Angelus. Påvens uppmaning: Se medmänniskorna och ha medlidande
Översättning Katarina Agorelius
Påven Franciskus reflekterade över liknelsen om den barmhärtige samariern vid Angelus på Petersplatsen den 10 juli och uppmanade de troende varje dag lära sig att följa Herren som en "Vägens apostel". Här följer påvens trosundervisning i sin helhet.
Kära bröder och systrar, goddag!
Evangeliet i dagens liturgi berättar om liknelsen med den barmhärtige samariern (jfr Luk 10:25-37); vi känner alla till den. I bakgrunden finns vägen som går ner från Jerusalem till Jeriko, längs vilken det ligger en man som hade slagits blodig och rånats av rövare. En förbipasserande präst ser honom men stannar inte, utan går förbi; samma sak gör en levit, det vill säga en tillbedjare i templet. ”Men en samarier, - berättar evangeliet – som var på resa och som passerade förbi, såg honom och fylldes av medlidande” (v. 33). Glöm inte de orden, “han fylldes av medlidande”; det är det som Gud känner varje gång han ser ett problem i oss, i en synd eller olycka: “han fylldes av medlidande”. Evangelisten är angelägen om att påpeka att samariern var på resa. Så denna samarier hittar inte ursäkter, trots att han har sina planer och är på väg mot ett avlägset mål, och låter sig utmanas av vad som händer på vägen. Låt oss tänka på detta: är det inte så Herren lär oss att göra? Att se långt, till det slutliga målet, men alltid i vandring och alltid med stor uppmärksamhet åt de steg som ska tas, här och nu, för att nå dit.
Det är signifikativt att de första kristna kallades “Vägens lärjungar” (jfr Apg 9:2), alltså vandringens. Den troende liknar just samariern mycket: på vandring som han och en vägfarare. Han vet att han inte är en person som har “kommit fram, utan vill varje dag lära sig genom att följa Herrens Jesus, som säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Jag är vägen: Kristi lärjunge vandrar och följer Honom, och blir så “Vägens lärjunge”. Han går efter Herren, som inte är någon som sitter still utan alltid är på vandring: på vägen möter han personer, botar de sjuka, besöker byar och ständer. Så gjorde Herren, alltid på vandring.
“Vägens lärjunge” – alltså vi kristna – ser därför att hans sätt att tänka och handla gradvis ändras och blir allt mer överensstämmande med Mästarens. När han går i Kristi fotspår blir han en vägfarare och lär sig - som samariern - att se och ha medlidande. Han ser och har medlidande. Framför allt ser han: öppnar ögonen för verkligheten och är inte egoistiskt stängd i sina egna tankar. Prästen och leviten ser den drabbade, men det är som de inte såg honom, går förbi och tittar åt ett annat håll. Evangeliet lär oss att se och vägleder var och en av oss att på riktigt förstå verkligheten och dag för dag övervinna fördomar och dogmatism - många troende flyr in i dogmatism för att skydda sig från verkligheten - och sedan lär det oss att följa Jesus, för att följa Jesus lär oss att ha medlidande: att lägga märke till andra, särskilt dem som lider och dem som behöver det mest. Och att ingripa som samariern: inte gå förbi, utan stanna upp.
Inför den här evangeliska liknelsen kan det hända att man kastar skulden på andra eller sig själv och pekar finger mot andra och jämför dem med prästen och leviten: “Men han eller hon går förbi och stannar inte!”, eller anklaga sig själv och räkna upp sin bristande uppmärksamhet mot andra. Men jag skulle vilja föreslå en annan slags övning. Inte så mycket att skuldbelägga – visst, vi måste erkänna när vi har varit likgiltiga och rättfärdigat oss, men låt oss inte stanna vid det. Vi måste erkänna att det var fel, men vi ber Herren att hjälpa oss att gå ur vår egoistiska likgiltighet och gå ut på Vägen. Vi kan be dem att se och ha medlidande. Det är en nåd, och vi måste be Herren om den: “Herre, att jag ska se, att jag ska ha medlidande, som Du ser mig och har medlidande med mig”. Det här är bönen som jag föreslår för er: “Herre, att jag ska se, att jag ska ha medlidande, som Du ser mig och har medkänsla med mig” – för att vi ska ha medlidande med dem som vi möter längs vägen och särskilt dem som lider och är i behov, för att närma oss och göra det vi kan och ge en hjälpande hand.
Många gånger, när någon kristen man eller kvinna kommer och pratar med mig om andliga saker, frågar jag om denna ger allmosor. ”Ja”, är svaret – “Och du rör vid handen på den som du ger slanten?” – ”Nej, jag slänger den dit”. – “Och du tittar personen i ögonen?”. – ”Nej, det har jag inte tänkt på”. Om du ger allmosan utan att röra vid verkligheten och utan att se den behövande personen i ögonen, är allmosan till dig och inte till den personen. Tänk på detta: “Rör jag vid misären och även den misär som jag hjälper till i? Ser jag lidande personer i ögonen och de personer som jag hjälper?” Jag lämnar er med denna tanke: se och ha medlidande.
Må jungfru Maria följa oss på denna väg mot mognad. Må hon, som “visar oss Vägen", som är Jesus, också hjälpa oss att allt mer bli ”Vägens lärjungar”.
