Frankrike på väg mot en livsfientlig konstitution
Massimiliano Menichetti översättning Katarina Agorelius
"En ny impuls av tro, kärlek och hopp". För bara fem månader sedan såg påven över 50 000 troende i ögonen på Vélodrome i Marseille, den sista anhalten på hans fyrtiofjärde internationella apostoliska resa, och talade till kyrkan, Frankrike och hela Europa på detta sätt och uppmanade dem till liv, välkomnande och broderskap. Särskilt vid detta tillfälle använde han två starka ord: "cynism och uppgivenhet", plågor som ofta drabbar våra samhällen, och han uppmanade alla att lyfta blicken mot himlen och lita på Herren som "verkar i historien, gör underverk och är verksam även i våra samhällen som präglas av världslig sekularism och ett visst mått av religiös likgiltighet". Han uppmärksammade dramat med bortkastandet av mänskligt liv som tar sig olika uttryck, från det avvisade livet hos migranter, till det hos ofödda barn, eller det hos övergivna äldre, och bad oss att inte vända bort blicken, att älska, att erkänna den andre: oavsett om denne befinner sig i en båt mitt ute på havet, eller i det mest försvarslösa tillstånd i en mors livmoder. Ett starkt budskap om hopp, ljus och engagemang som Franciskus förmedlade i Frankrike. Men i slutet av januari godkände nationalförsamlingen i Paris att rätten till abort införs i konstitutionen. Den reformåtgärd som regeringen har lagt fram granskas nu av senaten. I ett Europa som har skadats av krig, underminerats av suveränistiska, populistiska och konsumistiska drivkrafter, av ekonomiska strategier som försöker fjärma sig från grundarnas vision - Alcide De Gasperi, Robert Schuman, Konrad Adenauer - är den sanningsimpuls, som Petri efterträdare påminde om och som lyser upp människans ansikte, av avgörande betydelse. "Abort är mord", sa Franciskus otvetydigt till reportrarna på flyget tillbaka från Slovakien i september för tre år sedan. "Abort är mord", sa Franciskus otvetydigt till reportrarna på flyget tillbaka från Slovakien i september för tre år sedan. Så hur är det möjligt att i den grundläggande stadgan för en stat sammanföra den rättighet som skyddar personen med den rättighet som godkänner döden? Vi lever i ett teknologiskt avancerat, datoriserat och uppkopplat samhälle. Människans utveckling från befruktningen och har sedan decennier inga hemligheter. Vi använder ord som pre-embryo, embryo, spädbarn, barn, tonåring, vuxen, äldre för att ange utvecklingsstadier där antalet celler förändras, där den kognitiva aspekten, behovet av hjälp, förändras, men som alltid är en person. "Är det rätt att döda en människa för att lösa ett problem? Är det rätt att anlita en yrkesmördare för att döda ett människoliv?" frågade påven vidare i sitt samtal med journalisterna på återresan från Bratislava till Rom. Ett samhälle mäts inte av sina förbud, utan av sin förmåga att älska, och "frihet växer med hjälp av kärlek", förklarade påven i katekesen vid den allmänna audiensen den 20 oktober 2021, men "med den kärlek vi ser i Kristus, nästankärleken, är den verkligt fria och befriande kärleken". De franska biskoparna uttryckte i början av den parlamentariska processen sin oro över denna ändring av konstitutionen och framhöll att varje liv är en gåva, en bräcklig och dyrbar gåva, oändligt värdefull, som ska välkomnas och tjänas från dess början till dess naturliga slut.
Mänskligheten har alltid fördömt alla eugeniska teorier, men ändå fortsätter man att manipulera och välja ut embryon som om de vore material och inte personer. Abort i detta sammanhang är både antagande och konsekvens. Märkligt nog är det som om vi inte längre kunde se, vara fria, donera och hjälpa. I en värld med så mycket våld verkar det svårt att skapa något bra, en global strategi för välkomnande och stöd, att kunna fördela medel, uppmärksamhet och kärlek till kvinnor som upplever en svår graviditet, till de barn som de bär i livmodern. Många liv skulle dock räddas, vilket visas av verksamheten vid centren för stöd till livet, om kvinnor fick ekonomisk, rättslig, psykologisk, religiös och social hjälp vid den dramatiska punkt då abort verkar vara den enda lösningen. Vi stänger ofta in oss i sterila politiska eller ideologiska motsättningar, men utmaningen är att anta lagar och ändra författningar med förslag som främjar livet, inte döden. Investeringar och åtgärder för att stärka strukturer och miljöer som kan ta på sig bördan av lidande, rädsla, extrema och dramatiska situationer. Den hjälpen är kärleksfull, den ger en frihet att välja. Och detta medmänskliga perspektiv, som tar ansvar för den andre, för personen, bygger samhällen som inte ger upp utan som går mot en sann kultur av välkomnande, gemensamt ansvarstagande och fred.
