Münchenrapporten och Ratzingers kamp mot övergrepp

ANDREA TORNIELLI övers. Katarina Agorelius

Orden, som uttalades vid presskonferensen då rapporten om övergreppen i München-Freisings stift presenterades, har liksom har liksom dess sjuttiotvå sidor om kardinal Joseph Ratzingers kortvariga biskopsämbete i de bayerska stiftet, under den senaste veckan fyllt tidningssidor och lett till mycket starka kommentarer. Påven emeritus har, med hjälp av sina medarbetare, inte undvikit frågorna som har ställts av det juridiska ombudet som Münchens stift har gett uppdraget att utarbeta en rapport som täcker en mycket lång period: från kardinal Michael von Faulhabers biskopsämbete till det för nuvarande kardinal Reinhard Marx. Benedictus XVI har svarat med 82 sidor, efter att delvis ha kunnat undersöka dokumentationen i stiftets arkiv. Som förväntat låg uppmärksamheten på hans fyra och ett halvt år som ärkebiskop i fokus för kommentarerna.

Några av anklagelserna är kända sedan mer än tio år och har publicerats av betydande internationell press. Fallen Ratzinger ställs till svars för är fyra och hans särskilda sekreterare msgr Georg Gänswein har meddelat att påven emeritus kommer att lämna ett detaljerat uttalande så snart han har granskat rapporten. Tills dess kan dock Benedictus XVI:s fördömande av dessa brott med kraft upprepas, och de steg som kyrkan har tagit under de senaste åren, med början under hans pontifikat, kan väckas till liv.

Övergrepp mot barn är ett fruktansvärt brott. Övergrepp mot minderåriga som utförs av präster är om möjligt ett ännu mer upprörande brott och detta har de två senaste påvarna outtröttligt upprepat: inför Gud ropar det på hämnd att de små utsätts för våld från prästers eller ordensmäns sidor, till vilka föräldrarna har anförtrott dem för att uppfostras i tro. Det är oacceptabelt att de blir offer för sexuella rovdjur som gömmer sig bakom kyrklig klädsel. De mest vältaliga orden om detta förblir dem som Jesus uttalade: den som förleder en av dessa små, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Man får inte glömma att Ratzinger - som redan som prefekt för Troskongregationen kämpade mot detta fenomen mot slutet av Johannes Paulus II:s pontifikat, till vilken han var nära medarbetare – sedan han valdes till påve utfärdade mycket stränga regler mot präster som begår övergrepp, regler som är verkliga speciallagar för att bekämpa pedofili. Vidare vittnade Benedictus XVI genom sitt eget exempel om brådskan i en ändring av mentaliteten som är så viktig för att motverka övergrepp: lyssna på offren, stå dem nära och be dem om förlåtelse.

Alltför länge har misshandlade barn och deras anhöriga hållits på avstånd, istället för att betraktas som sårade personer att ta emot och åtfölja på vägar mot helande. De har tyvärr ofta avfärdats och till och med pekats ut som "fiender" till kyrkan och dess goda namn.

Joseph Ratzinger var den första påven som upprepade gånger träffade offer för övergrepp under sina apostoliska resor. Det var Benedictus XVI som mitt i stormarna kring skandalerna i Irland och Tyskland, även mot självutnämnda ”razingerianers” åsikter, visade ansiktet av en ångerfull kyrka, som ödmjukt bad om förlåtelse, som var bestört och kände ånger, smärta, medkänsla och närhet.   

Kärnan i Benedictus XVI:s budskap ligger just i denna botbild. Kyrkan är inte ett företag och räddas inte enbart genom god praxis eller genom tillämpning av, om än väsentliga, strikta och stränga normer. Kyrkan måste be om förlåtelse, hjälp och frälsning inför den Ende som kan ge det: den Korsfäste som alltid har stått på offrens sida och aldrig på bödlarnas.

På flyget som tog honom till Lissabon i maj 2010, erkände Benedictus XVI med extrem klarhet att “kyrkans lidande kommer just inifrån kyrkan, från synden som finns i kyrkan. Även detta har man alltid vetat, men idag ser vi det på ett helt ohyggligt sätt: att den värsta förföljelsen av kyrkan inte kommer från yttre fienden, utan är frukten av kyrkans egna synder, och att kyrkan alltså har ett djupt behov av att på nytt lära sig att göra bot, ta emot rening, å ena sidan lära sig förlåta och å den andra inse behovet av rättvisa. Förlåtelse ersätter inte rättvisa.” Dessa ord föregicks och följdes av konkreta fakta i kampen mot gisslet med pedofili hos präster. Allt detta får vare sig glömmas bort eller förnekas.

Münchenrapportens utredning, som man måste komma ihåg inte är en rättslig utredning och inte heller en fällande dom, kommer att bidra till att bekämpa pedofili i kyrkan om den inte reduceras till sökandet efter lätta syndabockar och förenklade domar. Endast genom att undvika dessa risker kan den bidra till ett sökande efter rättvisa i sanningen och en kollektiv samvetsrannsakan om tidigare misstag.