Påven Franciskus: Myndighet som inte är tjänst är diktatur

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Vad är den djupare innebörden av symbolen med nycklarna som Petrus avbildas med i ikonografin och som det talas om i Skriften? De är nycklar för att öppna, inte för att stänga. Detta var påven Franciskus budskap vid Angelus på högtiden för apostlarna Petrus och Paulus, den 29 juni. Innan angelusbönen på Petersplatsen firade han den högtidliga mässan i Peterskyrkan - i närvaro av omkring 5500 troende - med 36 kardinaler, 36 biskopar och 400 präster, en delegation från det ekumeniska patriarkatet där pallium överlämnades till de 42 till biskopar som under det senaste året har utnämnts till metropoliter.

Petri nycklar

I sin reflektion vid Angelus betonade om och om igen att "en myndighet som inte är en tjänst är en diktatur" och som under predikan i Peterkyrkan, talade han även nu om öppna dörrar.

Petri nycklar är nämligen nycklarna till ett rike, som Jesus inte beskriver som ett kassaskåp eller ett skyddsrum, utan med andra bilder: ett litet frö, en dyrbar pärla, en gömd skatt, en handfull surdeg (jfr Matt 13:1-33), det vill säga som något dyrbart och värdefullt, men samtidigt litet och oansenligt. För att nå dit är det därför inte nödvändigt att använda mekanismer och säkerhetslås, utan att odla dygder som tålamod, uppmärksamhet, uthållighet och ödmjukhet.

Hjälpa alla att hitta vägen in

Påven förklarade att Petrus först var tvungen att omvända sig för att öppna dörren för Jesus. Han var också tvungen att förstå att auktoritet är en tjänst. 

Den mission som Jesus anförtror Petrus är inte att spärra dörrarna till huset och endast ge tillträde till några få utvalda gäster, utan att hjälpa alla att hitta vägen in, i trohet mot Jesu evangelium. Till alla. Alla, alla kan komma in.

Uppriktig tro

Avslutningsvis bad påven pilgrimerna att ställa sig en rad frågor. Är vi välkomnande? Och för att vara det, låter jag mig bli mjukare och formas av Jesus och hans Ande, som bor i mig? 

Petrus fick rikets nycklar inte för att han var perfekt - nej, han är en syndare - utan för att han var ödmjuk och ärlig och Fadern hade gett honom en uppriktig tro (jfr Matt 16:17). Därför kunde han, i tillit till Guds barmhärtighet, stödja och stärka även sina medmänniskor (jfr Luk. 22:32).