Angelus på Annandagen. Påven: Genom martyrernas offer omvänds hjärtan

Översättning Katarina Agorelius

Vid Angelus på Annandag jul, festdagen för protomartyren den helige Stefanos, reflekterade påven Franciskus över martyren och påminde om att en kyrkans förföljare Saul, senare apostlen Paulus, var närvarande när Stefanos stenades till döds för sin tro. Mellan förföljaren och den förföljde, sa påven, verkar det finnas en ogenomtränglig mur.

Här följer påvens ord i sin helhet på svenska.

Angelus Annandag jul 2023

Idag, strax efter jul, firar vi helige Stefanos, den förste martyren. Vi finner berättelsen om hans martyrskap i Apostlagärningarna (jfr kapitel 6-7), som beskriver honom som en man med gott rykte, som ordnade med måltider och delade ut allmosor (jfr 6:3). Och det är just på grund av denna generösa rättrådighet som han inte kan avstå från att vittna om det som är mest värdefullt för honom, vittna om tron på Jesus, och detta släpper lös vreden hos hans motståndare, som dödar honom genom att stena honom utan nåd. Och allt detta sker inför en ung man, Saul, som med iver förföljer kristna och som fungerar som "garant" för avrättningen (jfr 7:58).

Låt oss för ett ögonblick tänka på denna scen: Saul och Stefanos, förföljaren och den förföljde. Mellan dem verkar det finnas en ogenomtränglig mur, lika hård som den unge fariséns fundamentalism och som de stenar som kastas mot den dödsdömde. Men bortom skenet finns det något starkare som förenar dem: genom Stefanos vittnesbörd förbereder Herren redan i Sauls hjärta, utan att han själv vet om det, den omvändelse som kommer att leda till att han blir en stor apostel. Stefanos tjänst, bön och den tro han förkunnar, hans mod och särskilt hans förlåtelse vid dödsögonblicket, är inte förgäves. Det sades i tider av förföljelse - och detta är sant även i dag - "martyrernas blod är de kristnas utsäde". De verkar inte leda till något, men i själva verket ger hans offer upphov till ett frö som, i motsatt riktning mot stenarna, på ett dolt sätt planterar sig i bröstet på hans värsta rival.

I dag, tvåtusen år senare, ser vi tyvärr att förföljelsen fortsätter: de kristna förföljs... De som lider och dör för att vittna om Jesus finns fortfarande - och de är många - precis som det finns de som straffas på olika nivåer för att de uppför sig på ett sätt som överensstämmer med evangeliet och de som kämpar varje dag för att förbli trogna sina goda plikter, medan världen skrattar åt dem och predikar något annat. Även dessa bröder och systrar kan verka misslyckade, men idag ser vi att det inte är så. Nu som då spirar faktiskt fröet från deras offer, som tycktes dö, och bär frukt, eftersom Gud genom dem fortsätter att göra underverk (jfr Apg 18:9-10), att förändra hjärtan och rädda människorna.

Låt oss då fråga oss själva: Bryr jag mig om och ber för dem som i olika delar av världen fortfarande lider och dör för sin tro? Så många som mördas för sin tros skull. Och försöker jag å min sida vittna om evangeliet med konsekvens, ödmjukhet och förtröstan? Tror jag att det goda fröet kommer att bära frukt även om jag inte ser några omedelbara resultat?

Maria, martyrernas drottning, hjälp oss att vittna om Jesus.