Krucifixet blött av himlens tårar - påven ensam på den tomma Petersplatsen

ANDREA TORNIELLI övers Katarina Agorelius

Huvudpersonen för bönen på kvällen 27 mars – en föraning av Långfredagen -  som påven Franciskus ledde på Petersplatsen som var tom och nedsänkt i en kuslig tystnad, var Han - krucifixet under ett spöregn som blötte ner kroppen, som för att lägga till det vatten som evangeliet berättar flöt ur såret som hade orsakats av lansen, till blodet som målats på träet.  

Denne korsfäste Kristus som har överlevt branden och som romarna bar i procession mot pesten, detta krucifix som helige Johannes Paulus II omfamnade under botgöringsliturgin vid jubelåret 2000, var den tysta och försvarslösa huvudpersonen i centrum för den tomma platsen. Till och med Maria, Salus populi Romani innanför en hölje av plexiglas, blev dimmig på grund av regnet och tycktes ödmjukt ge vika och nästan försvinna inför Honom, upphöjd på korset för att rädda mänskligheten.

Påven Franciskus upplevdes som liten och ännu mer böjd då han med trötta steg och ensam gick upp för trappstegen till podiet och uttryckte världens smärta vid korsets fot: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Den oroande krisen som vi lever i med pandemin avslöjar ”vår sårbarhet och blottar de falska och bedrägliga säkerheterna som vi har byggt upp med våra agendor, projekt, vanor och prioriteringar” och “ Nu när vi befinner oss på ett hav i storm ber vi dig: ’Vakna Herre!’"

Ambulanssirenen, en av de många som under dessa timmar hörs i våra kvarter för att hjälpa de nya smittade, ackompanjerade tillsammans med kyrkklockorna den eukaristiska välsignelsen Urbi et Orbi, då påven, fortfarande ensam på nytt inför ett öde torg som piskades av regnet, gjorde korstecknet med monstransen. Återigen var huvudpersonen Han, denne Jesus som uppoffrande sig och valde att bli näring för oss och som även idag upprepar: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?”