Påvens audiens: ”Se upp för sorgen som tär på hjärtat och inte ser något hopp”
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
Sorgsenhet i bemärkelsen "en själslig nedstämdhet, ett ständig lidande som hindrar människan från att känna glädje", var det tema som påven Franciskus ägnade dagens katekes åt i sin pågående serie om laster och dygder. I Paulus VI:s audienshall hade omkring 5 500 troende och pilgrimer samlats.
"Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.” (från Psalm 13,2-3,6)”
En god sorg och en dålig sorg
Han började med att säga att man genast måste skilja på två olika slags sorg: den som är en del av den kristnes omvändelseresa och som Guds nåd förvandlar till glädje, och den som "kryper in i själen och placerar den i ett tillstånd av demolering". Det är denna sorg som måste bekämpas, säger påven.
Det finns alltså en bra sorg, som leder oss till frälsning. Som sorgen hos den förlorade sonen i liknelsen: när han når botten och känner en stor bitterhet som tvingar honom att komma till sans och besluta sig för att återvända hem till sin far. Det är en nåd att sörja våra synder, att minnas nådens tillstånd från vilket vi har fallit, att gråta för att vi har förlorat renheten i Guds dröm om oss.
Melankolin
Den andra typen av sorg är dock "en själslig sjukdom". Påven förklarar att den är kopplat till upplevelsen av en förlust, som uppstår i hjärtat av att en önskan, en dröm, eller hoppet försvinner. Påven Franciskus citerar episoden om Emmaus lärjungar som går mot Jerusalem "med ett besviket hjärta", och konstaterar:
När detta händer är det som om människans hjärta faller från ett stup, och känslorna hon upplever är missmod, sorg, depression eller ångest. Vi går alla igenom prövningar som genererar sorg i oss, eftersom livet leder oss att drömma om drömmar som sedan faller samman. I den här situationen förlitar sig någon, efter en tid av kaos, på hoppet; men andra vältra sig i melankoli och låter den leda deras hjärtan till kallbrand.
Se upp för sorg som leder till själviskhet
Francesco definierar denna typ av sorg som "nöjet att inte tycka om", det är "att vara glad över att detta inte hände, det är som att ta ett bittert, bittert, bittert äckligt godis utan socker, och suga på det". Och han gav några exempel: en "viss utdragen sorg", konstaterar han, liksom "viss otålig bitterhet" leder till att personen ständigt lever ett sinnestillstånd av hämndlystnad eller offerskap som inte utgör ett hälsosamt liv, än mindre kristet. Från att ha varit en naturlig känsla, varnade han, blir sorgen då något ont. "Det är en lömsk demon, sorgen", konstaterar han och avslutade:
Vi måste vara uppmärksamma på denna sorg och tänka att Jesus ger oss glädjen i uppståndelsen. Men vad ska jag göra när jag är ledsen? Stanna upp och begrunda: är detta en god sorg? Är det en dålig sorg?
Och därpå reagera enligt sorgens natur. Glöm inte att sorg kan vara en mycket dålig sak som leder till pessimism och själviskhet och det är svårt att läka.
