Påven svarar på de fem kardinalernas ”dubia”
Vatican News
Påven Franciskus har svarat på de 5 ”dubia” som sändes till honom i juli av kardinalerna Walter Brandmüller och Raymond Leo Burke med stöd av tre andra kardinaler, Juan Sandoval Íñiguez, Robert Sarah och Joseph Zen Ze-kiun. Kardinalernas frågor, på italienska, och påvens svar, på spanska, publicerades idag på Dikasteriet för Troslärans hemsida. Ett dubium kan översättas, som en undran, en tvivlande fråga. Nedan finns påvens svar översatta till svenska:
1) Dubium angående påståendet att den Gudomliga Uppenbarelsen måste omtolkas på grundval av tidens kulturella och antropologiska förändringar.
Efter några biskopars uttalanden, som varken korrigerats eller tagits tillbaka, frågar vi oss om i kyrkans gudomliga uppenbarelse bör omtolkas i enlighet med vår tids kulturella förändringar och enligt den nya antropologiska vision som dessa förändringar främjar; eller om den gudomliga uppenbarelsen är bindande för evigt, oföränderlig och därför inte kan motsägas, enligt det andra Vatikankonciliets diktat, att utöva "trons lydnad" till Gud som uppenbarar sig (Dei Verbum 5); att det som uppenbaras för allas frälsning måste förbli "för evigt intakt" och levande och "överföras till alla generationer" (7) och att förståelsens framsteg inte innebär förändringar i sanningen av saker och ord, eftersom tron "överlämnades en gång för alla" (8), och läroämbetet inte är överlägset Guds ord, utan bara lär ut det som har överförts (10).
Påven Franciskus svar:
Kära bröder,
även om det inte alltid är klokt att besvara de frågor som ställs direkt till mig, eftersom det skulle vara omöjligt att besvara dem alla, tyckte jag i det här fallet att det är lämpligt att göra det med tanke på den närliggande synoden.
Svar på den första frågan
a) Svaret beror på vilken betydelse ni tillskriver ordet "omtolka". Om det förstås som "tolka bättre" är uttrycket giltigt. I denna mening sa Andra Vatikankonciliet att det är nödvändigt att "kyrkans bedömning mognar", med exegeternas - och jag tillägger, med teologernas arbete (Andra Vatikankonciliets ekumeniska råd, Dei Verbum, 12).
b) Om det är sant att gudomlig uppenbarelse är oföränderlig och alltid bindande, måste kyrkan därför vara ödmjuk och inse att den aldrig förbrukar sin outgrundliga rikedom och att den behöver växa i sin förståelse.
c) Följaktligen växer kyrkan även i förståelse för vad den själv har uttalat i sitt läroämbete.
d) Kulturella förändringar och historiens nya utmaningar ändrar inte uppenbarelsen, men de kan stimulera till att uttrycka vissa aspekter bättre genom dess överflödande rikedom som ständigt erbjuder mer.
e) Det är oundvikligt att detta kan leda till att vissa tidigare uttalanden i läroämbetet uttrycks bättre, och det har redan hänt genom historien.
f) Å andra sidan är det sant att läroämbetet inte är överlägset Guds ord, men det är också sant att både skrifternas texter och traditionens vittnesbörd kräver en tolkning för att kunna urskilja deras perenna substans från kulturell påverkan. Detta är uppenbart, till exempel i bibliska texter (som 2 Mosebok 21, 20-21) och i vissa lärofrågor som tolererade slaveri (Se Nicholas V, Bulla Dum Diversas, 1452). Det är inte ett sekundärt ämne med tanke på dess intima samband med den eviga sanningen om den mänskliga personens oförytterliga värdighet. Dessa texter behöver tolkas. Detsamma gäller vissa betraktelser i Nya testamentet om kvinnor (1 Kor 11, 3-10; 1 Tim 2, 11-14), och i andra texter i Skriften och vittnesbörd om traditioner som idag inte kan stödjas i sin helhet.
g) Det är viktigt att understryka att det som inte kan förändras, är det som har uppenbarats "för allas frälsning" (Andra Vatikankonciliet, Dei Verbum, 7). Därför måste kyrkan ständigt urskilja vad som är väsentligt för frälsningen och vad som är sekundärt eller mindre direkt kopplat till detta mål. Jag vill understryka det den helige Thomas av Aquino sa: "ju mer vi går in på detaljer, desto oftare stöter vi på defekter" (Summa Theologiae 1-1 1, q. 94, art. 4).
h) Slutligen kan en enda formulering av en sanning aldrig förstås tillräckligt om den presenteras ensam, isolerad från hela uppenbarelsens rika och harmoniska sammanhang. "Sanningarnas hierarki" innebär också att var och en av dem ställs i adekvat förbindelse med de mest centrala sanningarna och med kyrkans övergripande lära. Detta kan i slutändan leda till olika sätt att förklara samma lära på, även om detta "för dem som drömmer om en monolitisk lära som försvaras av alla utan nyanser, kan verka ofullkomligt och utspätt. Men verkligheten är att denna variation hjälper till att visa och utveckla de olika aspekterna av evangeliets outtömliga rikedom bättre (Evangelii gaudium, 40). Varje teologisk strömning har sina risker, men även sina möjligheter.
2) Dubium angående påståendet att det utbredda bruket att välsigna samkönade överensstämmer med uppenbarelsen och läroämbetet (CCC 2357).
Enligt den gudomliga uppenbarelsen, bekräftad i den heliga skriften, som kyrkan "genom gudomligt mandat och med hjälp av den Helige Ande fromt lyssnar på, heligt vaktar och troget förklarar" (Dei Verbum 10): skapade Gud ”I begynnelsen” människan till sin avbild, man och kvinna, skapade han dem och välsignade dem och sa till dem: »Var fruktsamma och föröka er” (se 1 Mos 1, 27-28). Därför lär aposteln Paulus att, att förneka sexuell skillnad på man och kvinna är konsekvensen av att förneka Skaparen (Rom. l, 24-32). Man frågar: kan kyrkan avvika från denna "princip" genom att betrakta den, i motsats till det Veritatis splendor 103 lär, som ett enkelt ideal, och acceptera objektivt syndiga situationer som ett "möjligt gott" såsom samkönade partnerskap, utan att avvika från den uppenbarade läran?
Påven Franciskus svar på den andra frågan
a) Kyrkan har en mycket tydlig uppfattning om äktenskapet: en exklusiv, stabil och oupplöslig förening mellan en man och en kvinna, naturligt öppen för barn. Endast denna förening kan kallas "äktenskap". Andra former av förening uppnår detta endast "delvis och analogt" (Amoris laetitia 292), så de kan strängt taget inte kallas "äktenskap".
b) Det är inte bara en fråga om benämning, utan den verklighet som vi kallar äktenskap har en unik väsentlig konstitution som kräver en exklusiv benämning, inte tillämpligt på andra verkligheter. Utan tvekan är det mycket mer än bara ett "ideal".
c) Av denna anledning undviker kyrkan varje typ av rit eller sakramental handling, som skulle kunna motsäga denna övertygelse och antyda att något erkänns som äktenskap när det inte är det.
d) Men i relationer med personer får vi inte förlora den pastorala omsorgen, som måste genomsyra alla våra beslut och attityder. Försvaret av objektiv sanning är inte det enda uttrycket på denna omsorg, som också omfattar vänlighet, tålamod, förståelse, ömhet och uppmuntran. Vi kan därför inte vara domare som bara förnekar, förkastar, utesluter.
e) Därför måste man med pastoral försiktighet på ett adekvat sätt urskilja om det finns former av välsignelse, begärda av en eller flera personer, som inte förmedlar ett felaktigt begrepp om äktenskap. För när du ber om en välsignelse uttrycker du en bön om hjälp från Gud, en vädjan om att kunna leva bättre, tillit till en Fader som kan hjälpa oss att leva bättre.
f) Även om det finns situationer som ur objektiv synvinkel inte är moraliskt acceptabla, kräver den pastorala omsorgen å andra sidan, att vi inte behandlar andra endast som "syndare". Deras skuld eller ansvar kan mildras av olika faktorer som påverkar det subjektivt tillskrivna (Jfr Johannes Paulus II, Reconciliatio et Paenitentia, 17).
g) Beslut som under vissa omständigheter kan vara en del av en pastoral försiktighet behöver inte nödvändigtvis bli en norm. Det vill säga, det är inte lämpligt för ett stift, en biskopskonferens eller någon annan kyrklig struktur att ständigt och officiellt möjliggöra procedurer eller riter för varje typ av efterfråga, eftersom allt "som är en del av en praktisk urskillning inför en viss situation inte kan höjas till en normnivå", eftersom detta "skulle ge upphov till en outhärdlig kasuistik" (Amoris laetitia 304). Kanonisk lag får och kan inte täcka allt, och inte ens biskopskonferenserna med sina olika dokument och protokoll bör göra anspråk på det, eftersom kyrkans liv flyter genom många kanaler, utöver de normativa.
3) Dubium angående påståendet att synodalitet är en "konstitutiv dimension av kyrkan" (Apostoliska konstitutionen ’Episcopalis Communio’ 6), och att kyrkan därför till sin natur skulle vara synodal.
Med tanke på att biskopssynoden inte representerar biskopskollegiet, utan endast är ett rådgivande organ för påven, eftersom biskoparna som trosvittnen inte kan delegera sin bekännelse av sanningen, uppstår frågan om synodaliteten kan vara det högsta reglerande kriteriet för kyrkans permanenta regering utan att förvränga dess konstituerande struktur som dess grundare önskade, där kyrkans högsta och fulla auktoritet utövas både av påven i kraft av hans ämbete och av biskopskollegiet tillsammans med dess ledare påven (Lumen gentium 22).
Påven Franciskus svar på den tredje frågan
a) Även om ni erkänner att kyrkans högsta och fulla auktoritet utövas både av påven i hans ämbete, och av biskopskollegiet tillsammans med deras ledare, påven (Se Andra Vatikankonciliet, Lumen gentium, 22), uttrycker ni ert behov av att delta, att fritt uttrycka era åsikter och att samarbeta, och begär på så sätt en form av "synodalitet" i utövandet av min tjänst.
b) Kyrkan är ett "missionsgemenskapens mysterium", men denna gemenskap är inte bara affektiv eller flyktig, utan snarare innebär den ett verkligt deltagande: inte bara i hierarkin. Hela Guds folk kan på olika sätt och på olika nivåer göra sin egen röst hörd och känna sig delaktig i kyrkans resa. I denna mening kan vi säga att synodalitet, som stil och dynamik, är en väsentlig dimension av kyrkans liv. Johannes Paulus II sa mycket vackra saker på denna punkt i Novo millennio ineunte.
c) En annan sak är att sakralisera eller påtvinga en viss synodal metodik som en grupp uppskattar, omvandla den till en norm och en obligatorisk väg för alla, eftersom detta bara skulle leda till att "frysa" den synodala vägen genom att ignorera de olika egenskaperna hos de olika särskilda kyrkor och den universella kyrkans varierade rikedom.
4) Dubium angående prästers och teologers stöd för teorin att "kyrkans teologi har förändrats" och att kvinnor därför kan prästvigas.
Efter några prelaters uttalanden, som varken korrigerats eller dragits tillbaka, enligt vilka kyrkans teologi och mässans innebörd skulle ha förändrats med Andra Vatikankonciliet, ställs frågan om Andra Vatikankonciliets påbud fortfarande är giltigt, att "de troendes allmänna prästadöme och det vigda prästämbetet skiljer sig väsentligt och inte bara i grad" (Lumen Gentium IO) och att präster i kraft av "vigningens heliga kraft firar mässan och förlåter synder" (Presbyterorum Ordinis) 2), handlar i Kristi person och namn, medlaren, genom vilken de troendes andliga offer fullbordas? Vidare undrar man om läran i Johannes Paulus II:s apostoliska brev Ordinatio Sacerdotalis fortfarande är giltig, som lär som en definitiv sanning att det är omöjligt att prästviga kvinnor, och att denna lära inte längre är föremål för förändringar, inte heller fri att diskuteras av präster och teologer.
Påven Franciskus svar på den fjärde frågan
a) "De troendes allmänna prästadöme och det vigda prästämbetet skiljer sig väsentligt åt" (Andra Vatikanenkonciliet, Lumen Gentium, 10). Det är inte lämpligt att stödja en tanke på skillnad i grad, då det innebär att man betraktar de troendes allmänna prästerskap som något av "andra kategori" eller av mindre värde ("en lägre grad"). Båda formerna av prästadöme belyser och stödjer varandra.
b) När Johannes Paulus II lärde att det är nödvändigt att "definitivt" bekräfta omöjligheten att prästviga kvinnor, nedvärderade han inte på något sätt kvinnor eller gav män den högsta makten. Helige Johannes Paulus II betonade även andra saker. Till exempel att när vi talar om prästerlig kraft "är det i funktion, inte i värdighet och helighet". (Johannes Paulus II, Christifideles laici, 51). Det är ord som vi inte tillräckligt har tagit till oss. Han uttalade också tydligt att även om det bara är prästen som presiderar över kommunionen, så ger uppgifterna "inte upphov till att vissa är överlägsena andra" (Johannes Paulus II, Christifideles laici, not 190; Jfr Troskongregationen, Inter Insigniores, VI). Han sa även att om den prästerliga funktionen är "hierarkisk" får den inte förstås som en form av dominans, utan "helt ordnad enligt Kristi lemmars helighet" (Johannes Paulus II, Mulieris dignitatem, 27). Om detta inte förstås och man inte drar de praktiska konsekvenserna av dessa distinktioner, kommer det att vara svårt att acceptera att prästämbetet endast är reserverat för män och vi kommer inte att kunna erkänna kvinnors rättigheter eller behov av att på olika sätt, delta i kyrkans ledarskap.
c) För att vara noga, inser vi, å andra sidan, att en tydlig och auktoritativ lära med den exakta karaktären av ett "definitivt uttalande" ännu inte helt har utvecklats. Det är ingen dogmatisk definition, men den måste accepteras av alla. Ingen kan motsäga det offentligt men samtidigt kan det bli föremål för studier, som i fallet med giltigheten av vigningar i den anglikanska gemenskapen.
5) Dubium angående uttalandet "förlåtelse är en mänsklig rättighet" och påvens insisterande på behovet av att ge återlösning till alla och alltid, och därav att ånger inte är en nödvändig förutsättning för sakramental absolution.
Man undrar om läran vid Konciliet i Trent fortfarande är i kraft, enligt vilken, för att en sakramental bekännelsens ska vara giltighet, måste den som biktar sig vara ångersfull, vilken består i att avsky synden som begåtts med avsikt att inte synda igen (Session XIV, Kapitel IV : DH 1676), och att prästen måste skjuta upp absolutionen när det står klart att detta villkor inte är uppfyllt.
Påven Franciskus svar på den femte frågan
a) Ånger är nödvändig för att sakramental absolution ska vara giltig vilket innebär att man har som avsikt att inte synda igen. Men här finns ingen matematik och jag måste återigen påminna om att biktstolen inte är ett tullkontor. Prästen är inte mästare, utan sakramentets ödmjuka administratörer som ger näring åt de troende, eftersom dessa Herrens gåvor, mer än reliker som ska bevaras, är den Helige Ande hjälp i personernas liv.
b) Det finns många sätt att uttrycka omvändelse på. För personer med sårad självkänsla, är det ofta en tortyr att erkänna sig skyldig, och blotta handlingen att närma sig bikten är ett symboliskt uttryck för omvändelse och viljan att söka gudomlig hjälp.
c) Jag vill också påminna att "vi ibland har svårt att ge utrymme åt Guds villkorslösa kärlek i vår pastoralvård" (Amoris Laetitia 311), men vi måste lära oss det. Liksom Johannes Paulus II hävdar jag att vi inte får be de troende om alltför exakta korrigeringar, som i slutändan blir abstrakta eller till och med narcissistiska. Även om man förutser att synden upprepas "förutsätter det inte äktheten av resolutionen" ( Johannes Paulus II, brev till kardinal William W. Baum och till deltagarna i det Apostoliska Penitentiariets årliga kurs, 22 mars 1996, 5).
d) Slutligen måste det stå klart att alla de krav som vanligtvis ställs i bikten i allmänhet inte är tillämpbara när personen befinner sig i en situation av vånda eller med mycket begränsade mentala och psykiska förmågor.
