Påven till universitetsstudenter: Kunskap i kött och hjärta
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Tisdagen den 5 november besökte påven Franciskus det påvliga universitetet Gregoriana i Rom på inbjudan av Jesuitordens generalföreståndare pater Arturo Sosa, SJ, med anledning av dess Dies Accademicus och sammanslagning med de tidigare närliggande påvliga bibelinstitutet och påvliga orientaliska insitutet, som nu går under det samlade namnet Collegium Maximum.
Veta vart man är på väg
Påven höll en lång lectio magistralis för de församlade lärarna, personalen och studenterna. Han inledde med att uttrycka sin önskan om att denna sammanslagning inte endast blir en administrativ omstrukturering.
Det är nödvändigt att veta vart man är på väg och att inte förlora horisonten ur sikte som förenar ens väg med det aktuella och slutliga målet.
Han myntade sedan en ny term och varnade för en andlig "cocacolisering" av forskning och undervisning och sa:
Det finns tyvärr många som är lärjungar till 'andlig coca-cola'!
Omsorg om människor
Påven betonade att det är Herren som inspirerar och upprätthåller missionen och att agendor och ambitioner inte tar Försynens plats.
Bildning är framför allt omsorg om människor och därför en diskret, dyrbar och känslig handling av nästankärlek. I annat fall förvandlas pedagogiska åtgärder till torr intellektualism eller pervers narcissism, en sann andlig lust där andra bara existerar som applåderande åskådare, som ska fylla på egot hos dem som undervisar.
Påven berättade om en professor som en morgon fann aulan tom där han föreläste och förstod att ingen var där först när han kom fram till sitt skrivbord. Utanför stod en skylt med texten: "Klassrummet är upptaget av det omåttliga egot. Inga lediga platser." Ett skämt av studenterna, sa påven, men tillade: "När hjärtat saknas märks det".
En annan inskription, påminde påven, fanns på en dörr där en grupp på femton jesuitstudenter hade bosatt sig i Rom i mitten av 1500-talet: ”Skola för grammatik, humanitet och kristen lära, gratis”. Då, liksom många gånger fortfarande, var utbildning var ett privilegium, sa påven, och gör don Lorenzo Milanis ord om skolan - ’ett sjukhus som botar de friska och avvisar de sjuka’ - aktuella. Men genom att förlora de fattiga skulle man förlora skolan, betonade påven, och denna inskription är idag ”en inbjudan att humanisera kunskapen om tron, och att tända och återuppliva nådens gnista i människan, genom att ta hand om tvärvetenskaplighet i forskning och undervisning”.
Uttrycka känslor
Påven frågade sedan sina lyssnare om de tillämpar Evangelii Gaudium och om de funderar på den artificiella intelligensens inverkan på undervisning och forskning.
Ingen algoritm kan ersätta poesi, ironi och kärlek, och studenterna måste upptäcka fantasins kraft, se inspirationen spira, komma i kontakt med sina känslor och veta hur de ska uttrycka sina känslor.
Påven uppmanade till att förverkliga detta gratis i relationer, metoder och mål, eftersom detta gör alla till varandras tjänare där alla erkänner var och ens värdighet och ingen är utesluten. Detta ”öppnar oss för Guds överraskningar, som är barmhärtighet och befriar oss från begär”.
Därför behöver vi ett universitet som bär doften av kött och av folk, som inte trampar på olikheter i tron att enheten bara är likformighet, som inte räds den goda smittan och den fantasi som ger nytt liv åt det som håller på att förgås.
Avväpna vår ord i en värld av krig
Sedan till dagens utmaningar, främst krig. ”Världen står i lågor, krigets galenskap täcker varje hopp med dödens skugga. Vad kan vi göra? Vad kan vi hoppas på?” frågar sig påven. Löftet om frälsning är sårat, detta ord 'frälsning' kan inte hållas som gisslan av dem som när illusionen genom att förringa den med blodiga segrar, medan våra ord verkar tömda på tilliten till Herren som räddar oss.
Låt oss avväpna våra ord - ödmjuka ord tack! Vi måste återgå till en teologi som bygger på inkarnationen.
Röra vid de fattiga
Påven betonade att visdom föds i kontakten med folkens liv och med kulturernas symboler, genom att lyssna till de dolda frågorna och det rop som stiger från de fattigas lidande kött.
..man måste röra vid detta kött, ha modet att gå i leran och smutsa händerna.
Med denna stil kommer ”evangeliet att kunna omvända hjärtat och besvara livets frågor”, sa påven. För att göra detta är det dock ”nödvändigt att förvandla det akademiska rummet till ett hjärtats hus”.
Lägga ned vapnen, ställa den andre på samma nivå, se honom eller henne i ögonen, avväpna tankarna, avväpna orden, avväpna blickarna och sedan vara på samma nivå och se varandra i ögonen. Det finns ingen dialog uppifrån och ned. Det är först då som undervisning blir en barmhärtighetsgärning.
Ett hjärtats hem
Påven frågade sina lyssnare om hur deras relation till Herren ser ut och om deras böner är formella eller ej. Han sa att universitetet måste vara ett hjärtats hem, som Guillaume de Saint-Thierry lär oss: ”en själens kraft som leder den som av en naturlig tyngd till den plats och det mål som är rätt för den”. Han nämnde också helige Franciskus Xaviers önskan att besöka alla universitet för att ”skaka om dem som har mer vetenskap än kärlek” så att de skulle känna sig drivna att bli missionärer av kärlek till sina bröder och systrar.
Jag påminner er: då som nu, enligt den ignatianska karisman, är kultur ett kärleksuppdrag ... Och en sak till vill jag tillägga, glöm inte bort ert sinne för humor, en kvinna, en man som inte har sinne för humor är inte mänsklig. Var noga med att be den vackra bönen av helige Thomas Moore: ”Ge mig Herre en god matsmältning och något att smälta”. Sök det, be det. Jag ska bekänna en sak för dig, jag har bett den varje dag i mer än 40 år och den gör mig gott, den gör mig gott! Förlora inte ert sinne för humor.
Inlärningsprocess
Påven vände sig direkt till studenterna och avslutade med några ord om en kommentar av den helige Ignatius.
"Det är inte den myckna kunskapen, utan inlevelsen och smaken av tingen inifrån, som mättar och tillfredsställer själen". En ärlig bedömning av inlärningsupplevelsen bygger på att man introduceras och får hjälp att gå på djupet på egen hand, att man undviker intellektualistiska labyrinter och begreppsmässig ackumulering och att man odlar en smak för ironi. ... Och på denna väg önskar jag er en smak för mystik.
