”Han älskade oss”, påvens encyklika om Jesu Heliga Hjärta

Alessandro Di Bussolo - Vatikanstaten

”'Han älskade oss', säger Paulus och hänvisar till Kristus (Rom 8:37), för att få oss att upptäcka att från denna kärlek kan ingenting 'någonsin skilja oss' (Rom 8:39)”. Så inleds påven Franciskus fjärde encyklika, som har titeln ”Dilexit nos” och är tillägnad den mänskliga och gudomliga kärleken i Jesu Kristi hjärta. ”Hans öppna hjärta går före oss och väntar på oss utan villkor, utan att kräva något i gengäld, och han erbjuder oss sin vänskap: Han älskade oss först (jfr 1 Joh 4:10). Tack vare Jesus 'har vi lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. (1 Joh 4:16)” (1).

Kristi kärlek representerad i hans heliga hjärta

 "I ett samhälle som ser en ökning av ”olika former av andlighet utan hänvisning till en personlig relation med Gud som är Kärleken” (87), och medan kristendomen ofta glömmer ”trons ömhet, glädjen i att ägna sig åt att tjäna, glöden i missionen från person till person” (88), föreslår påven Franciskus en ny fördjupning av Kristi kärlek som representeras i hans Heliga Hjärta och inbjuder oss att förnya vår autentiska hängivenhet och komma ihåg att i Kristi Hjärta ”kan vi finna hela evangeliet” (89): det är i hans hjärta som ”vi slutligen känner igen oss själva och lär oss att älska” (30).

Världen tycks ha förlorat sitt hjärta

Påven Franciskus förklarar att genom att möta Kristi kärlek ”blir vi förmögna att knyta broderliga band, att erkänna varje människas värdighet och att tillsammans ta hand om vårt gemensamma hem” (217). Och inför Kristi hjärta ber man Herren ”att återigen visa medlidande med denna sargade värld” och överösa den med ”ljusets och kärlekens skatter”, så att världen, ”präglad av krig, socioekonomisk obalans, konsumism och den människofientliga användningen av teknik, kan återupptäcka det som är viktigast och mest nödvändigt: hjärtat” (31). Rudskrivelsen publiceras under firandet av 350-årsdagen av den första uppenbarelsen av Jesu Heliga Hjärta till den heliga Margareta Maria Alacoque 1673, som kommer att avslutas den 27 juni 2025.

Vikten av att återvända till hjärtat

Encyklikan om kulten av Jesu Heliga Hjärta är indelad i fem kapitel och samlar, vilket tillkännagavs den 5 juni, ”de värdefulla reflektionerna från tidigare lärotexter och en lång historia som går tillbaka till de heliga skrifterna, för att idag på nytt presentera denna kult full av andlig skönhet, för hela kyrkan”. Det första kapitlet, ”Hjärtats betydelse”, förklarar varför det är nödvändigt att ”återvända till hjärtat” i en värld där vi frestas att ”bli omättliga konsumister” (2). Påven förklarar att den rådande nedvärderingen av hjärtat härrör från ”grekisk och förkristen rationalism, postkristen idealism och materialism”, som föredrar begrepp som ”förnuft, vilja eller frihet”. Och eftersom man inte fann någon plats för hjärtat, ”har inte heller idén om ett personligt centrum” som kan förena allt, dvs kärleken, utvecklats i någon större utsträckning” (10).

Jesu kärleksfulla gester och ord

Det andra kapitlet ägnas åt Kristi kärleksfulla gester och ord, gester med vilka han behandlar oss som vänner och visar att Gud ”är närhet, medlidande och ömhet”. Hans blick är en blick som ”ägnar sin fulla uppmärksamhet åt människor” och deras lidande. Hans mest kärleksfulla ord är när han ”spikas fast vid korset”, efter att ha gråtit över sin vän Lasarus och lidit i Getsemane trädgård, medveten om sin kommande våldsamma död ”i händerna på dem som han älskade så mycket” (46).

Evangeliets inkarnerade syntes

I nästa kapitel, det tredje, ”Detta är det hjärta som älskade så mycket”, klargör påven att Kristi hjärta innehåller en ”trefaldig kärlek”: kärleken i hans fysiska hjärta ”och hans tvåfaldiga andliga kärlek, den mänskliga och den gudomliga” (66), där vi finner ”det oändliga i det ändliga” (64). Påven Franciskus uppmanar till en förnyelse av hängivenheten till Kristi Hjärta också för att motverka ”tidens tecken på en ’andlighet utan kött’” som finns i samhället” (87). Det är nödvändigt att återvända till ”evangeliets inkarnerade syntes” (90) som svar till ”gemenskaper och präster som bara fokuserar på externa aktiviteter, strukturella reformer som saknar evangelisk grund, organisationer, världsliga projekt och sekulariserat tänkande”, som bygger på förslag ”som man ibland låtsas påtvinga alla” (88).

Helgonen och Heliga Hjärtat

I det fjärde kapitlet, ”Kärleken som ger att dricka”, citerar påven Franciskus flera kyrkofäder som talade om ”såret i Jesu sida som källan till Andens vatten” som släcker vår törst efter Guds kärlek. Augustinus ”öppnade vägen för hängivenheten till det Heliga Hjärtat som en plats för ett personligt möte med Herren” (103). Så småningom kom detta sår i sidan, ”att anta hjärtats form”, påminner påven och räknar upp flera heliga kvinnor som ”berättar om hur deras möte med Kristus, kännetecknas av att de vilade i Herrens hjärta” (110).

Uppenbarelserna för S:ta Margareta Maria Alacoque

S:ta Margareta Maria Alacoque berättar om Jesu uppenbarelser i Paray-le-Monial mellan slutet av december 1673 och juni 1675. Kärnan i det budskapet kan sammanfattas i de ord som den heliga Margareta hörde: ”Skåda det Hjärta som så älskade människorna” ”till den grad att det utgjutit sig självt för att vittna för dem om sin kärlek ” (121). Dokumentet erinrar om att heliga Thérèse av Lisieux kallade Jesus ”Han vars hjärta slog i samklang med mitt” (134). Franciskus understryker att den heliga Faustina Kowalskas upplevelser ger andakten en ny utformning med en stark betoning ”på den gudomliga barmhärtigheten” och att Johannes Paulus II, motiverad av dessa, också ”intimt sammanlänkade sin reflektion över barmhärtigheten med hängivenheten till Kristi Hjärta” (149). På tal om ”tröstens andakt” förklarar encyklikan att inför de tecken på Kristi lidande, som finns kvar på den Uppståndnes hjärta, är det oundvikligt ”att den troende reagerar på den smärta som Kristus accepterade att bära med så mycket kärlek” (151). Och han ber ”att ingen skall håna ivern hos Guds trogna folk, som i sin folkliga fromhet försöker trösta Kristus” (160). För att då ”vi vill tröstar honom, kommer vi ut tröstade” och ”vi kan då också trösta dem som befinner sig i alla slags bedrövelser” (162).

Hängivenhet till Kristi hjärta sänder oss till bröderna

Det femte och sista kapitlet, ”Kärlek för kärlekens skull”, fördjupar den gemenskapliga, sociala och missionerande dimensionen i varje autentisk hängivenhet till Kristi Hjärta, som, eftersom den ”leder oss till Fadern, sänder oss till våra bröder och systrar” (163). I själva verket är ”kärleken till våra bröder och systrar” den ”största gest vi kan erbjuda honom för att svara på kärleken med kärlek” (167). Med en blick på andaktens historia påminner påven om att den helige Charles de Foucaulds missionsengagemang gjorde honom till en ”universell broder”: ”genom att låta sig formas av Kristi Hjärta ville välkomnade han hela den lidande mänskligheten i sitt medmänskliga hjärta” (179). Franciskus talar sedan om ”gottgörelse”, som Johannes Paulus II beskriver: ”Genom att vi tillsammans offrar vårt lidande till Kristi hjärta, ’på hatets och våldets ruiner, kan kärlekens civilisation, som man så länge längtat efter, byggas upp, Kristi hjärtas rike’” (182).

Viga sitt hjärta till Jesu Hjärta

Encyklikan påminner oss återigen om Johannes Paulus II:s ord om att, att viga sitt hjärta till Kristi Hjärta ”är att förena sig till kyrkans missionerande verksamhet”. Genom de kristna kommer följaktligen ”kärleken att strömma in i människornas hjärtan, så att Kristi kropp, som är kyrkan, kan byggas upp och ett samhälle av rättvisa, fred och broderskap också kan byggas” (206). För att undvika den stora risk som Paulus VI underströk, nämligen att det i missionen ”sägs och görs mycket, men utan att nå fram till mötet med Kristi kärlek” (208), behöver vi ”kärlekens missionärer, som fortfarande låter sig erövras av Kristus” (209).

Franciskus bön

Texten avslutas med en bön skriven av påven Franciskus: ”Jag ber Herren Jesus att det från hans Heliga Hjärta skall flöda floder av levande vatten till oss alla, för att läka de sår vi åsamkar oss själva, för att stärka vår förmåga att älska och tjäna, för att mana oss att lära oss att vandra tillsammans mot en rättvis, enad och broderlig värld. Detta är tills vi med glädje tillsammans firar måltiden i det himmelska riket. Där kommer den uppståndne Kristus att harmonisera alla våra olikheter med det ljus som oupphörligt strömmar från hans öppna hjärta. Välsignad vare han!” (220).