Påven ber vesper med Te Deum och tackar staden Rom för förberedelserna inför jubelåret

På nyårsaftonens kväll ledde påven Franciskus vespern i Peterskyrkan klockan 17, med tacksägelsehymnen Te Deum, för att tacka Gud för det gångna året., på tröskeln inför det nya. Vesper på nyårsafton ber man i Jungfru Marias ära då hon firas som Guds Moder, på nyårsdagen. 

Påven Franciskus predikn under vespern: 

Detta är tacksägelsens timme, och vi har glädjen att leva den genom att fira Guds heliga Moder. Hon, som bevarar Jesu mysterium i sitt hjärta, lär oss också att läsa tidens tecken i ljuset av detta mysterium.

Det år som nu närmar sig sitt slut har varit ett mycket hektiskt år för staden Rom. Medborgare, pilgrimer, turister och alla som har hälsat på har upplevt den typiska fasen som föregår ett jubelår, med en mångfald av stora och små byggarbetsplatser. Denna kväll är en tid för reflektion, för att tänka på att allt detta arbete, utöver det värde det har i sig – även fylls av meningen i Roms kallelse, dess universella kallelse. I ljuset av Guds ord som vi just har hört skulle denna kallelse kunna uttryckas på följande sätt: Rom är kallat att välkomna alla så att alla kan känna igen sig som Guds barn och som varandras bröder och systrar.

Så i denna stund vill vi rikta vår tacksägelse till Gud för att han har tillåtit oss att arbeta, att arbeta så mycket, och framför allt för att kunna göra det med denna stora känsla, med denna breda horisont som är broderskapets hopp.

Jubelårets motto, ”Hoppets pilgrimer”, är fullt av betydelser, med de olika möjliga perspektiven, olika ”pilgrimsvägar”. En av dessa hoppets stora vägar som vi kan vandra är broderskap: det är den väg som jag föreslog i encyklikan Fratelli tutti. Ja, världens hopp ligger i broderskapet! Och det är fint att tänka på att vår stad under de senaste månaderna har blivit en byggarbetsplats för detta ändamål, med denna övergripande mening: att förbereda sig för att välkomna män och kvinnor från hela världen, katoliker och kristna av andra konfessioner, troende av alla religioner, sökare av sanning, frihet, rättvisa och fred, alla pilgrimer som drivs av hopp och broderskap.

Men vi kan - och jag skulle vilja säga att vi måste - fråga oss själva: har detta perspektiv någon grund? Är hoppet om en broderlig mänsklighet bara en retorisk slogan eller har det en ”klippa” – en grund på vilken vi kan bygga något stabilt och varaktigt?

Guds Heliga Moder ger oss svaret, genom att visa oss Jesus. Hoppet om en broderlig värld är inte en ideologi, det är inte ett ekonomiskt system, det är inte tekniska framsteg. Det ligger inte där. Hoppet om en broderlig värld är han, den inkarnerade Sonen, sänd av Fadern så att vi alla kan bli vad vi är, det vill säga barn till Fadern i himlen, och därför bröder och systrar sinsemellan.  

Låt oss därför, samtidigt som vi med tacksamhet beundrar resultatet av det arbete som utförts i staden, vara medvetna om vad den avgörande byggarbetsplatsen är, den byggarbetsplats som berör var och en av oss: den där jag varje dag låter Gud förändra det som är ovärdigt en son, det som inte är mänskligt, och där jag varje dag förbinder mig att leva som en bror och syster till min nästa.

Må vår Heliga Moder hjälpa oss att vandra tillsammans, som hoppets pilgrimer, på broderskapets väg.