Påven vid mässan på Korsika: Kristus är glädje, mitt i varje lidande
Vatican News
Som det sista offentliga evenemanget under sin endagsresa till Korsika ledde påven Franciskus en helig mässa på Place d'Austerlitz i Ajaccio.
Med utgångspunkt i Johannes Döparens ord, som förkunnade Messias ankomst, inbjöd påven alla närvarande att ta till sig budskapet om andlig förnyelse och omvändelse.
I denna adventstid och med tanke på den fråga som folkmassan ställde till Johannes Döparen, ”Vad ska vi göra?”, noterade påven Franciskus att de påminner oss om att reflektera över våra handlingar och attityder som förberedelse för Herrens ankomst. Påven noterade att denna fråga inte kom från de som ansåg sig vara rättfärdiga, som fariséerna och de laglärda, utan snarare från dem som ofta betraktades som ”outsiders”, som skatteindrivare och soldater. Dessa människor, som plågades av sitt förflutna fyllt av oärlighet och våld, försökte ändra sitt sätt att vara. De var i själva verket redo att ta emot kallelsen till omvandling.
Påven Franciskus fortsatte med att påminna de troende om att evangeliets budskap gör just detta: väcker samvetet till liv hos de mest utsatta, inklusive de fattiga och utstötta, som dras till Kristus för att bli räddade snarare än fördömda. Han noterade att i dagens värld, precis som i det förflutna, är kallelsen till omvändelse alltid öppen för alla, oavsett tidigare misslyckanden. Frågan ”Vad ska vi göra?” är en fråga som vi alla uppmanas att ställa oss under adventstiden, sa påven och noterade att den uppmanar oss att med ödmjuka hjärtan förbereda oss för Kristi ankomst.
Misstänksamhet eller glädjefylld förväntan
Påven fortsatte med att lyfta fram två mycket olika sätt att vänta på Messias. Det första med misstänksamhet och det andra med glädjefylld förväntan. När påven först talade om misstänksamhet, som han beskrev som rotad i oro, misstro och fokus på världsliga angelägenheter, menade han att den hindrar oss från att uppleva glädje. Ju mer vi fokuserar på oss själva, sa han, desto mer förlorar vi Guds försyn ur sikte. Botemedlet mot denna attityd, betonade påven Franciskus, ligger i tro och bön.
När påven sedan talade om att vänta på Messias med glädje, uppmuntrade han de troende till att ha en glädjefylld förväntan på Herrens ankomst. Den kristna glädjen, förklarade han, ”är varken ytlig eller kortvarig”. Tvärtom är det en glädje som har sina rötter i hjärtat och som bygger på en solid grund. Han påminde om profeten Zefanias ord, som uppmanade sitt folk att glädja sig över att Herren var mitt ibland dem och förde med sig seger och frälsning. ”Herrens ankomst ger oss frälsning: det är skälet till vår glädje”, sa han. Denna glädje, förklarade påven, handlar inte om att glömma livets svårigheter utan snarare om att finna styrka och frid i Guds närvaro.
Den lokala kyrkan
Påven Franciskus avslutade sin predikan med att betona det stora arbete som utförs av den lokala kyrkan i Ajaccio och i synnerhet av konfraterniteterna, vars välgörenhetsinsatser och hängivenhet berikar kyrkans liv. Han uppmanade de troende att fortsätta att tjäna de behövande och förkroppsliga Kristi glada anda i sina barmhärtighetsgärningar.
I sina ofta spontana kommentarer uppmanade påven de troende att alltid ta hand om de äldre, som bär på folkets visdom. Han kommenterade antalet barn som var närvarande vid mässan och bad också om särskild omsorg för de unga, och noterade de många unga som lider av krig runt om i världen, och i synnerhet barnen i Ukraina som, enligt påven, ”har glömt hur man ler”.
Kristi glädje mitt i all bedrövelse
Avslutningsvis tog påven Franciskus upp de utmaningar som dagens värld står inför.
”Det finns många skäl till sorg och förtvivlan i dagens värld”, sa han och nämnde ’extrem fattigdom, krig, korruption och våld’. Men, fortsatte han, Guds ord misslyckas aldrig med att uppmuntra oss. Trots lidandet ”förkunnar kyrkan ett orubbligt hopp som inte gör oss besvikna”, för Herren är nära och i hans närvaro finner vi styrkan att arbeta för fred och rättvisa. Glädjen i Kristus, avslutade påven, förblir källan till vår glädje ”i varje tid och mitt i varje lidande”.