Påven på Askonsdagen: Må Gud ge den fred som människan inte lyckas bygga

Översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten

" bön, välgörenhet och fasta är de viktigaste vägarna som tillåter Gud ingripa i vårt liv och i världen. De är andens vapen, och det är med dem som vi, denna böne- och fastedag för Ukraina, ber till Gud om den fred som människorna ensamma inte lyckas bygga." Påven Franciskus avslutar så sin predikan på böne- och fastedagen för freden, Askonsdagen den 2 mars, som lästes upp av kardinalstatssekreterare Pietro Parolin. Firandet, som inleddes med procession från Sant'Anselmo-kyrkan till Santa Sabina-kyrkan, förrättades av kardinalstatssekreteraren i påvens ställe. Redan förra veckan, fredagen den 25 februari, meddelade Heliga stolens pressrum att påven på grund av akut knäsmärta inte kunde närvara. Här följer hela påvens predikan i svensk översättning.

Påvens predikan - Askonsdagen - Böne- och fastedagen för fred i Ukraina

Denna dag, som öppnar fastetiden, säger Herren: «Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. Annars har ni ingen lön att vänta hos er fader i himlen» (Matt 6:1). Det kan vara förvånande, men i dagens evangelium är det ordet lön som upprepas flera gånger (jfr verserna 1, 2, 5, 16). Vanligtvis vänds vår uppmärksamhet på Askonsdagen till det engagemang som trons resa kräver, snarare än på belöningen den leder till. Men idag återvänder Jesu tal om och om igen till termen lön, som verkar vara drivkraften i våra handlingar. Faktum är att det finns i oss, i våra hjärtan, en törst och en önskan att få en belöning, som lockar oss och rör det vi gör.

Herren särskiljer dock två typer av belöning som kan vägleda en persons liv: å ena sidan Faderns belöning och å andra sidan människans belöning. Den första är evig, den sanna, definitiva och den är meningen med livet. Den andra däremot är övergående, ett misstag vi tenderar att ta när människors beundran och världslig framgång är det viktigaste för oss och den största tillfredsställelsen. Men den är en illusion: den är som en hägring som, när den väl har nåtts, lämnar oss tomhänta. Rastlöshet och missnöje står alltid runt hörnet för dem som har världsligheten som horisont, som förför men sedan leder till besvikelse. Den som söker världens lön finner aldrig frid och kan inte heller främja freden. För att hon förlorar Fadern och bröderna och systrarna i sikte. Det är en risk som vi alla löper och därför varnar Jesus oss: «Var noga». Det är som om han sa: “Ni har möjligheten att njuta av en oändlig belöning, en oöverträffad belöning: så var försiktiga för att bländas av de yttre och jaga enkla belöningar, som snabbt försvinner”.  

Askonsdagens rit då vi tar emot aska på huvudet, vill rädda oss från misstaget att sätta människornas lön före Faderns. Detta stränga tecken, som får oss att reflektera över förgängligheten i vårt mänskliga tillstånd och hur en sur, men effektiv, medicin läker det yttres sjukdom. Det handlar om en andlig sjukdom, som förslavar personen och leder henne till beroende av andras beundran. Den är ett rent och skärt ”slaveri under ögontjänande” (jfr Ef 6:6; Kol 3,22), som leder till ett liv under fåfängans fana där det som räknas inte är hjärtats rening, utan folkets beundran; inte Guds blick över oss, utan hur andra ser på oss. Och man kan inte leva på ett bra sätt genom att nöja sig med denna lön.

Problemet är att denna det yttres sjukdom är en fälla även i de mest heliga sammanhang. Det är om detta Jesus talar idag: även bönen, kärlekshandlingen och fastan kan bli självrefererande. I varje handling, även de finaste, kan självtillfredsställelsens maskar döljas. Då är hjärtat inte helt fritt, för att det söker inte kärlek till Fadern och den för bröderna och systrarna, utan mänsklig uppskattning, folkets applåder och egen ära. Och allt kan bli ett slags låtsasspel inför Gud, sig själv och andra. Därför uppmanar Guds ord oss att blicka inåt för att se vårt hyckleri. Låt oss ställa en diagnos på det yttre som vi söker och försöka avslöja det. Det kommer att göra oss gott.  

Askan belyser intet som döljer sig bakom det frenetiska sökandet efter världslig belöning. Vi minns att världsligheten är som stoft som blåser bort i en vindpust. Systrar och bröder, vi är inte i världen för att följa vinden; vårt hjärta törstar efter evigheten.  Fastan är en tid som Herren har gett oss för att börja leva igen, för att läkas inom oss och för att vandra mot Påsken, mot det som inte är förgängligt och mot Herrens belöning. Det är en helande vandring. Inte för att ändra på allt från en dag till en annan, utan för att leva varje dag i en ny anda och på ett annat sätt. För detta behövs bönen, kärlekshandlingen och fastan: renade från fastans aska och från det yttres hyckleri finner man all styrka för att återskapa en levande relation med Gud, bröderna, systrarna och sig själv.  

Den ödmjuka bönen bes «i det fördolda» (Matt 6:6), i din kammare bakom stängd dörr och blir hemlig för att låta det yttre livet blomma. Det är en kärleksfull och tillitsfull varm dialog, som tröstar och öppnar hjärtat. Framför allt i denna fastetid ber vi med blicken mot korset: låt oss invaderas av Guds rörande ömhet och sätta våra och världens sår i hans. Låt oss inte ha bråttom utan vara i tystnad inför Honom. Låt oss återupptäcka den fruktbara väsentligheten av intim dialog med Herren. För att Gud uppskattar inte prål; han älskar däremot att bli uppsökt i hemlighet. Det är “kärlekens hemlighetsfullhet”, långt från all slags uppvisning och slående toner.

Om bönen är sann, kan den inte annat än omsättas i en kärlekshandling. Och kärlekshandlingen befriar oss från det värsta slaveriet, det under oss själva. Fastans kärlekshandling, renad av askan, för oss tillbaka till det väsentliga och den inre glädje som finns i att ge. Allmosan, långt från strålkastarljus, ger hjärtat frid och hopp. Det avslöjar skönheten i att ge, som blir att få och låter oss därmed upptäcka en värdefull hemlighet: hjärtat gläds mer i att ge än att få (jfr Apg 20:35).

Slutligen, fastan. Den är inte en bantning utan befriar oss snarare från det självrefererande i tvångsmässigt sökandet efter fysiskt välbefinnande, för att hjälpa oss att hålla anden i form, inte kroppen. Fastan för oss tillbaka till att ge saker och ting sitt rätta värde. På ett konkret sätt påminner det oss om att livet inte ska underkastas denna världs flyktiga scen. Och fastan ska inte begränsas till endast mat: under fastan bör man i synnerhet fasta från det som ger oss ett visst beroende. Låt oss alla tänka på att fasta för att verkligen påverka det egna livet på ett konkret sätt.  

Men om bönen, kärlekshandlingen och fastan får mogna i hemlighet, finns det inga hemligheter i dess verkningar. Bön, kärlekshandling och fasta är inte mediciner bara för oss, utan för alla: de kan i själva verket förändra historien. Först och främst för att dem som känner dess verkningar, nästan utan att märka det, också överför dem till andra; och framför allt för att bön, kärlekshandling och fasta är de viktigaste vägarna som tillåter Gud ingripa i vårt liv och i världen. De är andens vapen, och det är med dem som vi, denna böne- och fastedag för Ukraina, ber till Gud om den fred som människorna ensamma inte lyckas bygga.

O Herre, Du som ser i det fördolda och belönar oss över alla våra förväntningar, hör bönen från dem som litar på Dig, särskilt de ödmjukaste, de mest prövade, dem som lider och flyr under vapnens dån. Återställ frid i hjärtana och återupprätta din fred i våra dagar. Amen.