Hela påvens katekes - Galaterbrevet 15. Låt oss inte tröttna

211110 Galaterbrevet 15. Låt oss inte tröttna

Vi har nått slutet av dessa katekeser om Galaterbrevet. Man hade kunnat reflektera över mycket annat i denna skrift av Paulus! Guds ord är en outtömlig källa. Och i detta brev har Paulus talat som evangelisatör som teolog och som herde.

Det finns ett bra citat av den helige biskopen Ignatios av Antiochia, som skriver: “Det finns en ende mästare som talade och det han sade, skedde; men vad han gjorde genom att tiga är värdiga Fadern. Den som besitter Jesu ord kan lyssna också till hans tystnad” (Ad Ephesios, 15,1-2). Vi kan säga att Paulus har förmått ge en röst åt denna Guds tystnad. Hans mest originella insikter hjälper oss att upptäcka den omskakande nyhet som finns fördold i Jesu Kristi uppenbarelse. Han var en sann teolog, som betraktade Kristi mysterium och förde det vidare med sin kreativa intelligens. Och han förmådde också utöva sitt själavårdande uppdrag för en vilsegången och förvirrad gemenskap. Han gjorde det med olika metoder: från gång till gång använde ironi, stränghet och mildhet… Han betonade sin egen auktoritet som apostel, men på samma gång dolde han inte sina karaktärssvagheter. I hans hjärta har Andens kraft verkligen grävt på djupet: mötet med den uppståndne Kristus har erövrat och förvandlat hela hans liv, och han har ägnat det helt och hållet åt att tjäna evangeliet.

Paulus föreställde sig aldrig en menlös kristendom utan salt och kraft, tvärtom. Han försvarade den frihet som Kristus kommit med, med en lidelse som griper oss än idag, framför allt om vi tänker på de lidanden och den ensamhet som han fick utstå. Han var övertygad om att han fått ett kall som bara han kunde svara på: och han försökte förklara för galaterna att också de var kallade till denna frihet, som befriade dem från varje form av slaveri, för den gjorde dem till arvingar till det forna löftet och, i Kristus, till Guds barn. Han är medveten om de risker som denna syn på friheten kunde medföra, han har aldrig försökt dölja följderna. Han förklarade med parresia, det vill säga med mod, för de troende att vara fri inte alls är samma sak som att vara libertin, och inte heller leder det till former av anspråksfull självtillräcklighet. Tvärtom ställde Paulus friheten i skuggan av kärleken och lät den tjäna nästankärleken. Hela detta synsätt har som bakgrund en horisont av liv enligt det Heliga Anden, som fullbordar den lag som Gud gett till Israel och som förhindrar att man återfaller i slaveri under synden. Frestelsen är alltid den att gå tillbaka. I Bibeln finns det en definition av de kristna, som säger att vi kristna inte är människor som går tillbaka. Det är en bra definition. Frestelsen är att gå tillbaka för att känna sig tryggare: att bara gå tillbaka till lagen och överge Andens nya liv. Detta är vad Paulus lär oss: den sanna lagen har sin fullhet i detta Andens liv som Jesus har gett oss. Och detta Andens liv kan man bara leva i frihet, den kristna friheten. Och detta är en av de bästa sakerna.

I slutet av denna rad katekeser tror jag att vi kan erfara två olika inställningar. Å ena sidan låter Paulus undervisning oss känna entusiasm: vi känner att vi genast vill följa frihetens väg och ”låta oss ledas av Anden”. Att alltid låta oss ledas av Anden gör oss fria. Å den andra sidan är vi medvetna om våra begränsningar, för varje dag anstränger vi oss för att hörsamma Anden och bejaka dess välgörande verkan. Då kan man få uppleva en trötthet som bromsar entusiasmen. Vi känner oss modlösa och svaga, och ibland också marginaliserade gentemot en livsstil enligt en världslig mentalitet. Augustinus har ett råd för sådana situationer som utgår från evangeliets berättelse om stormen på sjön. Han säger: “Tron på Kristus i ditt hjärta är som Kristus på båten. Du får höra förolämpningar, du blir trött, du är omskakad, och Kristus sover. Väck Kristus, skaka om djn tro! Också i oron finns det något du kan göra. Skaka om din tro. Låt Kristus vakna och tala till dig... Väck därför Kristus... Tro på det som har sagts, och det blir stiltje i ditt hjärta” (Predikningar 163/B 6). Augustinus säger att i svåra stunder är vi som båten i stormen. Och vad gjorde apostlarna? De väckte Kristus som sov under stormen. Men han var där! Det enda vi kan göra i svåra stunder är att “väcka” Kristus som är i oss, men som “sover” som på båten. Just så är det. Vi måste väcka Kristus i vårt hjärta, och förstå då kan vi betrakta tillvaron med hans blick, för han ser bortom stormen. Genom hans fridfulla blick kan vi se att landskap som vi på egen hand inte ens kan urskilja.

På denna krävande men fascinerande vandring påminner Paulus om att vi inte får tröttna på att göra det som är rätt. Vi måste lita på att Anden alltid skall hjälpa vår svaghet och ge oss det stöd vi behöver. Låt oss därför lära oss att åkalla den Heliga Anden oftare! Någon kanske säger:” Och hur åkallar man den Heliga Anden? För jag vet hur man ber till Fadern, med Fader vår; jag vet hur man ber till jungfru Maria med Hell dig Maria; jag vet hur man ber till Jesus med sårens bön, men Anden? Vilken är bönen till Anden?” Bönen till den Heliga Anden är spontan: den måste födas i ditt hjärta. I svåra stunder kan du säga: “Kom, Heliga Ande!”. Nyckelordet är detta: “Kom!” Men du måste säga det på ditt språk, med dina ord. Kom, för jag har det svårt, kom, för det är mörkt; kom, för jag vet inte vad jag skall göra; kom, för jag håller på att falla. Kom. Kom. Detta är Andens ord för att åkalla Anden. Låt oss lära oss att åkalla den Heliga Anden oftare. Vi kan göra det med enkla ord under dagens olika stunder. Och vi kan bära med oss, kanske i en liten fickbibel, en vacker bön som kyrkan ber till pingst: ”Kom helige Ande, / sänd oss från himlen / en stråle av ditt ljus! / Du fullkomlige tröstare, / själens ljuva gäst / ljuvliga lindring…” Kom. Och så fortsätter den, den är en mycket vacker bön. Kärnan i bönen är ”kom”, så bad jungfru Maria och apostlarna efter att Jesus stigit upp till himlen; de var ensamma i salen på övre våningen och åkallade Anden. Det är nyttigt för oss att ofta be: Kom, Heliga Ande. Och med Andens närvaro bevarar vi friheten. Så blir vi fria, fria kristna, som inte hänger sig fast i det förflutna i negativ bemärkelse, som inte är fastkedjade vid traditioner utan är fria i kristen frihet som låter oss mogna. Denna bön skall hjälpa oss att vandra i anden, i frihet och glädje, för när den Heliga Anden kommer, då kommer glädjen, den sanna glädjen. Må Herren välsigna er.