Påvens budskap till årets Skapelsetid: ”Hoppas och handla med skapelsen”
översättning Charlotta Smeds – Vatikanstaten
”Hoppas och handla med skapelsen”
Kära bröder och systrar!
”Hoppas och handla med skapelsen” är temat för Världsböndagen för vård av skapelsen, som infaller den 1 september 2024. Temat är hämtat från Paulus brev till Romarna (8:19-25), där aposteln förklarar vad det innebär för oss att leva i enlighet med Anden och fokuserar på det säkra hoppet om frälsning som föds ur tron, nämligen ett nytt liv i Kristus.
1. Låt oss börja med en fråga, en fråga som kanske inte har ett omedelbart uppenbart svar. Om vi verkligen är troende, hur kom det sig att vi fick tron? Det är inte bara så att vi tror på något transcendent, bortom förnuftets makt, det ouppnåeliga mysteriet med en avlägsen och fjärran Gud, osynlig och onämnbar. Snarare är det så, som Paulus säger, att den Helige Ande bor i oss. Vi är troende därför att Guds kärlek ”har utgjutits i våra hjärtan” (Rom 5:5) och Anden är nu verkligen ”ett löfte om vårt arv” (Ef 1:14), som ständigt uppmanar oss att sträva efter det eviga goda, i enlighet med fullheten i Jesu autentiska mänsklighet. Anden gör det möjligt för de troende att vara kreativa och proaktiva i välgörenhet. Han sänder oss ut på en stor resa i andlig frihet, men en resa som inte eliminerar spänningen mellan Andens sätt att tänka och världens sätt att tänka, vars frukter står i motsats till varandra (jfr Gal 5:16-17). Vi vet att Andens första frukt, som sammanfattar alla de andra, är kärleken. Under den Helige Andes ledning är de troende Guds barn och kan vända sig till honom med orden ”Abba, fader” (Rom 8:15), precis som Jesus gjorde. Dessutom kan de göra det med friheten hos dem som inte längre faller tillbaka i rädslan för döden, för Jesus har uppstått från de döda. Detta är vårt stora hopp: Guds kärlek har triumferat och fortsätter att triumfera över allt. Ja, till och med inför den fysiska döden är den framtida härligheten redan säkrad för dem som lever Andens nya liv. Detta hopp gör oss inte heller besvikna, vilket bekräftades i den nyligen utfärdade bullan om riktlinjer inför det kommande jubelåret.
2. Den kristens liv är alltså ett liv i tro, aktivt i välgörenhet och överflödande i hopp, medan vi väntar på Herrens återkomst i härlighet. Vi är inte bekymrade över Kristi andra ankomst, parusins ”försening”; för oss är den viktiga frågan om ”Människosonen, när han kommer, skall finna tro på jorden” (Luk 18:8). Tron är en gåva, en frukt av Andens närvaro i oss, men den är också en uppgift som måste utföras av fri vilja, i lydnad mot Jesu kärleksbud. Detta är det saliga hopp som vi måste vittna om. Men var, när och hur ska vi bära detta vittnesbörd? Säkerligen genom att ta hand om den lidande mänsklighetens kött och blod. Som människor som vågar drömma måste vi drömma med vidöppna ögon, drivna av en önskan om kärlek, broderskap, vänskap och rättvisa för alla. Den kristna frälsningen går in i djupet av världens lidande, som inte bara omfattar mänskligheten utan också hela universum, naturen själv och oikos, mänsklighetens hem och livsmiljö. Frälsningen omfattar skapelsen som ett ”jordiskt paradis”, moder jord, som är tänkt att vara en plats för glädje och ett löfte om lycka för alla. Vår kristna optimism grundar sig på ett levande hopp: vi inser att allt är ordnat till Guds ära, till det slutliga fullbordandet i hans frid och till den kroppsliga uppståndelsen i rättfärdighet, när vi går ”från härlighet till härlighet”. Ändå är vi inte befriade från smärta och lidande under tidens gång: hela skapelsen ropar (jfr Rom 8:19-22), vi kristna ropar (jfr v. 23-25) och Anden själv ropar (jfr v. 26-27). Dessa rop uttrycker oro och lidande, men också längtan och önskan. Det ger uttryck för vår tillit till Gud och vår förtröstan på hans kärleksfulla men krävande närvaro mitt ibland oss, i väntan på att hans plan skall uppfyllas, som är glädje, kärlek och frid i den Helige Ande.
3. Hela skapelsen är indragen i denna process av pånyttfödelse och ser, under ropen, fram emot sin befrielse. Detta innebär en osynlig och omärklig tillväxtprocess, som ”ett senapsfrö som blir ett stort träd” eller ”surdeg i degen” (jfr Matt 13:31-33). Början är liten, men de förväntade resultaten kan visa sig vara oändliga i sin skönhet. I likhet med väntan på en födelse - uppenbarelsen av Guds barn - kan hoppet ses som möjligheten att förbli ståndaktig i motgångar, att inte förlora modet i tider av prövningar eller inför mänsklig ondska. Det kristna hoppet gör ingen besviken och det bedrar inte heller. Skapelsens, de kristnas och Andens rop är en föraning om och förväntan på en frälsning som redan är verksam, men trots detta fortsätter vi att uthärda det som Paulus beskriver som ”nöd, ångest, förföljelse, svält, nakenhet, fara, svärd” (Rom 8:35). Hoppet är alltså en alternativ tolkning av historien och mänskliga angelägenheter. Det är inte illusoriskt utan realistiskt, med den realism som kommer av en tro som ser det osynliga. Detta hopp är en tålmodig förväntan, precis som Abrahams. Jag tänker på den store visionäre troende Gioacchino da Fiore, den kalabriske abboten som, med Dante Alighieris ord, ”var utrustad med en profetisk ande”. [2] I en tid av våldsamma konflikter mellan påvedömet och kejsardömet, korståg, kätterier och en växande världslighet i kyrkan, kunde Gioacchino föreslå en ny anda av samexistens mellan människor, baserad på universellt broderskap och kristen fred, frukten av ett liv i evangeliets anda. Jag talade om denna anda av social vänskap och universellt broderskap i Fratelli Tutti, men denna harmoni mellan män och kvinnor bör också utsträckas till skapelsen, i en ”situerad antropocentrism” (Laudate Deum, 67) och i en känsla av ansvar för en mänsklig och integrerad ekologi, vägen till frälsning för vårt gemensamma hem och för oss som bebor det.
4. Varför finns det så mycket ondska i världen? Varför så mycket orättvisa, så många inbördeskrig som dödar barn, förstör städer, förorenar miljön och lämnar moder jord kränkt och förådd? Paulus påminner implicit om Adams synd och säger ”Vi vet att hela skapelsen har stönat under värkar fram till nu” (Rom 8:22). De kristnas moraliska kamp är kopplad till skapelsens ”rop”, alltsedan den senare ” lagts under tomhetens välde” (v. 20). Hela universum och varje varelse ropar och längtar ”otåligt” efter att dess nuvarande tillstånd skall övervinnas och dess ursprungliga tillstånd återställas. Vår befrielse innefattar därför alla andra varelsers befrielse, som, i solidaritet med människan, placerades under slaveriets ok. Skapelsen själv, liksom mänskligheten, blev förslavad, om än utan egen skuld, och finner sig oförmögen att uppfylla den varaktiga mening och det syfte för vilket den utformades. Den är utsatt för upplösning och död, vilket förvärras av människans missbruk av naturen. Samtidigt är mänsklighetens frälsning i Kristus ett säkert hopp också för skapelsen, ty ”skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas” (Rom 8:21). Tack vare Kristi återlösning är det därför möjligt att i hopp betrakta solidaritetsbandet mellan människan och alla andra varelser.
5. I vår hoppfulla och uthålliga väntan på Jesu härliga återkomst håller den Helige Ande oss, de troendes gemenskap, vaksamma; han leder oss ständigt och kallar oss till omvändelse, till en förändrad livsstil för att motstå förstörelsen av vår miljö och till engagemang i den sociala kritik som framför allt handlar om att vittna om den verkliga möjligheten till förändring. Denna omvändelse innebär att vi måste lämna arrogansen hos dem som vill utöva herravälde över andra och över naturen, och reducera den till ett objekt som kan manipuleras, och i stället omfamna ödmjukheten hos dem som bryr sig om andra och om hela skapelsen. ”När människor gör anspråk på att ta Guds plats blir de sina egna värsta fiender” (Laudate Deum, 73), för Adams synd har fördärvat våra grundläggande relationer, den med Gud, med oss själva, med varandra och med universum. Alla dessa relationer måste i sin helhet återställas, räddas och ”ställas till rätta”. Ingen av dem kan förbises, för om bara en saknas, fallerar allt annat.
6. Att hoppas och handla med skapelsen innebär därför framför allt att förena sina krafter med alla män och kvinnor av god vilja. På så sätt kan vi hjälpa till att tänka om, ”bland annat i frågan om mänsklig makt, dess innebörd och dess gränser. Vår makt har ökat frenetiskt på några få decennier. Vi har gjort imponerande och fantastiska tekniska framsteg, men vi har inte insett att vi samtidigt har förvandlats till mycket farliga varelser, kapabla att hota livet på många varelser och vår egen överlevnad” (Laudate Deum, 28). Okontrollerad makt skapar monster och vänder sig sedan mot oss. I dag finns det därför ett akut behov av att sätta etiska gränser för utvecklingen av artificiell intelligens, eftersom dess förmåga till beräkning och simulering kan användas för att dominera över mänskligheten och naturen, i stället för att utnyttjas i fredens och den integrerade utvecklingens tjänst (jfr Budskapet till Världsfredsdagen 2024).
7. ”Den Helige Anden följer oss i varje ögonblick av våra liv”. Detta var tydligt för de pojkar och flickor som samlades på Petersplatsen för den första Världsdagen för barn, som hölls på Treenighetens söndag. Gud är inte en abstrakt föreställning om oändlighet, utan den kärleksfulle Fadern, Sonen som är varje människas vän och frälsare, och den Helige Anden som leder våra steg på kärlekens väg. Lydnad mot kärlekens Ande förändrar radikalt vårt sätt att tänka: från att ha varit ”rovdjur” blir vi ”arbetare” i trädgården. Jorden är anförtrodd vår vård, men fortsätter ändå att tillhöra Gud (jfr Lev 25:23). Detta är den ”teologiska antropocentrism” som präglar den judisk-kristna traditionen. Att göra anspråk på rätten att äga och dominera naturen och manipulera den efter eget gottfinnande utgör således en form av avgudadyrkan, en prometeisk version av människan som, berusad av sin teknokratiska makt, arrogant placerar jorden i ett ”o-nådigt” tillstånd, berövad Guds nåd. Om Guds nåd är Jesus, som dog och uppstod igen, då stämmer verkligen Benedictus XVI:s ord: ”Det är inte vetenskapen som återlöser människan: människan återlöses av kärleken” (Spe Salvi, 26), Guds kärlek i Kristus, från vilken ingenting och ingen någonsin kan skilja oss (jfr Rom 8:38-39). Skapelsen är alltså inte statisk eller sluten kring sig själv, utan dras ständigt mot sin framtid. Idag, tack vare den moderna fysikens upptäckter, framträder länken mellan materia och ande på ett allt mer spännande sätt för vår förståelse.
8. Skyddet av skapelsen är alltså inte bara en etisk fråga, utan också en i högsta grad teologisk fråga, eftersom det är den punkt där människans mysterium och Guds mysterium korsar varandra. Denna skärningspunkt kan kallas ”skapande”, eftersom den har sitt ursprung i den kärlekshandling genom vilken Gud skapade människan i Kristus. Denna Guds skapande handling möjliggör och grundlägger friheten och moralen i all mänsklig verksamhet. Vi är fria just därför att vi har skapats till Guds avbild i Jesus Kristus och därför är ”representanter” för skapelsen i Kristus själv. En transcendent (teologisk-etisk) motivation förpliktigar kristna att främja rättvisa och fred i världen, inte minst genom resursernas universella bestämmelse. Det handlar om uppenbarelsen av Guds barn som skapelsen väntar på, ropande som under förlossningens smärtor. Det är inte bara vårt jordiska liv i historien som står på spel, utan också och framför allt vår framtid i evigheten, vår salighets eskaton, vår frids paradis, i Kristus, kosmos Herre, korsfäst och uppstånden av kärlek.
9. Att hoppas och handla med skapelsen innebär alltså att leva en inkarnerad tro, en tro som kan gå in i andras lidande och hoppfulla ”kött” genom att dela förväntan på den kroppsliga uppståndelse som de troende är predestinerade till i Kristus, Herren. I Jesus, den evige Sonen som tog på sig mänskligt kött, är vi verkligen Faderns barn. Genom tron och dopet börjar vårt liv i Anden (jfr Rom 8:2), ett heligt liv som vi lever som Faderns barn, precis som Jesus (jfr Rom 8:14-17), eftersom Kristus genom den helige Andes kraft lever i oss (jfr Gal 2:20). På så sätt kan våra liv vara en kärlekens sång till Gud, till mänskligheten, med och för skapelsen, och finna sin fullhet i helighet.
Rom, Sankt Johannes av Lateranen, 27 juni 2024
FRANCISCUS
