Palestinsk flykting från Gaza om mötet med påven

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Tack vare sitt kanadensiska pass kunde Suhair Anastas fly från Gaza tillsammans med sin 16-åriga dotter för fyra dagar sedan.

Hon var en i gruppen palestinier som träffade påven Franciskus på onsdagsmorgonen i Paulus VI:s audienshall före den allmänna audiensen.

När hon efter mötet talade med Vatican Media sa hon att alla närvarande hade olika historier att berätta men att de alla slutade på samma sätt: "Människorna i Gaza dör."

F: Vad sa du till påven i morse?

Alla berättade historierna om vad de har gått igenom. Alla hade olika historier, men de slutar alla på samma sätt: människor dör, hus kollapsar över barn och du förlorar din familj.

Jag är en av de lyckliga personerna i skydd av en kyrka, men samtidigt var det inte en säker plats. Ingenstans i Gaza är säker. När folk i kyrkan skulle gå ut för att försöka få i sig lite mat till dem som var i kyrkan, tänker man alltid: "Tänk om något händer dem på vägen?"

Du går och lägger dig utan att veta om du kommer att vakna nästa morgon på grund av alla bombningar som pågår runt omkring.

En skrämmande upplevelse

Det är verkligen en förfärlig upplevelse och jag önskar att barnen och de äldre skulle slippa gå igenom det. Jag önskar att vi kunde hjälpa dem alla. Det är den skulden man känner när man lämnar. Man känner verkligen skuld när man lämnar dem bakom dig.

Vi gick genom passagen medan det pågick skottlossningar och bombningar i närheten. Alla var rädda. Man får inte titta tillbaka, utan fortsätter bara att gå med den vita flaggan lyft. För barnen var det läskigt. Sjuåringen som var med oss sa kontinuerligt: 'Mamma, kommer vi dö?' Det var en väldigt förödande upplevelse.

Jag är glad att vi lämnade. Jag är glad att vi kunde lämna, men det är mycket folk kvar. Jag vet inte om de kommer att leva eller inte.

F: Vad drömmer du för dig och din familj?

Ett tryggt liv. Jag trodde aldrig om att vi skulle lämna allt och flytta ut från Gaza. Det var svårt för mina barn att vara där och inte ha sin pappa. Nu har vi ingenting. Jag tror inte att någon av oss har en plan för framtiden efter det vi har gått igenom. Det är svårt att ta in vad som händer. Alla vill det bästa för sina barn, det bästa livet, den bästa utbildningen. Och jag hoppas att det blir möjligt. Jag hoppas kunna åka tillbaka till vårt hus och bo där, jag drömmer om ett tryggt liv.