Påvens audiens: Urskiljning hjälper oss att känna igen Gud i oväntade händelser

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Påven Franciskus fortsatte sin serie katekeser med temat urskillning under sin allmänna onsdagsaudiens på Petersplatsen.

Sankt Ignatius av Loyola

Den Helige Fadern påminde om den helige Ignatius av Loyola och den avgörande episoden i helgonets liv när han var hemma och återhämtade sig efter att hans ben hade skadades i strid. För att jaga bort tristess bad den helige Ignatius om något att läsa och tyvärr fanns det bara böcker om helgonens liv i huset.

Under läsningens gång började den helige Ignatius upptäcka en annan värld som fängslade honom och som verkade konkurrera med riddares liv. Han fascinerades av de heliga Franciskus och Dominikus och önskan att imitera dem väcktes till liv.

Den helige Ignatius lade märke till olika tankar och känslor, och till dess skillnader. I sin självbiografi noterar helgonet att när han tänkte på världsliga saker kände han mycket nöje, men efteråt kände han sig torr och ledsen. När han istället tänkte på att åka barfota till Jerusalem och utöva botgöringar, fann han nöje inte bara när han tänkte på dem, utan också efteråt.

Tid och tankarnas slutmål

Påven Franciskus noterade att två aspekter är tydliga i sankt Ignatius erfarenhet. För det första, att tankar på världen är attraktiva till en början men att de tappar sin lyster och lämnar en tom och missnöjd.

"Tankar om Gud, tvärtom, väcker först ett visst motstånd, men när de välkomnas ger de en okänd frid som varar i tiden."

Den andra aspekten är tankarnas slutmål, tillade påven. Det sker en utveckling i urskillningen, och vi förstår vad som är bra för oss inte på ett abstrakt, allmänt sätt, utan i förhållande till vårt livs resa.

Sankt Ignatius ger reglerna för urskillning en viktig premiss: "Hos personer som går från dödssynd till dödssynd, används fienden vanligen för att föreslå dem uppenbara njutningar, vilket får dem att föreställa sig sinnliga nöjen och behag för att hålla dem fast och få dem att växa i sina laster och synder. Hos dessa personer använder den goda anden den motsatta metoden, sticker dem och biter deras samveten genom förnuftets process."

"Det finns en historia som går före den som urskiljer, en historia som är oumbärlig att känna till, eftersom urskillning inte är ett slags orakel eller fatalism, som att kasta sin lott på två möjligheter."

De stora frågorna uppstår när vi har färdats en bit på livets väg, och det är till den resan vi måste återvända för att förstå vad vi letar efter.

För Sankt Ignatius, som inte tänkte på Gud när han fann sig skadad efter strid, var hans första erfarenhet av Gud att lyssna till sitt eget hjärta som pekade på omvändelse – att saker som var attraktiva vid första anblicken gjorde honom desillusionerad, medan han i andra, mindre bländande, fann en varaktig frid.

Gud arbetar i oplanerade händelser

En annan aspekt av urskillning är den "skenbara slumpen i livets händelser", sa påven Franciskus.

Under Sankt Ignatius konvalescens fanns det inga riddarböcker, bara böcker om helgonliv – ett missöde som innebar en möjlig vändpunkt – och det är först efter en tid som Ignatius insåg detta, då han ägnade sin fulla uppmärksamhet åt det.

"Gud arbetar genom oförutsedda händelser, och även i olyckor", betonade påven och pekade Matteusevangeliets berättelse om mannen som plöjer sin åker och stöter på en begravd skatt. Mannen uppfattar det sedan som sitt livs oväntade fall och agerar därefter, säljer allt och köper fältet.

Avslutningsvis noterade påven Franciskus att urskillning är "hjälpen för att kunna känna igen de signaler med vilka Herren gör sig känd i oväntade, till och med obehagliga situationer, som benskadan var för sankt Ignatius, där ett livsavgörande möte kan uppstå från dem för alltid.