Påvens audiens: ”Förlåt varandra, för vi är alla skyldiga, allas våra konton går back.”
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
”Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. … Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus.” (Ef 4,26-27,31-32)
Med hjälp av Paulus ord i Efesierbrevet reflekterade påven Franciskus om ilska som är en av de sju dödssynderna, under sin allmänna onsdagsaudiens i Paulus VI:s audienshall.
Ilska är en skenande last
"Ilska är en last som inte lämnar något andrum", konstaterade påven. Ofta riktar sig vår ilska inte bara mot dem har behandlat oss illa, utan även mot den första bästa som kommer i vår väg:
”Det finns män som håller tillbaka sin ilska på arbetsplatsen, och verkar lugna och samlade, men som väl hemma blir outhärdliga för sin fru och sina barn. Ilska är en skenande last: den kan ta bort sömnen och få oss att ständigt fylla våra sinnen, utan att kunna hitta en barriär för våra resonemang och tankar.”
Ilskan förblindar
Ilska, fortsatte påven, "är en destruktiv kraft i mänskliga relationer", som visar på oförmågan att acceptera de som är annorlunda eller tänker annorlunda. Detta orsakar ilska och förbittring som inte bara riktar sig mot vissa beteenden, utan hela personen framför oss. Det är en last som fördunklar klarheten och som inte avtar med tiden. Av denna anledning, hävdar påven, är det viktigt att omedelbart försöka ta itu med problemet för att nå försoning:
”Om det under dagen uppstår missförstånd, och två personer missförstår varandra, och tar avstånd, bör natten inte överlämnas till djävulen. Ilskan håller oss vakna i mörkret medan vi begrundar felet som aldrig är vårt utan alltid den andres. När en person är i ilskas grepp, är problemet alltid den andre. Den ilskne är inte kapabel att känna igen sina egna brister och begränsningar.”
Konsten att förlåta
I bönen om "Fader vår" talar Jesus om "de skyldiga" som vi måste förlåta, sa påven Franciskus, och menade att vi alla är skyldiga någon något. Någon vi inte alltid har älskat som vi borde ha gjort.
”Vi är alla syndare, alla, och allas våra konton går back: glöm inte detta. Vi är skyldiga, våra konton går back, och därför behöver vi alla lära oss att förlåta, för att bli förlåtna. Människorna kan inte vara tillsammans om de inte samtidigt utövar konsten att förlåta, så mycket som det är mänskligt möjligt. Det som motverkar ilska är välvilja, medlidande, ödmjukhet, tålamod.
Det finns en "helig indignation"
Om ilska är en fruktansvärd last eftersom den är "ursprunget till krig och våld", understryker påven vidare, att vi inte alltid är ansvariga för när den uppstår inom oss, men vi är ansvariga för dess utveckling. Dessutom, fortsätter han, är det en känsla som inte alltid bör förnekas:
”Ibland är det bra att ilska ventileras på rätt sätt. Om en person aldrig blev arg, om en person aldrig blev indignerad när den ställdes inför en orättvisa, om man inte kände vrede inför förtrycket av en svag person, då skulle det betyda att den personen inte är människa, än mindre kristen.”
Påven pekade avslutningsvis på Jesus, som evangeliet ibland beskriver som indignerad, men som "aldrig svarade på ondska med ondska".
"Det är upp till oss, med hjälp av den Helige Ande – avslutade han - att hitta rätt mått på passioner", det är upp till oss "att uppfostra dem väl så att de riktar sig mot det goda och inte mot det onda".
