Hela påvens katekes - Josef 1. Josef och hans miljö

Den 8 december 1870 utropade den salige Pius IX Josef till världskyrkans skyddshelgon. 150 år senare befinner vi oss mitt i ett särskilt år som vigts åt Josef, och i mitt apostoliska brev ”Patris corde” har jag samlat några reflektioner om honom. Särskilt i vår tid, som präglas av en global kris med olika beståndsdelar, kan han ge stöd, tröst och ledning. Därför har jag bestämt mig för att ägna honom en rad katekeser som jag hoppas kan hjälpa oss få ljus av hans förebild och vittnesbörd. Under några veckor kommer jag alltså att tala om Josef.

I bibeln finns det fler än tio personer som heter Josef. Den viktigaste bland dem är Jakobs och Rakels son, som genom ett händelserikt liv först blir slav och sedan den näst viktigaste personen i Egypten efter farao (jfr 1 Mos 37-50). Namnet Josef betyder på hebreiska “Må Gud låta växa”. Det är en önskan, en välsignelse som vilar på förtröstan på försynen och som särskilt syftar på fruktbarhet och barnens uppväxt. Ja, just detta namn visar oss en viktig sida av personligheten hos Josef från Nasaret. Han var en man som var full av tro på försynen. Han tror på Guds försyn, han har tro på Guds försyn. Alla hans gärningar som nämns av evangelierna kommer av vissheten att Gud “låter växa”, att Gud ”ökar”, att Gud ”tillägger”, det vill säga att Gud ser till att föra sin frälsningsplan framåt. Och i detta liknar Josef från Nasaret i stor utsträckning Josef från Egypten.

För att förstå vem han är, är det också viktigt att se närmare på hans geografiska ramar: Betlehem och Nasaret.

I Gamla testamentet kallas Betlehem Beth Lechem, “brödets hus”, eller också Efrata på grund av den stam som slagit sig ned där. På arabiska betyder däremot namnet “Köttets hus”, troligen på grund av de många hjordarna av får och getter. Deet är ingen slump att när Jesus föds är herdarna de första som bevittnar händelsen (jfr Luk 2:8-20). Med tanke på Jesu liv pekar dessa anspelningar på bröd och kött på eukaristins mysterium: Jesus är det levande brödet som stigit ned från himlen (jfr Joh 6:51). Han säger om sig själv att “Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den sista dagen” (Joh 6:54).

Betlehem nämns flera gånger i bibeln med början i Första Mosebok. Betlehem är också förknippat med berättelsen om Rut och Noemi i den korta men underbara Ruts bok. Rut föder en son som heter Obed, som i sin tur blir far till Iesse, kung Davids far. Och det är just av Davids släkt som Josef kommer, han som är Jesu juridiske far. Om Betlehem förutspår profeten Mika stora ting: “Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma” (Mika 5:1). Evangelisten Matteus påminner om denna profetia och förknippar den med Jesu liv som han ser som profetians förverkligande.

Det är ju faktiskt så att Guds son inte väljer att bli människa i Jerusalem utan i Betlehem och Nasaret, två byar i utkanten, långt från tidens nyhetsflöde och makt. Ändå var Jerusalem staden som Herren älskade (jfr Jes 62:1-12), den heliga staden, som Gud har utvalt (jfr Sak 3:2; Ps 132:13). Där bodde de skriftlärda, fariseerna, prästernas ledarskap och folkets äldste (jfr Luk 2:46; Matt 15:1; Mark 3:22; Joh 1:19; Matt 26:3).

Därför betyder valet av Betlehem och Nasaret att Gud föredrar utkanterna. Jesus föddes inte i Jerusalem med hela hovet... nej: han föddes i utkanten och tillbringade hela sitt liv till trettioårsådern i denna utkant, där han arbetade som snickare tillsammans med Josef. Jesus föredrar utkanterna. Att inte ta detta faktum på allvar är att inte ta på allvar evangeliet och Guds verk, som fortsätter att visa sig i geografins och tillvarons utkanter. Herren verkar alltid fördold i utkanterna, också i vår själ, i utkanten av vår själ, våra känslor, kanske känslor som vi skäms för; men Herren är där och hjälper oss att gå vidare. Herren fortsätter att visa sig både i geografiska och existentiella utkanter. Framför allt söker Jesus upp syndarna, går in i deras hus, talar med dem, kallar dem till omvändelse. Och han blir också förebrådd för detta: “Men titta på denne mästare, säger de laglärda, han äter med syndare, smutsar ner sig, söker upp dem inte har gjort något ont utan som har utsatts för det: sjuka, hungriga, fattiga, bortglömda. Jesus beger sig alltid till utkanterna. Och detta måste ge oss förtröstan, för Herren känner vårt hjärtas utkanter, vår själs utkanter, utkanterna av vårt samhälle, vår stad, vår familj, de dunkla platser som vi kanske inte visar upp för att vi skäms.

I det avseendet var den tidens samhälle inte så olikt vårt. Också idag finns ett centrum och det finns utkanter. Och kyrkan vet att hon är kallad att förkunna det glada budskapet med början i utkanterna. Josef är en snickare i Nasaret som förtröstar på Guds plan om hans unga hustru och honom själv, och påminner kyrkan om att rikta blicken på det som världen väljer att inte se. Idag lär oss Josef detta: “Se inte på det som världen lovprisar, se på hörnen, se på skuggorna, se på utkanterna, allt det som världen inte vill ha”. Och påminner var och en av oss om att sätta vikt på det som andra kastar bort. I den bemärkelsen är han verkligen en det väsentligastes läromästare: han påminner oss om att det som verkligen är något värt inte fångar vår uppmärksamhet utan kräver en tålmodig urskiljning för att man skall kunna upptäcka och fästa värde vid det. Upptäcka dess värde. Låt oss be honom att be för att hela kyrkan skall återfinna denna blick, denna förmåga till urskiljning, denna förmåga att sätta värde på det väsentliga. Låt oss börja om från Betlehem, låt oss börja om från Nasaret

Idag skulle jag vilja sända ett budskap till alla de män och kvinnor som lever i världen mest bortglömda geografiska utkanter, eller som lever i tillvarons utkanter. Må ni finna ert vittne och er beskyddare i Josef, fäst er blick på honom. Till honom kan vi rikta denna bön, en hemmagjord bön, som dock springer fram ur hjärtat:

Helige Josef,

du som alltid har litat på Gud,

och som har fattat dina beslut

med ledning av hans försyn,

lär oss att inte förlita oss så mycket på våra egna planer

som på hans kärleksplan.

Du som kommer från utkanten,

Hjälp oss av förvandla vår blick

Och att föredra det som världen kastar bort och förvisar till utkanterna.

Trösta den som är ensam

Och stötta dem som bemödar sig i tystnad

För att försvara människans liv och värdighet. Amen.