Kurians andliga övningar: 1. Slutet kommer att vara början
Av Fr. Roberto Pasolini, OFM Cap
Kyrkans tro, som grundar sig på Kristi uppståndelse, har alltid erbjudit världen hopp om ett liv bortom döden. Med tiden har dock detta löfte bleknat och idag är det snarare ignorerat än ifrågasatt. Mot bakgrund av denna likgiltighet är de troende kallade att återupptäcka det eviga livets värde och skönhet och återställa dess sanna innebörd. Denna uppgift är ännu mer angelägen under detta heliga jubelår och under det djupa lidande som påven Franciskus prövas av.
De andliga övningarnas resa om det eviga livet, som vi nu inleder är inspirerad av den kristna uppenbarelsen. Vi börjar med att använda några korta avsnitt ur Katolska kyrkans katekes (KKK), som ger en lättillgänglig sammanfattning av teologiska tankar. I KKK framställs döden inte som ett slut utan som en passage till evigt liv i gemenskap med Kristus. Detta begrepp har sin grund i Romarbrevet, där Paulus bekräftar att vi genom dopet förenas med Kristi död och uppståndelse och därmed får tillgång till ett nytt liv.
Enligt katekesen är döden det ögonblick då den särskilda domen äger rum, då man utvärderar om man accepterar eller avvisar Guds nåd. Frälsningen är dock inte förbehållen endast de som formellt har lärt känna Kristus: Andra Vatikankonciliet erkänner att även de som uppriktigt söker Gud genom att följa sitt samvete kan uppnå evigt liv. Andra Vatikankonciliet betonar att den slutliga domen inte enbart baseras på yttre handlingar utan på kärleken i handlingarna, vilket är ett eko av Johannes av Korsets tankar: ”Vid livets afton skall vi dömas efter vår kärlek.”
Mänsklighetens slutliga öde består av tre möjligheter: Paradiset, evig fördömelse (helvetet) och slutlig rening (skärselden). Paradiset representerar människans fullständiga fullbordan, en evig gemenskap med Kristus där varje person finner sin sanna identitet. Helvetet, å andra sidan, beskrivs som den definitiva separationen från Gud, men kyrkan har aldrig med säkerhet förklarat att någon har dömts dit. Slutligen ses skärselden som en reningsprocess för dem som, trots att de är i Guds nåd, ännu inte är redo för himlen. Kanske är det i detta sista ”öde” som vi finner den kristna uppenbarelsens originalitet. Möjligheten till ett sista ”ögonblick” av rening är ett tillfälle att fullt ut komma till rätta med Guds oändliga kärlek.
Kyrkans reflektion över livets evighet är inte avsedd att ingjuta rädsla utan att ge näring åt hoppet genom att betona att vårt öde beror på den frihet med vilken vi väljer att leva i kärlek. Sann rening består inte i att bli perfekt utan i att fullt ut acceptera oss själva i ljuset av Guds kärlek och övervinna illusionen att vi måste vara ”något annat” för att förtjäna frälsning.
Vi är ofta besatta av behovet av att vara perfekta, men evangeliet lär oss att sann ”ofullkomlighet” inte är bräcklighet utan brist på kärlek. Vi kan betrakta skärselden som den sista möjligheten att befria oss från rädslan att inte duga, att med lugn och ro acceptera den vi är och omvandla den till ett rum för relationer och gemenskap med andra. Skärselden kan förstås som det ”ögonblick” då vi äntligen slutar försöka bevisa något för Gud och helt enkelt låter oss älskas.
Evigheten är alltså inte bara en framtida belöning utan en verklighet som börjar här, i den mån vi lär oss att leva i kärlek och gemenskap med Kristus. I slutändan är vårt öde inte skrivet i rädsla, utan i hopp. Döden är inte ett nederlag utan det ögonblick då vi äntligen får se Guds ansikte och upptäcka att slutet ... bara var början.
Hoppet om evigt liv -Andliga övningar 2025 1. Slutet kommer att vara början
(Söndagen, den 9 mars kl. 17.00)
