Påven i Venedig besöker kvinnofängelse
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Idag, den 28 april, reste påven Franciskus som planerat till Venedig. Hans helikopter lämnade Vatikanen klockan 6.32 och landade 7.55 på innergården till kvinnofängelset på ön Giudecca, som är värd för Heliga stolens paviljong vid Venedigbiennalen. Patriarken av Venedig monsignore Francesco Moraglia tog emot påven tillsammans med fängelsets föreståndare, dess chef samt befälhavare för kriminalvårdspolisen - alla tre kvinnor - och påven skjutsades i rullstol in på innergården, där omkring 80 interner väntade.
Påven avlägger detta pastorala besök i lagunstaden i norra delen av Adriatiska havet, för att just besöka den 60:e upplagan Venedigbiennalen, även kallad konstbiennalen i Venedig, som pågår 20 april–24 november 2024.
Här följer påvens ord till de intagna i sin helhet på svenska:
Påven till de intagna i kvinnofängelset Giudecca
Kära bröder och systrar, - vi är alla syskon, alla, och ingen kan förneka den andre, ingen - god morgon!
Jag hälsar alla med tillgivenhet och särskilt er systrar som är intagna på kvinnofängelset Giudecca. Jag ville träffa er i början av mitt besök i Venedig för att tala om för er att ni har en särskild plats i mitt hjärta. Därför skulle jag vilja att vi inte ser detta ögonblick som ett "officiellt besök" av påven, utan som ett möte där vi genom Guds nåd ger varandra tid, bön, närhet och broderlig tillgivenhet. I dag kommer vi alla att gå rikare ut från denna innergård - kanske kommer jag att vara den som går ut rikast - och det goda vi kommer att dela med oss av kommer att bli värdefullt.
Det är Herren som önskar att vi ska vara tillsammans i denna stund, efter att ha kommit hit på olika sätt - några på ett mycket smärtsamt vis, också på grund av misstag som var och en på olika sätt bär sår och ärr av. Och Gud vill att vi ska vara tillsammans - därför att han vet att var och en av oss, här och nu, har något unikt att ge och ta emot - och det behöver vi alla. Var och en av oss är unik och har en gåva att erbjuda och dela med sig av.
Ett fängelse är en hård verklighet och problem som överbeläggning, brist på resurser och anläggningar samt fall av våld skapar stort lidande. Men det kan också bli en plats för pånyttfödelse, moralisk och materiell pånyttfödelse, där kvinnors och mäns värdighet inte "sätts i isoleringscell", utan främjas genom ömsesidig respekt och en stimulans av talanger och förmågor, som kanske är slumrande eller fängslade av livets skiftningar, men som kan återuppstå för allas goda och som förtjänar uppmärksamhet och förtroende. Ingen tar ifrån en människa hennes värdighet, ingen!
Så kan en fängelsevistelse paradoxalt nog markera början på något nytt, genom återupptäckten av oanad skönhet i oss själva och andra, vilket symboliseras av det konstnärliga evenemang som ni står värd för och vars projekt ni aktivt bidrar till. Det kan bli som en byggarbetsplats för en återuppbyggnad, där man modigt kan titta på och bedöma sitt eget liv, ta bort det som inte behövs, - det som är rörigt, skadligt eller farligt - utarbeta en plan och sedan börja om genom att gräva fundament och gå tillbaka, mot bakgrund av sina erfarenheter, för att tillsammans med beslutsamhet lägga sten på sten. Därför är det viktigt att fängelsesystemet också erbjuder fångar och intagna verktyg och utrymmen för mänsklig, andlig, kulturell och yrkesmässig utveckling och skapar förutsättningar för en sund återintegrering av dem. Snälla, "isolera inte värdigheten" utan skapa nya möjligheter!
Låt oss inte glömma att vi alla har begått misstag som måste förlåtas och har sår som måste läkas - jag också - och att vi alla kan bli läkta som ger läkning, förlåtna som ger förlåtelse, och pånyttfödda som ger pånyttfödelse.
Kära vänner, låt oss i dag, du och jag, tillsammans förnya vår tillit till framtiden. Var snälla, stäng inte fönstret utan blicka hoppfullt alltid mot horisonten och framtiden. Jag tycker om att tänka på hoppet som ett ankare som är förankrat i framtiden och att vi håller repet i våra händer och drar oss framåt. Låt oss föreslå att vi börjar varje dag med att alltid i hela livet säga: "i dag är det rätt tid", i dag, "i dag är det den rätta stunden" (jfr 2 Kor 6:2), "i dag börjar jag om"!
Påvens böner
Som avslutning tackade påven varmt för detta möte och försäkrade var och en av de intagna om sina böner. Påven bad dem om böner för honom också och de intagna svarade alla samtidigt: "Ja!". Påven skämtade lite: "Men be för mig - inte emot!"
Påven sa att detta möte är hans gåva till dem: "Det är lite som en moders ömhet, och denna ömhet som jungfru Maria har med oss alla - hon är ömhetens moder".
Några av de intagna gav påven gåvor och hälsade personligt på honom, men dagsprogrammet är rikt och organisatörerna visade påven att de skulle vidare till nästa möte. Påven sa: "Och nu sparkar de ut mig! Tack så mycket, jag kommer att minnas er! Gå modigt framåt! Ge inte upp!"
