Påvens predikan vid Benedictus XVI:s begravning

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

I en atmosfär av bön, med sånger och applåder när kistan bars in på Petersplatsen i procession. På kistan placerades evangelieboken öppen. Det evangelium som, påven Franciskus i sin predikan sa, påven Benedictus XVI "vittnade om under sitt liv": "Låt oss anförtro vår broder i Herrens händer". Från folkmassan steg ropet: "Santo subito!" – Helig genast.

Hela påvens predikan:

"Fader, i dina händer lämnar jag min ande." (Luk 23:46). De är Herrens sista ord på korset; hans sista suck - skulle man kunna säga - som bekräftar det som kännetecknade hela hans liv: att kontinuerligt överlämna sig i sin Faders händer. Förlåtelsens och medlidandets händer, helandets och barmhärtighetens händer, smörjelsens och välsignelsens händer, vilket även ledde honom till att överlämna sig i sina bröders och systrars händer. Herren, öppen för personerna och de berättelser han mötte längst vägen, lät sig formas av Guds vilja, och bar på sina axlar evangeliets alla konsekvenser och prövningar till den grad att han såg sina händer genomborrade av kärlek: "Här är mina händer", han sa till Tomas (Joh 20:27), och han säger det till var och en av oss. Genomborrade händer som han sträcker ut och som aldrig upphör att offra sig, för att vi ska känna igen Guds kärlek till oss, och tro på den (jfr 1 Joh 4:16).

"Fader, i dina händer lämnar jag min ande" är inbjudan och livets plan, som krukmakaren viskar och så formar herdens hjärta (jfr Jes 29:16), så att det sinnelag som också fanns hos Kristus Jesus råder. (se Fil. 2:5). En tacksam hängivenhet i Herrens och hans folks tjänst som föds när du tar emot en villkorslös gåva. "Du tillhör mig... du tillhör dem", stammar Herren: "Du är under mina händers beskydd, under mitt hjärtas beskydd. Stanna i mina händer och ge mig dina." Det är Guds ”underlåtenhet” och närhet som gör Honom förmögen att lägga sig i sina lärjungars ömtåliga händer för att föda sitt folk och säga med honom: Ta och ät, ta och drick, detta är min kropp som blir offrad för er. (jfr Lk 22:19).

I den hängivna bönen, som formas och i tysthet förfinas mellan de prövningar och motstånd som herden måste möta (jfr 1 Pt 1:6-7) när han lydigt hör Herrens förtroendefulla inbjudan att vara en herde för hans får (jfr Joh 21:17). Liksom Mästaren, bär herden på sina axlar förbönens börda och smörjelsen möda för sitt folk, särskilt i situationer där godheten måste kämpa och där bröder och systrar ser sin värdighet hotad (jfr Heb 5:7-9). I detta förbönens möte skapar Herren den ödmjukhet som är förmögen att förstå, välkomna, hoppas och satsa bortom de missförstånd som kan uppstå. En osynlig och oåtkomlig fruktbarhet, uppstår i vissheten om i vems händer uppdraget ligger (jfr 2 Tim 1:12). En tillit i tillbedjan och vördnad, kapabel att tolka herdens handlingar och anpassa hans hjärta och beslut till Guds tid (jfr Joh 21:18): «Att föra fåren på bete betyder att älska dem, och att älska betyder också att vara redo att lida. Att älska betyder: att ge fåren det sanna goda, näringen i Guds sanning, i Guds ord, näringen i hans närvaro".

Med en tillgivenhet som är upprätthållen av Andens tröst, som alltid föregår honom i hans uppdrag: i det passionerade sökandet att förmedla evangeliets skönhet och glädje (se Gaudete et exsultate, 57), i den fruktbara vittnesbörd som de, som Maria, förblir på olika sätt vid korsets fot, i den smärtsamma men robusta frid som varken angriper eller förslavar; och i det envisa men tålmodiga hoppet om att Herren ska uppfylla sitt löfte, som han lovade våra fäder och sina barn för evigt (jfr Lk 1:54-55).

Medan även vi håller fast vid Herrens sista ord och det vittnesbörd som präglade hans liv, vill vi som en kyrklig gemenskap följa i hans fotspår och anförtro vår broder i Faderns händer: må dessa barmhärtighets händer finna hans fackla brinnande med evangeliets olja, som han spred och vittnade om under sitt liv (jfr Mt 25:6-7).

I slutet av sin pastorala regel uppmanar den helige Gregorius den Store, en vän att erbjuda honom detta andliga sällskap: «Mitt i livets stormar tröstas jag av vissheten att du kommer att hålla mig flytande på dina böners planka, och att, om tyngden av mina fel sänker mig, kommer dina förtjänster att lyfta mig." Herden är medveten om att han inte ensam kan bära vad han i verkligheten aldrig skulle kunna bära ensam och därför överlämnar sig till de som anförtrotts honom, till deras bön och omsorg. Guds trogna folk, som samlats här, följer honom nu och anförtror Gud deras herdes liv. Liksom evangeliets kvinnor vid graven, är vi här med doften av tacksamhet och hoppets olja för att ännu en gång visa honom kärleken som inte går förlorad; vi vill göra det med samma smörjelse, visdom, känslighet och hängivenhet som han har skänkt oss genom åren. Vi vill tillsammans säga: "Fader, i dina händer lämnar vi hans ande.".

Benedictus, du brudgummens trofasta vän, må din glädje vara fullkomlig när du hör hans röst, definitivt och för alltid!