Hela påvens katekes: 3. Ålderdomen en resurs för tanklösa unga

Övers. Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Här följer hela påvens trosundervisning under den allmänna audiensen den 16 mars, då han  talade om vikten av de äldres insikt om riskerna med ”ett liv besatt av njutning och tomt på inre: ett sorglöst liv, utan uppoffringar, utan inre, utan skönhet, utan sanning, utan rättvisa, utan kärlek”.

Nedan följer hela påvens katekes:

Kära bröder och systrar, god morgon!

Den bibliska berättelsen - med det symboliska språket från den tiden som den skrevs på - berättar om något imponerande: Gud var så förbittrad på människornas utbredda ondska, som hade börjat prägla den normala livsstilen, att han trodde att han hade gjort fel i att skapa dem och han bestämde sig för att eliminera dem. En radikal lösning. Det kan till och med vara barmhärtighetens paradoxala vändning.  Inga fler människor, ingen mer historia, inga mer domar, inget mer fördömande. Och de många förutbestämda offren för korruption, våld och orättvisor skulle besparas för alltid.

Händer det inte även oss ibland att vi - överväldigade av en känsla av hjälplöshet inför ondska eller demoraliserade av "undergångsprofeterna" - tror att det vore bättre att inte ha blivit född? Ska vi tro på de nya teorierna, som fördömer den mänskliga arten som en evolutionär skada för livet på vår planet? Är allt negativt? Nej.

Syndafloden vinner mark

Vi är under press, utsatta för motstridiga påfrestningar som gör oss förvirrade. Å ena sidan optimismen i en evig ungdom, livnärd av de extraordinära tekniska framstegen, som målar upp en framtid full av effektivare och smartare maskiner än oss, som kommer att bota våra sjukdomar och tänka ut de bästa lösningarna för att inte dö: robotarnas värld. Å andra sidan verkar vår fantasi alltmer vara fokuserad på bilden av en slutlig katastrof som kommer att utplåna oss. Som vid ett eventuellt atomkrig. "Dagen efter" detta - om dagar och människor fortfarande finns - måste vi börja från noll. Förstöra allt för att börja om från början. Jag vill naturligtvis inte banalisera framsteg. Men det verkar som om syndafloden vinner mark i vårt omedvetna. Pandemin sätter dessutom en avsevärd press på vår sorglösa bild av de saker som betyder något, på livet och dess öde.

Om insikten av fördärv går förlorad

I den bibliska berättelsen, om att rädda jordens liv från korruption och syndaflod, anförtror Gud uppdraget till den äldste av alla, den "rättfärdige" Noas trohet. Kommer ålderdomen att rädda världen, frågar jag mig? Vad menar du? Hur ska ålderdomen rädda världen? Och vad är horisonten? Ett liv efter döden eller bara överlevnad fram till syndafloden?

Ett ord från Jesus, som hänvisar till "Noas dagar", hjälper oss att fördjupa förståelsen av den bibliska texten vi har hört. När Jesus talar om de sista tiderna, säger han: " Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla." (Luk 17:26-27).

Fördärvet normaliseras

Att äta och dricka, att gifta sig, är väldigt normala saker och inte exempel på fördärv. Var är fördärven? Det Jesus betonar är att när människor begränsar sig till att njuta av livet, förlorar de uppfattningen om fördärv, och det förstör deras värdighet och förgiftar deras mening. När uppfattningen om fördärv går förlorad, blir fördärv det normala. Man lever sorglöst i fördärvet, som om det vore en del av det normala i mänskligt välbefinnande.

När du går för att göra något och det tar lång tid, för processen är långsam, så hör du ofta folk säga: "Ge mig ett tips, för att kunna påskynda det här". Vi känner alla väl till det. Fördärvets värld verkar vara en del av människans normalitet; och det är inte bra. I morse talade jag med en man som berättade för mig om det här problemet i hans land. Livets varor konsumeras och åtnjuts utan oro för den andliga livskvaliteten, utan omsorg för det gemensamma hemmets livsmiljö. Allt utnyttjas, utan att oroa sig för den förödelse och förnedring som många lider av, och inte ens för ondskan som förgiftar samhället. Så länge det normala livet kan fyllas med "välbefinnande" vill vi inte tänka på vad som gör det tomt på rättvisa och kärlek. "Bara jag mår bra! Varför måste jag tänka på problem, krig, mänskligt elände, fattigdom och all ondska? Nej jag mår bra. Jag bryr mig inte om andra”. Detta är den omedvetna tanken som får oss att leva i ett tillstånd av fördärv.

Fördärv sprider sig

Kan fördärv bli normalt, undrar jag? Ja tyvärr, bröder och systrar. Man kan andas fördärvets luft som man andas syre. Det är normalt, men det är synd, det är inte bra! Vad öppnar vägen dit? En sak: sorglösheten som övergår till att bara tänka på sig själv: detta öppnar dörren för fördärvet och sänker allas liv. Fördärvet har stor nytta av denna tanklöshet. När en person har det bra och inte bryr sig om andra: denna lättsinnighet försvagar vårt försvar, grumlar vårt samvete och gör oss - även ofrivilligt – till medbrottslingar. För fördärv agerar inte av sig självt: en person har alltid medbrottslingar. Och fördärv sprider sig alltid. Det sprider sig.

Äldre varnar för fördärv

Ålderdomen förstår bedrägerierna i denna normalisering av ett liv besatt av njutning och tomt på inre: ett sorglöst liv, utan uppoffringar, utan inre, utan skönhet, utan sanning, utan rättvisa, utan kärlek: det är fördärv. De äldres särskilda lyhördhet; ålderdomens uppmärksamhet, tankar och tillgivenhet, som gör oss till människor, borde återigen vara en kallelse för många. Och de äldres val att älska de nya generationerna. Vi kommer att vara de som varnar: "Var försiktiga, det här är fördärv, det ger ingenting".

Vi behöver de äldres visdom för att stå emot fördärvet. De nya generationerna förväntar sig profetiska ord av oss äldre. Ord som öppnar dörrar till nya perspektiv i denna sorglösa fördärvade värld av korruption, där fördärv är en vana. Gud välsignar ålderdom, för den så mänskliga och humaniserande karisman. Vad är meningen med min ålderdom? Var och en av oss gamla kan fråga oss det.

Meningen är denna: att vara fördärvets profet och säga till andra: "Stopp, jag gick den vägen och den leder dig ingenstans! Nu berättar jag om min erfarenhet". Vi äldre måste vara profeter mot fördärv, som Noa var profeten mot fördärv under sin tid, eftersom han var den ende Gud litade på. Jag frågar er alla - och jag frågar mig själv: är mitt hjärta öppet för att vara en profet mot dagens fördärv? Det är synd när äldre inte har mognat och man blir gammal med samma fördärvade vanor som de unga. Låt oss tänka på den bibliska berättelsen om Susannas domare: de är exemplet på en fördärvad ålderdom. Med en sådan ålderdom kan inte vara profeter för de yngre generationerna.

Äldre måste ta hand om yngre

Noa är exemplet på denna generativa ålderdom: han är inte fördärvad, han är generativ. Noa förkunnar inte, han klagar inte, han gnäller inte, men han tar förvaltar framtiden för den generation som är i fara. Vi äldre måste ta hand om de unga, de barn som är i fara. Noa bygger arken och låter människor och djur gå in i den. Genom att ta hand om livet, i alla dess former, uppfyller Noa Guds befallning genom att upprepa skapelsens ömma och generösa gest, som i verkligheten är själva tanken som inspirerar Guds befallning: en ny välsignelse, en ny skapelse (jfr 1 Mos 8.15-9.17). Noas kallelse är alltid aktuell. Den helige patriarken måste fortfarande be för oss. Och vi, kvinnor och män i en viss ålder - för att inte säga gamla, eftersom vissa känner sig kränkta av det - glöm inte att vi har visdomen, att säga till andra: "Se, det dör är fördärvets väg, den leder ingenstans". Vi måste vara som gott vin som när det är gammalt kan ge ett gott budskap och inte ett dåligt.

Jag vädjar idag till alla äldre. Se upp: ni har ansvaret att fördöma det mänskliga fördärvet som vi lever i och där relativismens livsstil fortsätter, som om allt vore lagligt. Världen behöver kloka äldre och starka unga, som fortsätter framåt. Vi ber Herren om vishetens nåd.