Hela påvens katekes - Galaterbrevet 14. Att låta sig ledas av Anden

211103 Galaterbrevet 14. Att låta sig ledas av Anden

Paulus uppmanar de kristna att låta sig ledas av den Heliga Anden (jfr 5:16,25). Det är en stil: att låda sig ledas av den Heliga Anden. Att tro på Jesus betyder att följa honom, att gå efter honom på hans väg, så som de första lärjungarna gjorde. Och på samma gång betyder det att undvika den motsatta vägen, egoismens väg, den som handlar om att söka sin egen förtjänst, den som Paulus kallar ”köttet begär” (vers 16). Det är Anden som leder vandringen på Kristi väg, en underbar men också mödosam vandring, som börjar med dopet och varar hela livet. Man kan tänka på en bergsvandring: den är fascinerande, målet lockar oss, men det krävs mycken möda och uthållighet.

Denna bild kan hjälpa oss att förstå innebörden i Paulus ord “att låta sig ledas av Anden. Det är ord som syftar på en gärning, en rörelse, en dynamik som förhindra att man stannar upp inför de första svårigheterna och tvärtom driver en att förlita sig på ”kraften uppifrån” (Hermas Herden, 43, 21). På denna vandring förvärvar den kristna en positiv syn på livet. Det betyder inte att det onda som finns i världen försvinner eller att egoismens och högmodets negativa impulser upphör; det betyder snarare att tron på Gud alltid är starkare än vårt motstånd och större än våra synder. Och detta är viktigt!

Medan Paulus uppmanar galaterna att slå in på denna väg, ställer han sig på deras nivå. Han riktar inte längre uppmaningar i imperativ till dem – “låt er ledas” (vers 16) – och använder istället ”vi”: ” låt oss då följa en andlig väg” (vers 25). Han vill säga att vi skall ställa oss i samma rad och låta oss ledas av den Heliga Anden. Det är en uppmaning, ett uppmanande tilltal. Paulus känner att också han själv behöver denna uppmaning. Fast han vet att Kristus lever i honom (jfr 2:20) är han också övertygad om att han ännu inte nått målet, bergstoppen (jfr Fil 3:12). Paulus ställer sig inte över sin gemenskap, han säger inte: ”Jag är ledaren, ni är de andra; jag har nått bergstoppen och ni är ännu på vandring” – så säger han inte -, utan han ställer sig själv mitt i allas vandring, för ett vara en påtaglig förebild för hur viktigt det är att lyda Gud och allt mer lystra till Andens ledning. Det är så bra när vi finner herdar som vandrar med sitt folk och inte avlägsnar sig från det. Det är mycket bra och är nyttigt för själen.

Att “låta sig ledas av Anden” är inte bara en individuell gärning: det gäller också gemenskapen som helhet. Att bygga en gemenskap enligt den väg som Paulus väcker entusiasm men är också mödosamt. “Köttet”, “frestelserna” som vi alla har, avund, fördomar, hyckleri och agg fortsätter att ansätta oss, och det är lätt att frestas att tillämpa stränga föreskrifter, men gör man det överger man frihetens stig och i stället för att bestiga toppen återvänder man nedåt. Att gå Andens väg kräver i första hand att man gör rum för nåden och nästankärleken. Att göra rum för Guds nåd och inte vara rädd. Efter att ha talat strängt till galaterna uppmanar Paulus dem att hjälpa varandra med deras svagheter, och att använda mildhet om något gör fel (jfr 5:22). Låt oss lyssna till hans ord: “Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (6:1-2). Det är en helt annan inställning är baktal: nej, det är inte att låta sig ledas av Anden. Att ledas av Anden är att tillrättavisa sina syskon med ömhet och att vaka över oss själva med ödmjukhet för att inte vi själva skall falla ned i dessa synder.

När vi frestas att döma andra, vilket ofta sker, borde vi först och främst tänka på vår egen bräcklighet. Det är så lätt att kritisera andra! Men det finns folk som tycks ha en särskild utbildning i baktal. De baktalar andra hela dagen. Men se på dig själv! Det är bra att fråga oss vad som gör att vi vill tillrättavisa en broder eller syster, och om inte vi själva på något sätt är medansvariga för deras felsteg. Den Heliga Anden ger oss sin mildhet och manar oss till solidaritet, att bära varandras bördor. Det finns många bördor i en människas liv: sjukdom, arbetslöshet, ensamhet, lidande…! Och många andra prövningar som gör att man behöver sina bröders och systrars närhet och kärlek! Vi kan få hjälp av kyrkofadern Augustinus ord när han kommenterar just denna text: ”Mina bröder, när man upptäcker att någon bär på någon skuld, […] tillrättavisa honom eller henne på detta sätt, med mildhet. Och om du höjer rösten, så måste du samtidigt älska i ditt inre. Vare sig om du uppmuntrar, visar dig faderlig, tillrättavisar eller är sträng: älska!” (Predikningar, 163/B 3). Älska alltid. Den högsta regeln om broderlig tillrättavisning är kärleken: att vilja det bästa för våra bröder och systrar. Det handlar om att tolerera andras problem och brister i bönens tystnad, för att sedan finna rätt väg för att hjälpa dem att komma på rätt väg. Och detta är inte lätt. Den lättaste vägen är baktal. Att ”flå” en annan som om jag själv var perfekt. Så skall man inte göra. Mildhet. Tålamod. Bön. Närhet.

Låt oss vandra i glädje och tålamod längs denna väg och låt oss ledas av den Heliga Anden.