Påvens audiens: ”Avund och fåfänga vilseleder till en falsk självbild"

Översättning: Charlotta Smeds – Vatikanstaten

”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.” (Gal 5,24-26)

Kära bröder och systrar, god morgon!

Idag reflekterar vi över två dödssynder som den andliga traditionen nämner i sin lista: avund och fåfänga.

Avund

Låt oss börja med avund. Om vi ​​läser den heliga skriften (se 1 Mos 4) presenteras den för oss som en av de äldsta synderna: Kains hat mot Abel släpps lös när han inser att hans brors offer behagar Gud. Kain var Adams och Evas förstfödde, och han hade fått den största delen av faderns arv; ändå räcker det med att Abel, den yngre brodern, lyckas med något litet, för att Kain ska bli betyngd. Den avundsjukes ansikte är alltid nedstämt: hans blick är sänkt, han verkar ständigt undersöka marken, men i verkligheten ser han ingenting, eftersom sinnet är omslutet av tankar fulla av illvilja. Om inte avunden kontrolleras, leder den till att hata den andre. Abel kom att dödas av Kain, som inte stod ut med sin brors framgång.

Avund är en ondska som inte bara kristna varnar för. Den har uppmärksammats av filosofer och forskare i alla kulturer. I grunden finns hat och kärlek: vi vill att det ska gå dåligt för den andre, men i hemlighet vill vi vara som honom. Den andre är vad vi skulle vilja vara, men som vi i verkligheten inte är. Den andres välgång framstår som en orättvisa: visst – tänker vi – hade vi förtjänat hans framgångar eller hans lycka mycket mer!

Till grund för denna last finns en falsk idé om Gud: man accepterar inte att Gud följer sin egen "matematik", som skiljer sig från vår. Till exempel, i Jesu liknelse om arbetarna som ägaren kallade att börja arbeta i vingården vid olika tidpunkter på dagen, tror de som kommer först att de har rätt till en högre lön än de som kom sist; men chefen ger alla samma lön och säger: ”Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’” (Mt 20.15). Vi vill påtvinga Gud vår själviska logik, men Guds logik är kärlek. Det han ger oss är till för att delas. Det är därför Paulus uppmanar de kristna: "Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning." (Rom 12:10). Här är botemedlet mot avundsjuka!

Fåfänga

Och nu är vi framme vid den andra dödssynden idag: fåfänga. Den går hand i hand med avundens demon, och tillsammans är dessa två laster typiska för en person som strävar efter att vara i världens centrum, fri att utnyttja allt och alla och för att ta emot allt beröm och all bekräftelse. Den fåfänge har en uppblåst och grundlös självkänsla, med ett besvärligt "jag". Han har ingen empati och inser inte att det finns andra människor i världen förutom honom. Hans relationer är alltid instrumentella, präglade av att förtrycka de andra. Hans person, hans bedrifter och hans framgångar måste visas för alla: han är en evig uppmärksamhetstiggare. Och om hans egenskaper inte skulle erkännas, blir han häftigt upprörd. De andra är orättvisa, de förstår inte, de är inte på hans nivå. I sina skrifter beskriver Evagrius Ponticus historien om en munk som hade drabbats av fåfänga. Efter de första framgångarna i det andliga livet, känner han att han hade förstått allt, och då rusar han ut i världen för att ta emot dess beröm. Men han förstår inte att han bara är i början av sin andliga resa, och att frestelsen som snart kommer att få honom att falla, lurar bakom hörnet.  

För att helas från fåfänga, föreslår de andliga mästarna inte många botemedel. För i slutändan har fåfängas ondska sitt botemedel i sig själv: lovsången som den fåfänga skördar i världen kommer snart att vända sig mot honom. Så många som är vilseledda av en falsk bild av sig själva, faller strax därpå i synder som de måste skämmas över!

Den vackraste instruktionen för att övervinna fåfänga hittar man i Paulus vittnesbörd. Aposteln kämpade alltid mot denna brist som han inte kunde övervinna. Tre gånger bad han Herren att befria honom från denna plåga, men till slut svarade Jesus honom: «Min nåd är tillräcklig för dig; i svaghet blir kraften störst." Från den dagen blev Paulus befriad. Och hans slutsats bör också bli vår: "Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig." (2 Kor 12:9).