Påven hyllar Benedictus XVI för hans vittnesbörd om tro, bön och vänlighet
Översättning Katarina Agorelius - Vatikanstaten
I sin predikan vid den första vespern för Guds heliga moder Marias högtid och Te Deum idag, lördagen den 31 december 2022 i Peterskyrkan, reflekterade påven Franciskus över Guds val att komma till världen genom att födas av en kvinna. Påven mindes påven emeritus Benedictus XVI:s bortgång i morse med orden:
På tal om vänlighet i denna stund, gå mina tankar naturligtvis till påven emeritus Benedictus XVI, som lämnade oss i morse. Vi är rörda då vi minns honom som en så ädel person och så vänlig. Och vi känner den sådan tacksamhet i våra hjärtan: tacksamhet till Gud för att ha skänkt honom till kyrkan och till världen; tacksamhet till honom för allt det goda han har fullbordat och framför allt, för hans vittnesbörd om tro och bön, i synnerhet dessa sista år i minnet av hans liv. Endast Gud vet värdet och styrkan i hans förbön och offren han frambar för kyrkan.
Påvens predikan i sin helhet på svenska:
«Född av en kvinna» (Gal 4:4).
Då Gud blev människa, när tiden var inne, kom han inte till världen genom att störta ner från himlen, utan föddes av Maria. Han föddes inte i en kvinna utan av en kvinna. Det är väsentligen annorlunda: det betyder att Gud har velat bli kött genom henne. Han använde henne inte utan frågade om hennes “ja”, hennes samtycke. Och med henne inleddes graviditetens långsamma väg för en mänsklighet fri från synd och fulla av nåd och sanning, full av kärlek och trohet. En fin, god och sann mänsklighet, i Guds avbild och likhet och ändå sammanvävd med vårt kött skänkt av Maria; aldrig utan henne; alltid med hennes samtycke; i frihet, fritt, i respekt och kärlek.
Detta är vägen om Gud har valt för att komma till världen och historien, detta är sättet. Och detta sätt är grundläggande, lika viktigt som själva faktumet att ha kommit. Marias gudomliga moderskap – jungfruligt moderskap, fruktbar oskuld – är vägen som uppenbarar Guds extremt stora respekt för vår frihet. Han som har skapat oss vill inte frälsas utan oss (jfr S. Agostino, Sermo CLXIX, 13).
Hans sätt att komma och frälsa oss på är vägen han även uppmanar oss att följa, för att fortsätta tillsammans med Honom att väva en ny, fri och försonad mänsklighet. Det är en stil och ett sätt att förhålla sig till oss från vilka de många mänskliga dygder av en god och värdig samexistens härrör. En av dessa dygder är vänlighet, som livsstil som främjar broderskap och social vänskap (jfr Enc. Fratelli tutti, 222-224). Och nu ikväll vill jag återigen även föreslå vänligheten som civil dygd, främst med vårt stift i Rom i åtanke.
Vänligheten är en viktig faktor i dialogens kultur, och dialog är oumbärlig för att leva i fred som bröder, som inte alltid kommer överens – det är normalt – men som ändå talar, lyssnar och försöker att förstå varandra och mötas på halva vägen. Tänk bara på “vad världen skulle vara utan en tålmodig dialog hos många generösa personer som har hållit familjer och gemenskaper enade. En ihärdig och modig dialog skapar inte nyheter som motsättningar och konflikter, men hjälper ändå på ett diskret sätt världen att vara bättre” (198). Ja, vänlighet är en del av dialogen. Det är inte bara frågan om vett och etikett och galanteri… Nej, det är inte det vi menar när vi talar om vänlighet. Det handlar tvärtom om en dygd att återuppta och utöva varje dag, för att gå mot strömmen och mänskliggöra våra samhällen.
Faktum är att vi alla tydligt ser skadorna av “konsumtionsindividualismen”. Och det allvarligaste är att de andra, personerna som omger oss, ses som hinder för vår frid och bekvämlighet. De andra besvärar oss, stör och oss och tar tid och resurser från oss för att göra det vi behagar. Det individualistiska och konsumistiska samhället tenderar att vara aggressivt, för att de andra blir konkurrenter att tävla med (jfr 222). Men trots detta finns det, även just i våra samhällen, personer som visar att det “ännu är möjligt att välja vänligheten” och blir på detta sätt genom sin livsstil “stjärnor i mörkret” (ibid.).
Paulus talar om, i Galaterbrevet som vi har läst ur vid denna liturgi, den heliga Andens frukt, och nämner en med det grekiska ordet chrestotes (jfr 5:22). Det är just det som vi kan förstå som “vänlighet”: en välvillig attityd, som stöder och tröstar andra och undviker all syrlighet och hårdhet. Ett sätt att behandla nästan på genom att se upp med att såra i ord och handlingar; försöka lätta på den andres bördor, uppmuntra, trösta; utan att någonsin förödmjuka, kuva eller förakta (jfr Fratelli tutti, 223).
Vänlighet är ett motgift mot några av våra samhällens sjukdomar: mot råhet, som man tyvärr kan föra in som ett gift i hjärtat och förgifta relationerna med; mot oron och den distraherande frenesin som gör oss koncentrerade på oss själva och stänger oss för de andra (jfr ibid. 224). Dessa “sjukdomar” i vårt vardagsliv gör oss aggressiva och oförmögna att be “om lov” eller “om förlåtelse” eller helt enkelt säga ”tack”. Och därför blir vi förvånade när vi längs gatan eller i en affär möter en vänlig person och det verkar som ett litet mirakel, för att vänlighet är tyvärr inte längre särskilt vanlig. Men det finns tack och lov fortfarande vänliga personer som vet att lägga sina egna bekymmer åt sidan för att ge de andra uppmärksamhet, för att skänka ett leende, ett uppmuntrande ord och för att lyssna på någon som behöver öppna sig och prata av sig (jfr ibid.).
Kära bröder och systrar, jag tror att det att återuppta vänligheten som personlig och civil dygd kan hjälpa mycket att förbättra livet inom familjerna, gemenskaperna och städerna. Därför skulle jag vilja, genom att tänka på det nya året i staden Rom, önska oss alla som bor här att växa i denna dygd: vänligheten. Erfarenheten lär oss att den, om den blir en livsstil, kan skapa en sund samlevnad och mänskliggöra sociala förbindelser genom att lösa upp aggressiviteten och likgiltigheten (jfr ibid.).
Låt oss betrakta ikonen av jungfrumodern. Idag och i morgon kan vi här i Peterskyrkan vörda henne även i bilden av Vår Fru av Karmel av Avigliano, nära Potenza. Låt oss inte ta mysteriet med det gudomliga moderskapet för givet! Låt oss förvånas av valet som tas av Gud, som hade kunnat komma till världen på tusentals sätt genom att visa sin makt, att vilja formas i nio månader som varje barn och slutligen födas av henne, födas av en kvinna. Låt oss inte gå snabbt förbi, utan låt oss stanna upp för att begrunda och meditera, för att här finns det en annan grundläggande sida av frälsningsmysteriet. Och låt oss lära oss Guds “metod”, hans gränslösa respekt, för att på detta tala om hans “vänlighet”, för att i Jungfruns gudomliga moderskap ligger vägen för en mänskligare värld.