Påven till Kanadas jesuiter: "Mirakel kan hända när kyrkan är enad"

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

I Québec träffade påven Franciskus sina jesuitbröder som tjänstgör i Kanada för en privat samtal.På torsdagen publicerade jesuiternas kulturtidskrift La Civilta Cattolica utbytet av tankar mellan påven och hans jesuitmedbröder som ägde rum i ärkebiskopens residens i Québec City på den sista dagen av hans pilgrimsfärd till Kanada.

Samtalets fullständiga text, skriven och publicerad av Fr. Antonio Spadaro, chefredaktör för La Civiltà Cattolica, kan läsas här.

Påven Franciskus reserverar normalt en privat stund för att träffa sina jesuitbröder under sina apostoliska resor, för att samlas och svara på frågor i ett informellt samtal. Bland jesuiterna fanns prefekten för dikasteriet av främjandet för en integrerad mänsklig utveckling, den kanadensiske kardinal Michael Czerny.

I samtalet var huvudteman som framkom synodalitet, stor oro för Haiti, kärlek till familjen och liturgin.

Förstå synoden i Apostlagärningarna

"Synoden", sa påven Franciskus, syftar inte på "ett politiskt möte" och inte heller "en kommitté för parlamentariska beslut".

Snarare, underströk han, "det är det kyrkans uttryck där huvudpersonen är den Helige Ande."

"Det kan pågå demokrati, parlament, debatt, och samtidigt inte någon 'synod'. Om man vill läsa den bästa teologiska boken om synoden, ska man läsa Apostlagärningarna, där huvudpersonen är den Helige Ande. Andens verkan upplevs i synoden. Där urskiljningens dynamik äger rum."

Synoden, fortsatte han, betyder att vandra tillsammans, just det som var temat för hans apostoliska besök, under vilket han sa att "kyrkans enhet blev tydlig".

Påven påminde om talesättet: 'Om du vill gå snabbt, gå ensam; om du istället vill vandra säkert, så gör det tillsammans.'

En enad kyrka kan utföra mirakel

Påven fortsatte att reflektera över kraften i en effektiv synodalitet.

Han erkände att försoningsprocessen med ursprungsfolken inte är avslutad, men observerade att "det viktigaste är just det faktum att biskoparna kom överens, antog utmaningen och gick vidare." Han kallade det han observerade i Kanada, för "ett exempel på ett enat biskopsämbete".

"När biskopar är enade", betonade påven, "då kan det hantera de utmaningar som uppstår."

Om försoningsresan går bra, klargjorde påven, "är det inte på grund av mitt besök. Jag är bara grädden på moset. Det är biskoparna som har gjort allt med sin enhet."

Påven lovordade hur urbefolkningen, med ödmjukhet, "kapabelt hanterar frågan och engagerar sig", och berömde det fruktbara förhållandet mellan urbefolkningen och biskoparna.

"Detta är de mirakel som kan hända när kyrkan är enad."

Oro för Haiti

Under samtalet uppmärksammade en jesuit den tragiska situationen i Haiti. Påven uttryckte sin djupa oro över den svåra process av nationell försoning som pågår i den centralamerikanska nationen och uttryckte sin närhet.

"Jag känner mig väldigt nära Haiti", sa påven, "inte minst för att jag ständigt är uppdaterad om situationen genom några präster, vänner till mig. Jag fruktar att landet är på väg mot en grop av förtvivlan."

 Han efterlyste konkreta lösningar för att komma ur krisen.

Påven sa att vi måste fråga oss själva hur vi kan hjälpa till och betonade att "folket i Haiti är ett ädelt folk" - vi måste hjälpa dem att växa i hopp, och han uppmuntrade till bön och bot.

'Liturgin är Guds folks offentliga lovprisning!'

Samtalet berörde också kyrkans oro och kärlek till familjer, och påven beklagade hur vissa fokuserade sig på en fotnot i texten i den postsynodala apostoliska uppmaningen om familjen, att vissa fokuserar på en ton snarare än att uppmärksamma hur kyrkan uppskattar och vill hjälpa familjer.

En annan fråga gällde liturgi och kyrkans enhet.

"När det uppstår konflikter blir liturgin alltid illa behandlad", sa påven.

"I Latinamerika för trettio år sedan fanns det monstruösa liturgiska deformationer. Sedan flyttade de till den motsatta sidan med en bakåtsträvande berusning av det gamla. En splittring etablerades i kyrkan. Min handling har syftat till att följa den linje som togs av Johannes Paulus II och Benedictus XVI, som hade tillåtit den antika riten och hade bett om efterföljande verifiering.

"Den senaste kontrollen gjorde det klart att det fanns ett behov av att reglera praktiken, och framför allt undvika att det blir en fråga, låt oss säga, om "mode" och istället förbli en pastoral fråga. Jag ser fram emot de studier som fördjupar reflektionen kring det viktiga temat: liturgin är Guds folks offentliga lovprisning!"

Med påvens svar på denna fråga hade en timmes samtal passerat och arrangören av påvens apostoliska resor påpekade att det är dags att gå.