Påven Franciskus: Kära poeter, hjälp oss att drömma

Av påven Franciskus

Kära poeter, jag vet att ni hungrar efter mening, och det är därför ni reflekterar över hur tron ifrågasätter livet. Denna ”mening” kan inte reduceras till ett begrepp. Nej, det är en mening som omfattar poesi, symboler och känslor. Den sanna innebörden finns inte i ordboken - den är i ordens innebörd, och orden är bara redskap för att uttrycka allt som finns inom oss. Under mitt liv har jag uppskattat flera poeter och författare, särskilt Dante, Dostojevskij och andra. Jag vill öven tacka mina studenter vid Colegio de la Inmaculada Concepción i Santa Fe, som jag diskuterade min läsning med när jag var ung och undervisade i litteratur. Författarnas ord hjälpte mig att förstå mig själv, världen, mitt folk och fördjupade min förståelse av det mänskliga hjärtat, min personliga trosresa och mitt pastorala uppdrag, och även nu min tjänst. Litterära ord är alltså som en tagg i hjärtat som får dig att tänka efter och ge dig ut på en resa. Poesin är öppen; den kastar dig in i en annan värld.

Mot bakgrund av denna personliga erfarenhet vill jag idag dela några tankar med er om vikten av ert arbete.

Det första jag vill säga är följande: ni är ögon som ser och drömmer. Ni inte bara ser, utan ni drömmer också. En person som har förlorat förmågan att drömma saknar poesi, och ett liv utan poesi fungerar inte. Vi människor längtar efter en ny värld som vi kanske aldrig helt kommer att se med våra egna ögon, men ändå längtar efter, söker och drömmer om. En latinamerikansk författare sa en gång att vi har två ögon: ett av kött och ett av glas. Med köttets öga ser vi det som finns framför oss, med glasets öga ser vi det vi drömmer om. Ve oss om vi slutar drömma - ve oss!

Konstnären är någon som med sina ögon både ser och drömmer; de ser djupare, profeterar och tillkännager ett annat sätt att se och förstå det som finns framför oss. Poesin talar inte om verkligheten utifrån abstrakta principer, utan genom att lyssna till verkligheten själv: arbetet, kärleken, döden och alla de små och stora saker som fyller livet. Ert är - för att citera Paul Claudel - ett ”öga som lyssnar”. Konst är ett motgift mot ett tankesätt som präglas av beräkningar och likformighet; den utmanar vår fantasi, vårt sätt att se och förstå saker och ting. I denna mening är evangeliet i sig en konstnärlig utmaning. Det bär på den ”revolutionära” energin som ni är bekanta med och som ni uttrycker genom er genialiska användning av ord som protesterar, ropar ut och gråter. Kyrkan behöver också ert geni eftersom den behöver protestera, ropa ut och gråta.

Men jag vill även säga en annan sak: ni är den mänskliga orons röst. Ofta är denna oro djupt begravd i hjärtat. Ni vet mycket väl att konstnärlig inspiration inte bara är tröstande utan också oroande, eftersom den presenterar både livets vackra och tragiska realiteter. Konsten är den bördiga jordmån där verklighetens ”polära motsättningar” - som Romano Guardini kallade dem - kommer till uttryck, vilket alltid kräver ett kreativt och flexibelt språk som kan förmedla kraftfulla budskap och visioner. Tänk till exempel på när Dostojevskij i Bröderna Karamazov berättar historien om en liten pojke, son till en tjänare, som kastar en sten och träffar en av sin herres hundar. Husbonden hetsar då alla hundarna på pojken. Han springer och försöker undkomma flockens raseri, men till slut slits han sönder under generalens nöjda blick och sin mors desperata ögon.

Denna scen har en enorm konstnärlig och politisk kraft: den talar till verkligheten i går och i dag, om krig, sociala konflikter och vår personliga själviskhet. Det är bara en enda poetisk passage som utmanar oss. Och jag syftar inte bara på samhällskritiken i den passagen. Jag talar om själens spänningar, beslutens komplexitet, tillvarons motsägelser. Det finns saker i livet som vi ibland inte ens kan förstå eller hitta de rätta orden för: detta är er bördiga jordmån, ert handlingsfält.

Det är också här man ofta möter Gud. I den ”överflödande” upplevelsen: man kan inte rymma den, man känner den, och den går längre än så, den flödar alltid över, som en bassäng som ständigt fylls med vatten tills det rinner över.

Det är också vad jag vill be er om i dag: gå bortom de stängda och definierade gränserna, var kreativa, tämj inte er egen eller mänsklighetens ångest. Jag fruktar denna tämjningsprocess eftersom den kväver kreativiteten, den kväver poesin. Med poesins ord kan man samla de rastlösa önskningar som finns i människans hjärta så att de inte kallnar eller dör ut. Detta arbete tillåter Anden att verka, skapa harmoni bland spänningarna och motsägelserna i människans liv, hålla de goda passionernas eld vid liv och bidra till att skönheten växer i alla dess former, en skönhet som uttrycks just genom konstens rikedom.

Detta är ert arbete som poeter: att ge liv, att ge form, att ge ord åt allt det som människor lever, känner, drömmer och lider, att skapa harmoni och skönhet. Det är ett arbete som också kan hjälpa oss att bättre förstå Gud som mänsklighetens stora ”poet”. Kommer ni att möta kritik? Det är okej, bär vikten av kritik samtidigt som ni lär er av den. Men sluta aldrig att vara originella, kreativa. Förlora aldrig förundran över att vara vid liv.

Så, som ögon som drömmer, som den mänsklig orons röster - har ni också ett stort ansvar. Och vad är det? Det är det tredje jag vill säga: ni är bland dem som formar vår fantasi. Ert arbete har en inverkan på den andliga fantasin hos människor i vår tid. I dag behöver vi ett nytt språk, kraftfulla berättelser och bilder.

Även jag känner ett behov av poeter som kan ropa ut evangeliets budskap till världen, hjälpa oss att se Jesus, leda oss att röra vid honom, få oss att känna hans omedelbara närhet, presentera honom för oss som en levande verklighet och få oss att förstå skönheten i hans löfte. Ert arbete kan bidra till att läka vår fantasi från allt som skymmer den eller, ännu värre, från allt som försöker tämja den. Att tämja bilden av Kristus genom att sätta honom i en ram och hänga upp honom på väggen är att förstöra hans bild. Hans löfte hjälper i stället vår fantasi: det hjälper oss att föreställa oss våra liv, vår historia och vår framtid på nytt. Och här kommer jag att tänka på ett annat mästerverk av Dostojevskij, litet men som innehåller allt detta: Anteckningar från underjorden. Det rymmer all mänsklighetens storhet och alla dess sorger, allt elände tillsammans. Detta är vägen.

Kära poeter, tack för ert arbete. Fortsätt att drömma, ifrågasätta, och med ord och visioner som hjälper oss att förstå det mänskliga livets mysterium, vägleda våra samhällen mot skönhet och universellt broderskap.

Hjälp oss att öppna vår fantasi så att den överskrider jagets trånga gränser och öppnar sig för hela verkligheten, med alla dess aspekter, och därmed blir öppen för Guds heliga mysterium. Gå framåt, utan att tröttna, med kreativitet och mod!

Jag välsignar er.

* Påven Franciskus ville för denna publikation ge en reflektion över poesi och revidera ett tal av honom som ursprungligen var tänkt som ett ta i den Clementinska salen i det apostoliska palatset den 27 maj 2023. Han kände i dag att han ville bekräfta de uttryck som användes då och anpassa dem i form av ett ”Brev till poeter”. Här är talet som riktades till deltagarna i den konferens som anordnades av La Civiltà Cattolica och Georgetown University