Påven: Låt oss oroas av lidandet i världen

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Påven Franciskus koncelebrerade mässan lördagen den 12 mars i jesuiternas moderkyrka, Il Gesù, med anledning av det ignatianska året 2021-2022 och 400-årsminnet av helgonförklaringen, den 12 mars 1622, av jesuitordens grundargestalter Ignazio di Loyola och Francesco Saverio tillsammans med Teresa av Avila, Isidor av Madrid och Filippo Neri. Jesuitordens generalföreståndare pater Arturo Sosa förrättade mässan.

I sin predikan, som riktades till jesuitbröderna, fokuserade påven på Jesu fyra handlingar på förklaringsberget.

Ta med sig

“Det första verbet är att ta med sig: Jesus, berättar texten, tog «med sig Petrus och Johannes och Jakob» (Luk 9:28)”, sa påven och förklarade att det inte är vi som tar ett beslut, utan det är Herren som kallar oss. ”Låt oss ta emot gåvan att leva varje dag som en bit på vägen mot målet”, sa påven.

Han förklarade också att Herren tog emot apostlarna tillsammans: “Vår kallelse bygger på gemenskapen”. “Helgonen vi minns idag var gemenskapens pelare. De påminner oss om att vi är kallade att vara tillsammans i himlen, trots vår mångfald av karaktärer och åsikter.” ”Låt oss ta emot skönheten att Jesus har tagit oss, tillsammans, med sig”.

Gå upp

”Det andra verbet: gå upp. Jesus « gick upp på berget» (vers 28). Jesu väg går inte utför, utan uppför. Förklaringens ljus kommer inte på en slätt”, sa påven. ”Bröder, endast korsets uppförsbacke leder mot ärans mål”. ” vi är kallade att gå ut just dit, till gränsen mellan himmel och jord, dit där människan ’möter’ Gud med möda”. Påven tänkte här på Fransisco Xavier.

Påven sa att det är lätt att som Petrus säga «det är bra att vi är med» (vers 33) när Jesus talar om sitt uttåg. ”Det finns alltid en fara för en statisk tro”, där lärjungarna sover och blir passiva. ”Ett drama i vår tid är att blunda för verkligheten och vända sig bort”, betonade han och bad heliga Teresa av Avila om hjälp att gå ut ur oss själva och se våra systrars och bröders sår.

Be

Be, är det tredje verbet påven utgick från: ”Jesus gick upp på berget «för att be» (vers 28) … Och medan han bad  – fortsätter texten –, förvandlades hans ansikte» (vers 29). Påven betonade att "förklaringen kommer i bönen” och att bönen innebär att transformera verkligheten: ”Det är inte en distans från världen utan en förändring av den”.

“Det gör oss gott att fråga oss om bönen går in i denna transformering”. Om bönen är levande, sa påven, låter vi oss ständigt oroas av lidandet i världen. Påven tänkte på helige Filippo Neris bön, som fick honom att öppna dörrarna för gatubarn, och på Isidor av Madrid som förde bönen till jordbruksarbetare.

Stå

Det fjärde och sista verbet påven reflekterade över var stå: «stod Jesus där ensam» (vers 36). Han stod kvar efter att Herrens röst hade ljudit «Lyssna till honom» (vers 35). Evangeliet för oss till det väsentliga, sa påven och betonade att det är viktigt att skilja på Gud som förblir och det världsliga som förgår.

Bevara urskillningsförmågan

Påven bad avslutningsvis om helige Ignatio av Loyolas hjälp att ”bevara urskillningsförmågan, vårt värdefulla arv, en ständigt närvarande skatt att utgjuta över kyrkan och världen” för ”att se allt på ett nytt sätt i Kristus”. Påven avslutade med att citera helige Pierre Favre « må allt det goda som man kan uppnå, tänka eller organisera, göras i en god anda och inte i en dålig» (reds.övers.), (Memorial, Paris 1959, n. 51).