Idag som för 2000 år sedan – ‘skandalen’ att omfamna syndarna
Andrea Tornielli – Panama, övers Katarina Agorelius
Igår, festdag för journalisternas skyddshelgon helige Frans av Sales, då han talade med de centralamerikanska biskoparna, hänvisade påven till vissa katolska medier. Han sa först och främst att resultatet av evangelisationen inte bygger på rikedom av medel, eller på mängden event som vi organiserar, utan «på medlidandets centralitet». «Det oroar mig hur medlidandet har förlorat sin centralitet i Kyrkan. – la påven Franciskus till – Även de katolska grupperna har förlorat det eller, för att inte vara pessimist, håller på att förlora det. Även bland katolsk kommunikation saknas medlidande. Det finns schism, fördömande, illvilja, raseri, övervärdering av sig själv och kätteri …». Detta är ett ”fotografi” av en verklighet som tyvärr står inför allas ögon: detta sprids även bland media som kallar sig katolsk; vanan att vilja döma allt och alla och sätta sig på en pedistal och rasa, särskilt mot trosbröder och systrar som har andra åsikter. Och tror inte att detta så djupt antiskristna beteende (även om det förmedlas i “katolskt” namn) är ett övergående fenomen som endast är kopplat till daglig kritik av det aktuella pontifikatet. Bakom denna attityd finns det just något djupare och mindre kontingent: att tro att min identitet dagligen, för att finnas och bekräfta sig själv, behöver hitta en fiende att ge sig på. Någon att attackera, någon att fördöma och någon att kättskt döma.
Även vad gäller detta visar sig Jesu vittnesbörd som en total förändring, som tumlar om förvärvade traditioner och stratifierat beteende, genom att utmana de ”rättänkande” i varje epok och plats. Vi har sett detta än en gång vid dagens möte, 25 januari, som påven Franciskus har haft i Centro de Cumplimento de Menores Las Garzas di Pacora, med det panamanska VUD som under några timmar gick in i fängelset och närmade sig dessa unga som inte kan delta i evenemangen. Ett rörande vittnesbörd om medlidande och barmhärtighet, som inte föds ur något man har lärt sig i en handbok, utan för att detta medlidande och denna barmhärtighet först personligen har upplevts för att kunna se den andre, syndaren och den som har gjort fel.
Påven Franciskus har förklarat för de intagna i ungdomsfängelset att Jesus inte var rädd för att närma sig dem som av olika anledningar bär det sociala hatets tyngd. Han åt hemma hos tullindrivare och syndare och förargade alla. För att Jesus går «närmare och riskerar att sätta sitt rykte på spel och inbjuder oss att alltid se en horisont som kan förnya livet och historien». Men många står inte ut med detta Guds Sons val och föredrar att frysa och stigmatisera beteenden hos den som har gjort fel och etikettera, inte endast det förgångna utan även nutiden. Och genom att göra det, förklarade påven Franciskus, skapar man inget annat än uppdelning, genom att skilja på de goda och de onda, de rättfärdiga och syndarna. Man reser osynliga murar i tron att problemet löser sig om man utesluter och isolerar. Nästan varje sida i evangeliet visar oss en annan attityd, en kopernikansk vändning, som går genom Jesu ögon, som kan se personer, inte genom fel, synder eller brott som de har utfört, utan för det som deras liv skulle kunna bli om det rörs av barmhärtigheten, medlidandet, den obegränsade kärleken från en Gud som omfamnar dig i stället för att döma dig.
Denna blick, sa påven, föds ur Guds hjärta. « Genom att äta med tullindrivare och syndare – la påven Franciskus till då han talade med de minderåriga intagna - bryter Jesus med logiken som skiljer, utesluter, isolerar och falskt skiljer på “goda” och “onda”. Och han gör det inte på befallning eller bara av goda intentioner och inte ens med voluntarism eller sentimentalitet. Han gör det genom att skapa band som kan skapa nya processer; genom att satsa på och fira varje möjliga steg». För att Herrens blick «ser vare sig en etikett eller en dom, utan söner och döttrar».
