"Gud är kärlek", nyckeln till pontifikatet

ANDREA TORNIELLI översättning Katarina Agorelius

Det är senast 1417 en (ex) påves död inte betyder slutet på ett pontifikat. Benedictus XVI, tidigare Joseph Ratzinger, gick bort idag i Vatikanen, några år efter hans abdikering som han överraskande tillkännagav 11 februari 2013 genom att läsa ett kort tillkännagivande på latin inför de häpna kardinalerna. Aldrig tidigare i kyrkans tvåtusenåriga historia hade en påve lämnat sin stol för att han kände sig fysiskt otillräcklig för att bära pontifikatets tyngd. När allt kommer omkring hade han på ett sätt antytt det i ett svar till journalisten Peter Seewald i intervjuboken «Världens ljus» som publicerades tre år dessförinnan: «När en påve inser klart att han fysiskt, psykiskt och andligt är ur stånd att sköta de uppdrag som hör till hans ämbete, då har han rätt och under vissa omständigheter också en plikt att träda tillbaka». Trots att epilogen av hans styre förlades innan hans bortgång och skapade ett historiskt prejudikat av enomt stor betydelse, vore det verkligen ogeneröst att minnas Benedictus XVI endast för detta.

«Tonårs»-teolog  vid konciliet

Joseph Ratzinger, född 1927, son till en gendarm i en enkel och djupt katolsk familj i Bayern, har varit en ledande person i kyrkan under det senaste århundradet. Han prästvigdes tillsammans med sin bror Georg 1951, doktorerade i teologi två år senare och fick 1957 behörighet att undervisa som docent i dogmatisk teologi. Han undervisade i Freiburg, Bonn, Münster, Tübingen och slutligen Regensburg. Med honom går den sista påven i graven som personligen deltog i arbetet med Andra Vatikankonciliet. Som mycket ung och redan uppskattad teolog följde Ratzinger reformen på nära håll som kardinal Frings av Kölns sakkunnige. Han var en av dem som starkt kritiserade de förberedande dokumenten som hade sammanställts av Roms kuria och som sedan sopades bort efter biskoparnas beslut. För den unge teologen Ratzinger, borde texterna «ge svar på mer brådskande frågor och om möjligt göra det utan att döma och fördöma och genom ett moderligt språk». Ratzinger hyllade den liturgiska reformen på kommande och skälen för försynens ofrånkomlighet av den. Han sa att man för att återfinna liturgins sanna natur behövde «bryta latinets mur».

Trons väktare med Wojtyla

Men den framtida Benedictus XVI var även ett direkt vittne till den post-konciliära krisen, motsättningar vid universitet och teologiska fakulteter. Han bevittnade ifrågasättandet av väsentliga trossanningar och av vilda experiment gällande liturgin. Redan 1966, ett år efter konciliet hade avslutats, sa han att han såg en «kristendom till sänkt pris» på frammarsch.

Paulus VI nominerade honom 1977, knappt femtio år, till ärkebiskop av München och utsåg honom några få veckor senare till kardinal. Johannes Paulus II anförtrodde honom i november 1981 styret av Troskongregationen. Det blev början på ett starkt samarbete mellan den polske påven och den bayerska teologen, som endast upplöstes med påven Wojtylas död - påven Wojtyla som in i det sista inte accepterade Ratzingers avgång, då han inte ville vara utan honom. Detta var åren då den tidigare Sacra congregatio del sancto officio satte pricken över i-et i många ämnen: den bromsade befrielseteologin som följde en marxistisk analys och tog ställning inför framväxten av stora etiska problem. Det viktigaste verket var säkerligen den nya Katolska kyrkans katekes, ett sexårigt arbete som såg dagens ljus 1992.

«Ödmjuk arbetare i Herrens vingård»

Efter påven Wojtylas död kallade konklaven 2005 på mindre än 24 timmar en redan gammal man som efterträdare – han var 78 år – universellt uppskattad och respekterad även av motståndarna. Från Petersplatsens loggia, presenterade sig Benedictus XVI som «en ödmjuk arbetare i Herrens vingård». Främmande från all slags protagonism sa han att han inte hade något «program», utan ville «lyssna tillsammans med hela kyrkan till Herrens ord och vilja».

Auschwitz och Regensburg

Han var till en början reserverad, men avstod inte från att resa. Liksom hans föregångares, blev även hans ett resande pontifikat. Bland de mest rörande stunderna var besöket i Auschwitz maj 2006, då denne tyske påve sa: «På en plats som denna sviker orden; till slut kan det bara finnas en förfärande tystnad – en tystnad som i sig själv är ett rop från vårt innersta till Gud: Varför, Herre, förblev du tyst? Hur kunde du låta allt detta ske?». 2006 var även året för Regensburgs-fallet, när påven vid universitetet där han hade undervisat citerade, utan att göra det till sina egna ord, en känd mening om Muhammed och som utnyttjades och utlöste protester i den islamiska världen. Sedan dess ökade påven uppmärksamheten på muslimerna. Benedictus XVI tog itu med svåra resor, han bemötte den galopperande sekulariseringen av avkristnade samhällen och den interna oenigheten inom kyrkan. Han firade sin födelsedag i Vita huset tillsammans med George Bush jr och några dagar senare, 20 april 2008, bad han vid Ground Zero och omfamnade familjemedlemmar till offren för 11 september-dåden.

Encyklika om glädjen

Även om han som prefekt vid Troskongregationen ofta stämplades som «pansarkardinalen», talade han som påve ständigt om «glädjen att vara kristna», och han tillägnade sin första encyklika Guds kärlek, «Gud är kärleken». «Att vara kristen – skrev han - är först och främst inte ett etiskt beslut eller en stor idé, utan mötet med en händelse, en Person». Han fann även tid för att skriva en bok om Jesus från Nasaret, ett unikt verk som publicerades i tre volymer. Bland besluten att minnas är Motu proprio som liberaliserar det romerska för-konciliära missalet och inrättandet av ett ordinariat för att tillåta anglikanska församlingar att återgå till gemenskap med Rom. Januari 2009 beslutade sig påven för att upphäva exkommuniceringen av fyra biskopar som hade ordinerats olagligt av msgr Marcel Lefebvre, bland dessa även Richard Williamson, förnekare av gaskamrarna. Dispyter exploderade i den judiska världen och påven tog penna och papper och skrev till biskoparna i hela världen och tog på sig allt ansvar.

Svaret på skandalerna

De sista åren vid pontifikatet präglades av ett nytt utbrott av pedofilskandaler och av Vatileaks, försvinnandet av dokument från påvens skrivbord som sedan publicerades i en bok. Benedictus XVI bemötte beslutsamt och hårt problemet med kyrkans interna «smuts». Han introducerade mycket hårda regler mot övergrepp mot minderåriga och bad kurian och biskoparna att ändra mentalitet. Han gick så långt att han sa att den allvarligaste förföljelsen av kyrkan inte kommer från externa fiender, utan från synden inom den. En annan viktig reform var den finansiella: det var påven Ratzinger som introducerade regler mot penningtvätt.

«Kyrka fri från pengar och makt»

Inför skandalerna och den kyrkliga karriärismen, fortsatte den gamle tyske påven att kalla till omvändelse, bot och ödmjukhet. Under den sista resan till Tyskland september 2011, bad han kyrkan att vara mindre världslig: «Historiens exempel visar att det missionerande vittnesbördet av en “avvärldsligad” kyrka framträder tydligare. Fri från bördor och materiella och politiska privilegier kan kyrkan bättre och på ett sant kristet sätt ägna sig åt hela världen och vara helt öppen för den…».