Hela påvens katekes - Galaterbrevet 12. Frihet förverkligas i kärlek
211020 Galaterbrevet 12. Frihet förverkligas i kärlek
På den sista tiden har vi talat om trons frihet utifrån Galaterbrevet. Aposteln Paulus leder oss steg för steg in i trons nyhet. Den är verkligen något nytt, för den förnyar inte bara några aspekter av livet, den bär på det ”nya liv” som vi har fått ta emot i dopet. Där östes över oss den största gåvan, den att vara Guds barn. Vi har fötts på nytt i Kristus och så har vi gått från en religiositet som består av föreskrifter till en levande tro som har sin mittpunkt i gemenskapen med Gud och med våra syskon, det vill säga i kärleken. Vi har gått från slaveri under fruktan och synd till friheten hos Guds barn. Än en gång ordet frihet.
Idag skall vi försöka förstå bättre vad Paulus menar är kärnan i denna frihet. Paulus säger att denna frihet inte är till för att ”ge köttet något tillfälle” (Gal 5:13). Friheten är alltså inte en vällustig livsstil enligt köttet eller instinkten, individuella lustar och egna egoistiska drifter. Paulus skriver att Jesu frihet tvärtom leder oss till att ”tjäna varandra” (ibid.). Men detta är ju slaveri! Ja, friheten i Kristus är också slaveri, den har dimensioner som leder oss till att tjäna och leva för andra. Med andra ord: sann kärlek uttrycker sig helt och fullt i nästankärlek. Än en gång står vi inför evangeliets paradox: vi är fria att tjäna, inte fria att göra vad vi vill. Vi är fria att tjäna, och där finner vi friheten; vi finner oss själva i den mån vi ger oss själva. Vi måste våga ge oss själva; vi får livet om vi förlorar det (jfr Mark 8:35). Detta är rent evangelium.
Men hur kan man förklara denna paradox? Paulus svar är både enkelt och förpliktande: ”i kärlek” (Gal 5:13). Det finns ingen frihet utan kärlek. Den egoistiska friheten att göra vad vi vill är inte frihet, för den sluter sig i sig själv, den är inte fruktbar. Det är Kristi kärlek som har befriat oss och det är återigen kärleken som befriar oss från det värsta slaveriet, det under vårt jag; därför växer friheten med kärleken. Men det handlar inte om romantisk kärlek som i en tv-serie, inte om en kärlekspassion som bara söker efter det vi tycker om, det handlar om den kärlek vi ser i Kristus, nästankärleken: det är en verkligen fri och befriande kärlek. Det är kärleken som strålar i det kravlösa tjänandet enligt Jesu förbild när han tvättar fötterna på sina lärjungar och säger: ” Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er” (Joh 13:15). Tjäna varandra.
För Paulus är alltså friheten inte att göra vad man vill. En sådan frihet, utan syfte och ramar, skulle vara en tom frihet, en cirkusfrihet utan mening. Den lämnar också ett tomrum i oss. När vi har bara ha följt vår instinkt har vi ofta märkt att det lämnar oss med ett tomrum i oss och att vi inte har använt frihetens stora gåva på rätt sätt, friheten att kunna välja det som verkligen är vårt eget och andras bästa. Enbart detta är full och påtaglig frihet och fogar in oss i vardagens verkliga liv. Sann frihet befriar oss alltid, men när vi söker friheten att göra vad vi vill lämnar den oss tomma.
I ett annat brev, Första korintierbrevet, svarar Paulus dem som har en felaktig syn på friheten. ”Allt är tillåtet!” säger de. ”Men allt är inte nyttigt”, svarar Paulus. ”Allt är tillåtet – men allt bygger inte upp”, säger han, och tillägger: ” Sök inte ert eget bästa utan andras” (1 Kor 10:23-24). Detta är en tumregel för att avslöja all egoistisk frihet och dem som vill reducera friheten enbart till sin egen smak. Paulus svarar med att där måste finnas kärlek. Frihet som leds av kärlek är den enda som gör oss och andra fria, den enda som förmår lyssna utan att tvinga sig på, som förmår älska utan att tvinga, som bygger upp och inte river ned, som inte utnyttjar andra för egen fördel och som gör gott utan att söka egen vinning. Om friheten inte tjänar – detta är lackmustestet – om friheten inte tjänar det goda riskerar den att bli steril och fruktlös. Den kärlek som istället livas av kärlek leder till de fattiga och ser Kristi anlete i deras. Tjänandet a nästan låter därför Paulus betona något viktigt i sitt brev till galaterna: när han talar om den frihet att evangelisera som de andra apostlarna gav honom, betonar han att de bad honom om ett enda: att tänka på de fattiga (jfr Gal 2:10). Detta är intressant. Efter den ideologiska striden kommer Paulus och apostlarna överens och då säger apostlarna till honom: ”gå vidare, och tänk på de fattiga”, din frihet som förkunnare skall vara en frihet att tjäna andra, inte för dig själv, inte för att göra vad du vill.
Vi vet ju att man i vår tid ofta ser på friheten så här: “min frihet slutar där din börjar”. Men här saknas relationen, förhållandet! Det är en individualistisk syn. Den som har fått gåvan av den befrielse som utverkats av Jesus kan inte tänka sig att friheten består i att vara långt från andra, tvärtom består den i att vara del av en gemenskap. Den sociala dimensionen är av grundläggande betydelse för de kristna och låter dem se till det gemensamma goda istället för egenintresset.
I vår tid behöver vi mer än någonsin återupptäcka att frihet handlar om gemenskap, inte om individualism. Pandemin har lärt oss att vi behöver varandra, men det räcker inte att veta det, man måste välja det varje dag på ett påtagligt sätt, man måste fatta sina beslut på den vägen. Vi säger och tror att andra människor inte är ett hinder för min frihet utan tvärtom mitt tillfälle att förverkliga den helt och fullt. För vår frihet föds av Guds kärlek och växer i nästankärleken.
