Påvens samtal med jesuiter i Belgien

Salvatore Cernuzio - Vatikanstaten

Temat kvinnor och deras roll i kyrkan, som återkom flera gånger under resan till Luxemburg och Belgien den 26-29 september, var också centralt i påven Franciskus samtal med de 150 jesuiter som han mötte i Bryssel. Som vid varje apostolisk resa såg påven Franciskus till att ha ett privat mötet med medlemmarna i Jesu Sällskap.

Mötet med bröder inte bara från Belgien, utan också från Luxemburg och Nederländerna, ägde rum i Collège Saint-Michel. Det var ett förtroligt samtal, som varvades med frågor och svar om ämnen som rörde Jesu Sällskaps uppdrag i dag och aktuella händelser i världen och i kyrkan - från sekularisering till inkulturation, från synoden till migration. Det är som vanligt La Civiltà Cattolica som idag publicerar samtalets fullständiga text, i en artikel av fader Antonio Spadaro som understryker att samtalet var ”spontant” och ”direkt”.

”Kyrkan är kvinna”

”Kyrkan är kvinna”, svarade Franciskus på en jesuits fråga om ’svårigheten att ge kvinnan en mer rättvis och adekvat plats i kyrkan’. ”Jag vill inte begränsa diskussionen om kvinnans roll i kyrkan till temat ämbete”, klargör påven. I allmänhet, ”följer macho och feminism ’marknadens’ logik”. Han underströk att han i denna tid ”mer och mer försöker få in kvinnor i Vatikanen med roller som innebär allt större ansvar. Och saker och ting håller på att förändras: man kan se och känna det”.

Kvinnor i Vatikanen

Påven påminner om att sekreteraren för Governatoratet är en kvinna (syster Raffaella Petrini), att Dikasteriet för integrerad mänsklig utveckling ”också har en kvinna som ställföreträdare” (syster Alessandra Smerilli), att det i ”gruppen för utnämning av biskopar” finns tre kvinnor (Petrini själv, samt syster Yvonne Reungoat och Maria Lia Zervino, som 2022 utsågs till medlemmar av Dikasteriet för biskopar): ”Eftersom de är där för att välja ut kandidaterna är saker och ting mycket bättre: de är skarpa i sina bedömningar”. Även i Dikasteriet för gudsvigda ”är biträdande sekreterare en kvinna” (syster Simona Brambilla) och i Ekonomirådet är den biträdande samordnaren en kvinna, Charlotte Kreuter-Kirchhoof.

”Kort sagt, kvinnor kommer in i Vatikanen med ansvarsfulla roller: vi kommer att fortsätta på denna väg. Saker och ting fungerar bättre än tidigare”, försäkrade påven. Han påminner också om en anekdot med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen: ”Vi talade om ett specifikt problem och jag frågade henne: ’Men hur hanterar ni den här typen av problem?’ Hon svarade: 'På samma sätt som alla vi mammor gör'. Hennes svar fick mig att tänka mycket...”.

Migranter ska integreras

I samtalet tog påven sedan upp frågan om migration, som måste studeras på djupet. Återigen listar han de fyra verb som ska användas för migranter: välkomna, följa med, främja, integrera. Om detta saknas blir det ”ett allvarligt problem”. ”En migrant som inte integreras slutar illa, men det gör också det samhälle där han eller hon befinner sig”, varnar påven och påminner om attacken 2016 i Belgien, på flygplatsen Zaventem, som kostade 16 personer livet, utförd av två terrorister med anknytning till Isis. ”Den tragedin är också ett resultat av bristande integration” och ’kyrkan måste ta sitt arbete med migranter på allvar’.

Ett åldrande Europa

I samband med detta upprepar påven Franciskus en oro ”som ligger mig varmt om hjärtat” och det är att ”det i Europa inte längre föds några barn - Europa håller på att åldras. Det behövs migranter för att förnya livet. Det har blivit en fråga om överlevnad”.

Kommuniteten viktigare än prästen

Inte bara få barn, utan också få kallelser. En jesuit frågar: ”Hur ser du på framtiden för församlingar utan präster?” ”Kommuniteten är viktigare än prästen. Prästen är församlingens tjänare”, svarar påven. Han nämner som exempel nunnor som tar på sig rollen som ledare i vissa delar av världen, till exempel den peruanska nunnekongregationen som har det ”specifika uppdraget” att ”gå till de platser där det inte finns någon präst. De gör allt: de predikar, de döper... Om det till slut skickas en präst, så beger sig nunnorna någon annanstans”.

”Jesuiten får inte vara rädd för någonting”

På tal om mission uppmanade påven, med tanke på Belgien, som är ett av de mest sekulariserade länderna i Europa, medlemmarna i jesuitorden att inte vara rädda: ”Jesuiten får inte vara rädd för någonting. Han är en man som befinner sig i spänningen mellan två former av mod: modet att söka Gud i bön och modet att gå till gränserna”. Som ”mästare” pekar påven på fader Matteo Ricci, fader Roberto De Nobili och andra stora missionärer som ”skrämde vissa i kyrkan genom sina modiga handlingar” men som ”drog gränsen för inkulturation”. Denna gräns ”måste sökas i urskiljning. Och den urskiljs genom bön”. Jesuiternas bön ”utvecklas i gränslösa och svåra situationer. Detta är det vackra i vår spiritualitet: att ta risker”.

Nya former av hedendom

När det gäller sekulariseringens ”komplexa fenomen” talade påven Franciskus om ”former av hedendom”: ”Vi behöver inte en staty av en hednisk gud för att tala om hedendom: själva miljön, luften vi andas är en gasformad hednisk gud! Och vi måste förkunna för denna kultur med vittnesbörd, tjänst och tro. Och inifrån måste vi göra det med bön”. Tjänsten gör dialogen ”fruktbar”, men dialogen hindras ofta av ”en stark klerikalism” i kyrkan. ”Där det finns klerikalism finns det ingen tjänst. Och förväxla aldrig evangelisation med proselytism!”

Det intellektuella apostolatet

För påven är också ”det intellektuella apostolatet” viktigt, en del av jesuiternas kallelse som ”måste vara närvarande i den akademiska världen, i forskningen och även i kommunikation”. ”Låt det stå klart”, rekommenderar Jorge Mario Bergoglio, ’när Jesu Sällskaps generalkongregationer säger att man ska infoga sig i folket och i historien, betyder det inte att man ska ’leka karneval’, utan att man ska infoga sig i även de mest institutionella sammanhang med viss ’stelhet', i ordets goda bemärkelse. Man måste inte alltid vara informell.”

Synodalitet, en nåd

En fråga gällde sedan synodaliteten, som står i centrum för den synod som pågår i Vatikanen. ”Synodalitet är inte lätt, nej, och ibland beror det på att det finns ledare som inte för dialogen framåt. En församlingspräst kan fatta beslut på egen hand, men han kan också göra det tillsammans med sitt råd. Det kan även en biskop och även påven”. Franciskus sa sig vara övertygad om att med synoden ”kommer saker och ting att klargöras just genom den synodala metoden”: ”Synodalitet i kyrkan är en nåd! Myndighet måste utövas i synodalitet”.

Saligförklaringar

Slutligen bekräftade påven att ”saligförklaringsprocessen för fader Pedro Arrupe, den spanskfödde jesuitgeneralsuperioren från 1965 till 1983, som nu är Guds tjänare, är ’öppen’. ”Problemet” är granskningen av de många skrifterna: analysen ’tar tid’. När det gäller Henri De Lubac, en annan ”stor jesuit” som ofta nämns, säger påven att han inte vet ”om han har presenterats”. Medan han avslöjade för sina medbröder det som han senare tillkännagav offentligt i mässan i Bryssel, nämligen viljan att inleda kung Baudouins saligförklaring.