Påven framhåller de gemensamma rötter som förenar katoliker och ortodoxa

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Ett broderligt och historiskt möte hölls under påvens första dag i Grekland, den 4 december, mellan påven Franciksus och den ortodoxa kyrkans överhuvud i Grekland, ärkebiskop Hieronymus av Aten i ärkebiskopssätet.

"Nåd och frid från Gud" (Rom 1:7)

Hieronymus höll ett långt hälsningstal, där han talade om broderskap samt ägnade uppmärksamhet åt frågorna som står i centrum för påvens apostoliska resan och åt frågor vad gäller den internationella situationen, först och främst hälsokrisen.

Påven öppnade därefter sitt tal med aposteln Paulus ord: ”Nåd och frid från Gud” (Rom 1:79). “Idag - sa påven - förnyar vårt möte den nåden och friden”. Påven sa att han kände sig manad att resa hit som en ”pilgrim, med stor respekt och ödmjukhet, för att förnya den apostoliska gemenskapen och ge näring åt broderlig kärlek”.

Bön om förlåtelse

Han förklarade att de två kyrkornas gemensamma apostoliska rötter “som vuxit från evangeliets frö” började bära stor frukt ”just i den grekiska kulturen”. Han hänvisade särskilt till de tidiga kyrkofäderna och de första stora ekumeniska koncilierna. Sedan skildes tyvärr vägarna åt, sa påven och betonade: ”Världslighet förgiftade oss, ogräs av misstänksamhet ökade vårt avstånd och vi slutade att vårda gemenskapen”. Inför Hieronymus och delegationen, tillsammans med den från Vatikanen, bad påven om Guds och brödernas förlåtelse för de misstag som många katoliker har begått.

Med skam erkänner jag, å den katolska kyrkans vägnar, handlingar och val som hade lite eller inget att göra med Jesus och evangeliet utan i stället präglades av vinst- och maktlystnad, som allvarligt har försvagat gemenskapen. Så lät vi fruktbarheten äventyras av splittring. Historien har sin tyngd och här idag känner jag ett behov att förnya bönen till Gud och till bröderna om förlåtelse för de misstag som så många katoliker har begått. Men vissheten om att våra rötter är apostoliska och att det som Gud har planterat, trots tidens förvrängningar, växer och bär frukt i samma Ande är till stor tröst. Och det är en nåd att känna igen varandras frukter och att tillsammans tacka Herren för detta.

Medelhavet – ett enande hav

Påven påminde sedan om mötet mellan de båda för fem år sedan på den grekiska ön Lesbos mitt i nöden, som han kallade ett av vår tids största draman. Detta nya möte, sa påven, ger möjligheten att inte bara se Medelhavet som något oroande och uppdelande, utan som något som enar dem.

Gemenskap

Påven gav tre riktningar längs vägen, som är sammanflätade med olivträdets slutliga dyrbara frukt: gemenskapens olja, vishetens olja och tröstens olja. Helig Ande, sa påven, är först och främst gemenskapens olja: Idag finns behovet av att vi erkänner ”det unika värdet som lyser i varje människa, i varje bror och syster!”. “Att erkänna denna mänskliga gemensamhet är utgångspunkten för att bygga gemenskapen”.

Många steg har tagits för att möta varandra. Låt oss be gemenskapens Ande att föra oss på sina vägar och hjälpa oss att grunda gemenskap, inte på beräkning, strategier och bekvämlighet, utan på den enda förebilden: den heliga Treenigheten.

Vishet

Den Heliga Anden, påminde påven, är sedan vishetens olja som smorde Kristus och vill inspirera de kristna.

I denna mening skulle jag vilja uttrycka min uppskattning för den vikt som denna ortodoxa kyrka, arvtagare av trons första stora inkulturation, den med den grekiska kulturen, ägnar åt bildning och teologisk förberedelse.

Påven tackade också den ortodoxa kyrkan i Grekland för dess engagemang idag för den internationella teologiska dialogen.

Tröst

Anden är också tröstens olja: “Paraklet – underströk påven – som står oss nära, är själens balsam och läkning av sår”.

Den har konsekrerat Kristus med smörjelsen för att han skulle förkunna den goda nyheten för de fattiga, befria fångar och ge de förtryckta frihet  ... Anden kallar oss just idag, mer än i det förflutna, att läka mänsklighetens sår med nästankärlekens olja.

Synodalitet

Påven bad: “Hjälp oss att inte bli förlamade av det förflutnas negativitet och fördomar, utan att se på verkligheten med nya ögon”. Med dessa nya ögon, förklarade han, "kommer det förflutnas vedermödor att lämna utrymme för nuets tröst och vi kommer att tröstas av nådens skatter som vi återupptäcker i våra bröder och systrar".  

Påven sa avslutningsvis att den katolska kyrkan i sin vandring under de närmaste åren mot en mer fördjupad synodalitet har mycket att lära av den ortodoxa kyrkan "i vissheten om att Andens tröst sänker sig ner i hjärtat när bröder och systrar i tron närmar sig varandra”.