Benedictus XVI:s 8 år som påve
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Den 11 februari 2013, upplevde många en sorg och saknad, som om det vore hans dödsdag, då Benedictus XVI gjorde det ovanliga att meddela att han ämnade avgå som påve, och dra sig tillbaka till klostret Mater Eccelsiae på Vatikankullen bakom Peterskyrkan. Där har han levt de sista åren av sitt liv, som påve emeritus. En stillsam vardag i bön, med endast ett fåtal framträdanden i offentligheten.
Påven Benedictus XVI hade levt länge i Vatikanen innan han blev vald till påve. Under i stort sett hela Johannes Paulus II:s pontifikat fanns Joseph Ratzinger vid påvens sida som prefekt för Troskongregationen, från 1981 och framåt.
2005, på konklavens andra dag, vid den fjärde omröstningen, föll lotten på Joseph Ratzinger, just fyllda 78 år, att ta över rodret, något som han själv beskrev som om ”en giljotin hade fallit” över honom. I sina första ord som påve beskrev han sig som en ”enkel och ödmjuk arbetare i Herrens vingård”: ”Det tröstar mig att Herren kan arbeta och agera med otillräckliga redskap”.
Men för kyrkan var han mer än ett otillräckligt redskap. Hans godhet och ödmjukhet, tillsammans med hans orädsla att tala klarspråk och säga sanningen, gjorde honom till den andlige Fader, som påven är kallad att vara för kyrkans medlemmar.
Hur sammanfattar man bäst dessa 8 år? Några minns påven Benedictus XVI för hans tal i Regensburg, som orsakade misstolkningar, men som dock ledde till goda samtal med den muslimska världen under hela pontifikatet. Andra kanske främst minns honom för hans omsorg för liturgin som blev synlig när han förenklade tillstånden till att fira mässan i den extraordinära riten, genom hans motu proprio ”Summorum Pontificum”, sommaren 2007. Även hans ord om kontinuitetens hermeneutik, angående tolkningen av Andra Vatikankonciliet, i sitt första jultal till den romerska kurian blev vida uppmärksammade. Eller hans uteblivna besök till Roms universitet då 67 lärare protesterade mot att han inbjudits.
Benedictus XVI:s gav den röda tråden till sitt pontifikat i encyklikan "Deus Caritas est" som kom 2006. Att Gud är kärlek upprepade påven i stort sett varje gång han talade. Sedan kom fortsättningen, om det kristna hoppet i encyklikan "Spe Salvi", 2007, och slutligen hans sista, den sociala encyklikan "Caritas in Veritate", år 2009. Påvens plan var att skriva encyklikor om tro, hopp och kärlek, men den om tron, ”Lumen Fidei” som han hade påbörjat, lämnade han över till Påven Franciskus att avsluta, när han avgick, 2013.
Som biskop hade Joseph Ratzinger mottot ”Cooperatores Veritas” -Sanningens medarbetare, och försvaret av Sanningen var en av hans stora hjärteämnen i kampen mot relativismen, vilket han ofta återkom till. Han sammanfattade 1900-talets revolutioner med orden: ”Absolutiseringen av det som inte är absolut, utan relativt, kallas totalitarism".
En annan mycket tydlig del i hans läroämbete är hans vilja att visa på vikten av relationen mellan Tro och Förnuft, som inte utesluter varandra, och varna för en vetenskap som vill ta Skaparens plats. Allt för lite uppmärksammas påven Benedictus XVI engagemang för den interkulturella och interreligiösa dialogen.
Under sitt pontifikat gjorde påven Benedictus XVI 44 helgonförklaringar och han skapade 90 kardinaler vid 5 konsistorier. Han påbörjade en serie reformer av den romerska kurian och grundade det Påvliga rådet för Ny Evangelisation, för att främja en förnyad evangelisation i länder som tidigare var kristna men som blivit alltmer sekulariserade med en ”Gudsförmörkelse” som följd.
Påven Benedictus XVI kamp mot sexuella övergrepp i fick inte stor medial uppmärksamhet, men pågick sedan hans tid vid Troskongregationen. Vi minns hans ord i Via Crucis påsken 2005, strax före han blev vald till påve: ”Hur mycket smuts finns det inte i kyrkan, även bland dem som i prästämbetet borde tillhöra Honom helt!” Mellan juni 2009 och juni 2010 kallade påven Benedictus XVI till ”Prästerskapets år”, för att ”främja att prästerna växer i den andliga fullkomlighet, som deras ämbete kräver”. Man räknar at påven avkragade 400 präster under sin tid som påve, och införde strängare normer 2010 med dokumentet “De gravioribus delictis”.
Vid slutet av sitt pontifikat kallade påven till Trons år, mellan oktober 2012 till november 2013, för att återupptäcka innehållet i den tro vi bekänner, lever och ber, och reflektera över hur den syns i våra handlingar. Påven val att fokusera på tron, var övertygelsen att i takt med att tron växer löser sig andra mänskliga och värdsliga problem som följd.
Allt som allt höll påven Benedictus XVI 348 trosundervisningar - varje onsdag under de allmänna audienserna bildade han tusentals åhörare. Man räknar att över 5 miljoner personer deltog under audienserna. Medan drygt 10 miljoner deltagare vid påvens 455 Angelus på söndagarna. Under sitt pontifikat undervisade han om kyrkans rika och skiftande historia. Allt från apostlarna och de första lärjungarna, kyrkolärare, en ett år lång fördjupning i aposteln Paulus, (Paulinska året 2008-09) och vidare olika helgon genom tiderna, särskilt en uppskattad serie om kvinnliga helgon, som har format och gjort kyrkans ansikte vackert under 2000 års tid - en katekesundervisning som just på grund av sin originalitet eftersöks av förläggare världen över.
Påven Benedictus XVI gjorde 24 apostoliska resor utanför Italien – varav 3 gick till Tyskland och 3 till Spanien. Från den första till Köln för den 20:e Världsungdomsdagen augusti 2005 till den till Libanon i september 2012. Benedictus XVI besökte alla kontinenter med etapper i Turkiet, Brasilien, USA, Sidney, Kamerun och Angola, Jordanien, Benin, Mexiko och Kuba förutom olika resor i Europa: Polen, Spanien, Österrike, Frankrike, Tjeckien, Malta, Portugal, Cypern, England, Kroatien och naturligtvis ”sitt eget” Tyskland. Och i det Heliga Landet, som han besökte ingående från berget Nebo till detta välsignade land som omfattar Jordanien, Israel och de palestinska självständiga områdena. Påven påminde alla folk i alla länder och av alla religioner om meningen med sökandet efter Guds ansikte.
Att söka Guds ansikte var kanske påven Benedictus XVI:s mest upprepade uppmaning. Om man ska gå tillbaka och välja att läsa ett av hans tal, varför inte det till den franska kulturvärlden i College des Bernardins i september 2008, som handlar just om att söka Gud, ”quaerere Deum”.
