Påven till kurian: Tala inte illa om varandra. I Gaza, ren grymhet att bomba barn

Salvatore Cernuzio - Vatikanstaten

Med ett nytt fördömande av våldet i Gazaremsan, som inte ens skonar barnen, inleds det tal som påven, som varje år före jul enligt en tradition som följts av alla de senaste påvarna, riktade till sina närmaste medarbetare i den romerska kurian som samlats för att utbyta hälsningar inför julhelgen.

Påvens tal introducerades av kardinal Giovanni Battista Re, dekanus för kardinalskollegiet, som riktade blicken mot denna tid ”där krigens eld rasar” och ”omänsklighet” och ”fasor” drabbar våra hjärtan. Påven Franciskus tog vid och stigmatiserade våldet i konflikter, också mot bakgrund av gårdagens nyhet om det israeliska flyganfallet mot ett bostadshus i centrala Gaza som dödade minst sju personer, varav fyra barn. ”Kardinal Re talade om kriget: igår lät de inte patriarken (Pierbattista Pizzaballa, reds anm.) komma in i Gaza som de hade lovat, och igår bombades barn”, sade påven.

Det här är grymhet, det här är inte krig. Jag vill säga det eftersom det berör hjärtat.

Tala väl, inte illa, om andra

Påven övergick sedan till sitt tal. Om han under tidigare år har listat de femton ”sjukdomarna” inom kurian eller svårigheterna i reformprocessen, korruptionen och sveken inom små kretsar och de ”bekymmer” som har präglat kyrkans liv, så valde Jorge Mario Bergoglio för detta avslutande 2024 och det 2025 som snart inleds, som tema för sitt tal att ”tala väl om andra och inte illa”.

Detta är något som berör oss alla, inklusive påven - biskopar, präster, vigda personer och lekmän. I detta avseende är vi alla lika. Varför är vi det? Därför att det är en del av vår mänsklighet.

Bladet hos en ”helig präst” på statssekretariatet

Påven hänvisade till texten på ett blad som är fäst på kontoret hos ”en helig präst” i statssekretariatet: ”Mitt arbete är ödmjukt, förödmjukat, förödmjukande”. En vision som kanske är ”lite för negativ” men i grunden en sanning, som på sätt och vis hjälper till att förstå hur arbetet i den ”stora verkstaden”, som är den romerska kurian, fungerar. Ett ödmjukt arbete, ofta i det fördolda, i en gemenskap vars medlemmar tar avstånd från att ”tänka illa och tala illa om andra”, till att börja med kollegor och överordnade, och i stället blir ”välsignelsens hantverkare”.'

Prat förstör det sociala livet

Temat, som påven har valt, ligger i linje med det fördömande av ”prat och skvaller” som han har uttryckt i åratal och utanför det förskrivan talet betonade han: ”Det är ett ont som förstör det sociala livet, gör folkets hjärtan sjuka och inte leder till någonting. Som många uttrycker det: 'Prat är noll'. Var försiktiga med detta”.

Välsignelsens hantverkare

Bortom prat och skvaller ligger "väl-signelse” i själva uppdraget för den romerska kurian, ”en stor verkstad där det finns många olika uppgifter” men där ”alla arbetar för samma syfte”: att sprida Guds och kyrkans välsignelse i världen.

I kyrkan, som är ett tecken på och ett redskap för Guds välsignelse för mänskligheten, är vi alla kallade att bli välsignelsens hantverkare.

Konsekvens: Man skriver inte välsignelser för att sedan illa om andra

Påven tar som exempel det dolda arbetet hos protokollförarna, de som ”i sitt rum förbereder ett brev så att en sjuk person, en mor, en far, en fånge, en äldre person, ett barn kan få påvens bön och välsignelse”. ”Och vad är detta om inte att vara välsignelsens hantverkare?”

Det är fint att tänka sig att var och en av oss genom det dagliga arbetet, särskilt det mest dolda, kan bidra till att föra Guds välsignelse till världen. Men här måste vi vara konsekventa: vi kan inte skriva välsignelser och sedan tala illa om vår bror eller syster. Det förstör välsignelsen.

Ödmjukhetens dygd

Påven talade därför om ”ödmjukhet”, ett sätt att öva sig så att en gemenskap kan leva i glädje och harmoni. Vid kurian återlanserade påven Bergoglio samma uppmaning som för 20 år sedan vid ett stiftsmöte i Buenos Aires, nämligen att ”öva sig i självanklagelse”. De gamla andliga mästarnas läror, i synnerhet Dorotheus av Gaza, är till hjälp i detta: ”Ja, just av Gaza, den plats som nu är synonym med död och förstörelse, men som är en mycket gammal stad, där kloster och lysande gestalter av helgon och lärare blomstrade under kristendomens första århundraden”, sade påven.

Att anklaga sig själv

”Att anklaga sig själv är ett medel, men det är oumbärligt”, sade han. "Det är den grundläggande attityd i vilken valet att säga nej till individualism och ja till gemenskap och kyrklig anda kan slå rot". Faktum är att ”den som utövar dygden att anklaga sig själv och ständigt praktiserar den, blir fri från misstänksamhet och misstro och lämnar utrymme för Guds handlande”.

Och när man upptäcker en brist hos en person, tillade påven och lämnade sin skrivna text, kan man ”bara tala med tre personer”: med Gud, med personen själv och med den i samhället som kan ta hand om honom. ”Inget annat”.

Välsignade de som kan välsigna

Grunden för denna andliga stil är den ”inre förminskning” som Kristus först gjorde sig till ett tecken på, genom att göra sig ”liten som ett senapskorn”. ”Ordets inkarnation visar oss att Gud inte har förbannat utan välsignat oss”. Och just för att vi är ”välsignade” kan vi sedan ”välsigna”, underströk påven. Vi måste vara medvetna om denna välsignelse, annars ”riskerar vi att torka ut och då blir vi som de torra, torra kanalerna som inte längre leder en droppe vatten”.

Och kontorsarbete är ofta torrt och torkar i längden ut, om man inte laddar sig med pastorala erfarenheter, med stunder av möten, vänskapliga relationer, i villkorslöshet. Framför allt av detta skäl måste vi göra andliga övningar varje år: för att fördjupa oss i Guds nåd, fullständigt fördjupa oss

Och ”om vårt hjärta är nedsänkt i denna ursprungliga välsignelse”, tillade påven, ”då är vi kapabla att välsigna alla, även de som är otrevliga mot oss, även de som har behandlat oss illa. Välsignelse'.

Se på Jungfru Maria

Att låta sig ”genomdränkas av den Helige Ande” var därför påvens rekommendation till den romerska kurian. Den modell man bör se upp till, sade han, är Jungfru Maria: ”Hon är, par excellence, den Välsignade som förde till världen den Välsignelse som är Jesus”. Han nämnde en målning som finns i hans arbetsrum, där Jungfru Maria håller sina händer som om det vore en stege som barnet klättrar upp för: ”Barnet har lagen i ena handen och håller sig fast vid sin mor med den andra för att inte falla. Detta är Jungfru Marias uppgift: att bära Sonen. Att lyfta upp honom. Och det är detta hon gör i våra hjärtan”.

Därför ett tack till de många protokollförarna och medarbetarna, av vilka många, betonade Franciskus, också arbetade med att utarbeta den senaste encyklikan Dilexit Nos: ”Hur många har inte arbetat med den! Hur många! Utkasten gick fram och tillbaka”. Slutligen önskade han att ”Herren, som föddes för oss i ödmjukhet, må hjälpa oss att alltid vara goda män och kvinnor”.

Två LEV-böcker som gåvor

Avslutningsvis delade påven som brukligt ut böcker till alla närvarande. Det rörde sig om två volymer utgivna av Libreria Editrice Vaticana (LEV): den första var "La grazia è un incontro. Se Dio ama gratis, perché i comandamenti?”(Nåden är ett möte. Om Gud älskar villkorslöst, varför då budorden?), en reflektion över vikten av nåd och varje kristens frihet av dominikanen Adrien Candiard. Den andra var ”La gloria dei buoni a nulla. Guida spirituale per accogliere l’imperfezione” (Härligheten hos de som är goda för ingenting. En andlig guide till att omfamna ofullkomlighet), skriven av en annan dominikan, Sylvain Detoc, en reflektion över människans litenhet och Guds ofta överraskande val.