. På så sätt har kyrkan gått miste om rikedomen hos många lokala uttryck som bär på hela folks kulturella traditioner. Men detta är raka motsatsen till kristen frihet! Jag kommer att tänka på det apostolat som utförts i Kina av pater Ricci eller i Indien av pater De Nobili… [Någon har sagt]: “Nej, detta är inte kristet!”. Jo, det är kristet, det hör till folkets kultur.

Paulus syn på frihet får ljus och fruktbarhet av mysteriet hos Kristus, som i sitt människoblivande på sätt och vis har förenats med varje människa, som Andra Vatikankonciliet säger (jfr den pastorala konstitutionen Gaudium et spes 22). Det betyder att det inte handlar om likriktning utan om mångfald, men mångfald i enhet. Härav kommer plikten att respektera varje människas kulturella bakgrund och att placera henne i ett rum av frihet som inte försnävas av något tvång från en enda dominerande kultur. Detta är innebörden när vi säger att vi är katoliker, när vi talar om en katolsk kyrka: det är inte ett sociologiskt uttryck för att skilja oss från andra kristna. Katolsk är ett adjektiv som betyder universell: katolskt är universellt. Den universella kyrkan, den katolska kyrkan, betyder att kyrkan till sin natur är öppen för alla folk och kulturer i alla tider, för Kristus föddes, dog och uppstod för alla.

Å andra sidan är kulturen ständigt stadd i förändring. Vi kan fundera över hur vi är kallade att förkunna evangeliet i detta historiska ögonblick med stora kulturella förändringar där en alltmer avancerad teknik tycks ha tagit över. Om vi vill tala om tron så som man gjort under de gångna århundradena riskerar vi att inte göra oss förstådda av nya generationer. Den kristna trons frihet – den kristna friheten – beskriver inte en statisk syn på livet och kulturen, utan en dynamisk syn också på traditionen. Traditionen växer men bevarar sin natur. Därför gör vi inte anspråk på att besitta sanningen. Vi har mottagit en gåva som vi skall förvalta. Det är snarare friheten som uppmanar var och en av oss att ständigt vara på vandring på väg mot sanningens fullhet. Det handlar om att vara som pilgrimer: som vandrare på ett ständigt uttåg: befriade från slaveriet för att vandra mot frihetens fullhet. Och detta är den stora gåva som Jesus Kristus har gett oss. Herren har befriat oss oförtjänt från slaveriet och lett oss in på en väg där man vandrar i full frihet.