Påven öppnar Heliga Porten och firar julnattens mässa: Hoppet sviker oss inte

Påven Franciskus presidierade mässan i Peterskyrkan på julnatten och inledde den med att öppna den Heliga Porten som inviger jubelåret. 

Läs hela påvens predikan här: 

En Herrens ängel, omgiven av ljus, lyser upp natten och ger herdarna den goda nyheten: ” Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk 2:10-11).

Mitt i de fattigas förundran och änglarnas sång öppnar sig himlen på jorden: Gud blev en av oss för att göra oss lika honom, han steg ner bland oss för att lyfta oss och leda oss tillbaka till Faderns famn.

Detta är vårt hopp. Gud är Emmanuel, han är Gud-med-oss. Den oändligt stora har blivit liten; det gudomliga ljuset har lyst genom världens mörker; himlens härlighet har uppenbarat sig på jorden, i ett litet barn. Och om Gud kommer, trots att våra hjärtan liknar en fattig krubba, då kan vi säga: hoppet är inte dött, hoppet lever och omsluter våra liv för evigt!

Bröder och systrar, med öppnandet av den heliga porten har vi inlett ett nytt jubelår: var och en av oss kan träda in i mysteriet om denna förkunnelse av nåd. Detta är den natt då hoppets port öppnas på vid gavel för världen; detta är den natt då Gud säger till var och en: det finns hopp även för dig!

För att välkomna denna gåva är vi kallade att ge oss av med samma förundran som herdarna i Betlehem. I evangeliet står det att de, efter att ha fått ängelns budskap, ”skyndar sig iväg” (Luk 2:16). Detta är att återupptäcka det förlorade hoppet, att förnya det inom oss, i vår tids och vår världs ödslighet: utan dröjsmål. Dröj inte, sakta inte ner, utan låt oss låta oss lockas av de goda nyheterna.

Låt oss utan dröjsmål ge oss av till Herren som är född för oss, med ett lätt och vaket hjärta, redo att möta honom, för att kunna föra hoppet till våra livssituationer. Det kristna hoppet är inte ett lyckligt slut som man passivt inväntar: det är Herrens löfte som man ska välkomna här och nu, på denna jord som lider och sörjer. Hoppet ber oss att inte dröja, att inte falla in i vanor, att inte söla kvar i medelmåttighet och lättja; det ber oss - som Sankt Augustinus skulle säga - att bli upprörda över de saker som är fel och att ha modet att förändra dem. Hoppet ber oss att vara pilgrimer som söker sanningen, drömmare som aldrig tröttnar, kvinnor och män som låter Guds dröm fylla dem med rastlöshet - drömmen om en ny värld där fred och rättvisa råder.

Låt oss lära oss av herdarna: det hopp som föds denna natt tolererar inte de stillasittandes lättja eller latheten hos dem som har slagit sig till ro i sin egen bekvämlighet. Det hoppet accepterar inte den falska försiktigheten hos de som inte vågar ta steget, av rädsla för att kompromissa med sig själva, eller de som beräknande bara tänker på sig själva. Detta hopp är oförenligt med det lugna livet, hos dem som inte höjer rösten mot ondskan och mot de orättvisor som drabbar de fattigaste. Tvärtom förväntar sig det kristna hoppet, samtidigt som det inbjuder oss att tålmodigt vänta på att Guds rike ska gro och växa, att vi vågar agera idag i detta löfte, genom vårt ansvar och vår medkänsla.

Med tanke på hur vi finner oss tillrätta i denna värld och anpassar oss till dess mentalitet, bad en god präst och författare så här i jultid: ”Herre, jag ber dig om lite plåga, lite rastlöshet, lite ånger. Vid jul vill jag finna mig själv missnöjd. Glad, men också missnöjd. Glad på grund av vad Du gör, missnöjd över min brist på svar. Snälla, ta bort vår falska frid och lägg lite törnen i vår ständigt överfulla krubba. Plantera en längtan efter något annat i våra själar” (A. Pronzato, The Christmas Novena).

Det kristna hoppet är just det där ”något annat”, som ber oss att skynda vidare ”utan dröjsmål”. Ja, vi Herrens lärjungar ombeds att finna vårt största hopp i honom och sedan bära det, utan dröjsmål, som ljusets pilgrimer i världens mörker.

Bröder och systrar, detta är jubelåret, hoppets tid! Det inbjuder oss att återupptäcka glädjen i mötet med Herren, det kallar oss till andlig förnyelse och förpliktar oss att förvandla världen, så att detta verkligen kan vara en jubeltid: må det bli så för vår moder jord, som vanställts av vinstintressets logik; må det bli så för de fattigaste länderna, som tyngs av orättvisa skulder; må det bli så för alla de som är fångar i gammalt och nytt slaveri.

Till oss, oss alla, gåvan och åtagandet att sprida hopp där det har gått förlorat: där livet är sårat, i svikna förväntningar, i splittrade drömmar, i misslyckanden som krossar hjärtat; i tröttheten hos de som inte längre orkar, i den bittra ensamheten hos de som känner sig besegrade, i lidandet som urholkar själen; i fångarnas långa och tomma dagar, i de fattigas trånga och kalla rum, på de platser som skändats av krig och våld.

Jubelåret börjar för att alla skall kunna få del av evangeliets hopp, kärlekens hopp, förlåtelsens hopp.

Och när vi ser krubban, Guds ömhet på Jesusbarnets ansikte, frågar vi oss själva: ”Finns denna förväntan? Finns detta hopp i våra hjärtan? [...] När vi begrundar Guds kärleksfulla godhet som övervinner vår misstro och vår rädsla, begrundar vi också storheten i det hopp som väntar på oss. [...] Må hoppet lysa upp vår dagliga vandring” (C. M. Martini, Julpredikan, 1980).

Syster, broder, denna natt öppnas den ”heliga porten” till Guds hjärta för dig. Jesus, Gud-med-oss, är född för dig, för oss, för varje man och kvinna. Och med honom blommar glädjen, med honom förändras livet, med honom sviker hoppet oss inte.