Parolin: Påven efterlyser nya impulser från COP28 eftersom världen håller på att falla samman
Massimiliano Menichetti översättning och redigering Katarina Agorelius
Det blir Vatikanens statssekreterare kardinal Pietro Parolin som kommer att inleda arbetet i den Heliga stolens delegation vid COP28, FN:s klimatkonferens, som äger rum i Dubai. Ankomsten är planerad till idag, den 1 december, samma dag som påven skulle ha anlänt till Förenade Arabemiraten. Påven var "med stor beklagan" tvungen att avstå från denna resa för att undvika att lunginflammationen, som han har sedan några dagar, inte förvärras.
Vilka är påvens förväntningar på COP28?
Medvetenheten om behovet av att agera för att ta hand om det gemensamma hemmet, brådskan med modiga ståndpunkter och en ny impuls till lokal och internationell politik, så att människan inte hotas av partiska, kortsiktiga eller rovgiriga intressen. COP28 uppmanas att ge ett tydligt svar från det politiska samfundet när det gäller att ta itu med denna klimatkris med beslutsamhet inom den brådskande tidsram som vetenskapen anger. Påven kunde inte åka till Dubai, men beslutet att vara där, första gången för en påve, framgår tydligt i den apostoliska uppmaningen Laudate Deum, där han påminner om att det nu är åtta år sedan publiceringen av det encykliska brevet Laudato si' och där han vill dela med alla planetens lidande och den "innerliga oron" för vården av det gemensamma hemmet. Påven förklarar att 'med tiden som går ... reagerar vi inte tillräckligt, eftersom den värld som välkomnar oss håller på att falla sönder och kanske närmar sig en brytpunkt'" (3). Vetenskapliga studier visar inte bara på de allvarliga effekterna av klimatförändringar som orsakats av människan, utan det är nu en daglig företeelse att bevittna extrema naturfenomen runt om i världen som allvarligt påverkar livskvaliteten för en stor del av mänskligheten och i synnerhet den del som är mest sårbar för klimatkrisen och som har haft minst ansvar för att orsaka den.
Påven har upprepade gånger uppmanat regeringar till ett mod att föra en politik för ekologisk hållbarhet, för att värna om människan och det gemensamma hemmet. Vad kan COP28 göra?
Även här, är Laudate Deum mycket tydlig: “Om vi tror på människors förmåga att överskrida sina små intressen och tänka stort kan vi inte ge upp drömmen om att COP28 kommer att leda till en avgörande påskyndning av energiomställningen, med effektiva åtaganden som kan övervakas permanent. Denna konferens kan bli en vändpunkt som bevisar att allt som har gjorts sedan 1992 var seriöst och lämpligt, annars kommer den att bli en stor besvikelse och äventyra allt det goda som har uppnåtts hittills" (54). Förhoppningen är att COP28 ska ge tydliga indikationer för att uppmuntra denna acceleration. En energiomställning som kan ske på olika sätt, med början i en gradvis och snabb minskning av fossila bränslen genom ökad användning av förnybar energi och energieffektivitet, samt genom ett större engagemang i utbildning för en integrerad ekologi. Som den Helige fadern och Heliga stolen ofta har upprepat är ekonomiska och tekniska medel nödvändiga för att motverka klimatkrisen, men inte tillräckliga. Det är nödvändigt att de åtföljs av en utbildningsprocess som påverkar förändringar i livsstilar och produktions- och konsumtionsmedel i syfte att främja en förnyad modell för integrerad mänsklig utveckling och hållbarhet baserad på omsorg, broderskap, samarbete mellan människor och stärkandet av denna allians mellan människor och miljön som, som Benedictus XVI sa i Caritas in veritate, "ska vara en spegelbild av Guds skapande kärlek – den Gud i vilken vi har vårt ursprung och till vilken vi är på väg" (50).
Påven har sagt att det efter konferensen i Paris 2015 faktiskt gått mot försämring och ointresse. Inser världen farorna?
Klimatkrisen är mycket komplex, men den är "ett globalt socialt problem som är intimt förknippat med människolivets värdighet" (Laudate Deum, 4). Den är dessutom kopplad till mänskligt beteende med ökande utsläpp av växthusgaser som har långsiktiga konsekvenser: de går tillbaka till den postindustriella revolutionsperioden i slutet av 1700-talet, men har ökat kraftigt över tid. Enligt IPCC, FN:s vetenskapliga organ som studerar klimatförändringar, inträffade mer än 42 procent av de totala nettoutsläppen sedan 1850 efter 1990. Detta är tidsramar som sträcker sig långt bortom de korta valcykler som politikerna måste förhålla sig till. Detta är verkligen det främsta problemet. Sedan 2015 har vi dessutom haft en rad kriser, tänk bara på Covid eller de ihållande humanitära frågor som genomsyrar vårt samhälle. Konflikterna i Ukraina och i det israelisk-palestinska området är bara två slående exempel på hur lokala konflikter inte bara har en oacceptabel och förödande inverkan på lokala civilbefolkningar, utan också har djupgående ekonomiska och sociala återverkningar över hela världen. Här finns en andra fråga: dessa kriser riskerar att avleda det internationella samfundets uppmärksamhet från klimatfrågan.
Tyvärr går klimatförändringarna framåt och väntar inte på att mänsklig "god vilja" ska genomföras. Det är nödvändigt för det internationella samfundet att inte bara notera detta, utan att konkret inse att för att bekämpa klimatkrisen antingen vinner eller förlorar vi tillsammans. Vid COP26 i Glasgow skickade den Helige fadern ett budskap där han angav att "de sår som klimatförändringarna åsamkar mänskligheten [...] är jämförbara med dem som uppstår till följd av en global konflikt. Precis som efter andra världskriget är det i dag nödvändigt för hela det internationella samfundet att prioritera genomförandet av kollegiala, solidaritetsbaserade och framsynta åtgärder". Den verkliga fienden som måste bekämpas är oansvarigt beteende som får återverkningar på alla delar av vår mänsklighet i dag och i morgon. Svaret måste vara snabbt och sammanhängande.
Det vore bra om COP28 skulle bidra till att förverkliga den önskan som påven Franciskus uttryckte i Laudato si': "Även om den postindustriella perioden mycket väl kan bli ihågkommen som en av historiens mest oansvariga, finns det anledning att hoppas att mänskligheten i början av det tjugoförsta århundradet kommer att bli ihågkommen för att beredvilligt ha axlat sitt djupa ansvar” (165). Det finns hopp i detta, eftersom mänskligheten har de medel och den kapacitet som krävs för att kunna ta ett sådant ansvar.
COP28 äger rum i Förenade Arabemiraten, samtidigt som konflikten mellan Israel och Hamas pågår. Hur ser den Heliga stolen på denna situation?
Terrorattacken som Hamas och andra palestinska organisationer utförde den 7 oktober mot befolkningen i Israel orsakade ett allvarligt och djupt sår hos israelerna och oss alla. Säkerheten för denna befolkning äventyrades allvarligt på ett så brutalt sätt och otroligt nog på så kort tid. Den Helige fadern sa det redan från början: "Terrorism och extremism bidrar inte till att nå en lösning på konflikten mellan israeler och palestinier, utan underblåser hat, våld och hämnd och ger bara varandra lidande." (Allmänna audiensen, 11 oktober 2023). Och den israelisk-palestinska fredsprocessen, som redan hade drabbats av nedgångar och stagnation, har nu blivit ännu mer komplicerad. Å andra sidan var detta kanske terroristernas mål, eftersom Hamasmilisen alltid har sagt att de inte har någon fred med Israel i åtanke. Detta överensstämmer inte med staten Palestinas myndigheter, i synnerhet president Mahmoud Abbas, som alltid har försäkrat oss om en vilja att föra dialog med staten Israel för ett fullständigt förverkligande av den tvåstatslösning, som den Heliga stolen har förespråkat i så många år tillsammans med en särskild stadga för den heliga staden Jerusalem. Det är därför jag hoppas att det i framtiden kommer att finnas uppriktiga vägar för dialog, även om jag ser dem som mycket smala nu. I Vatikanens trädgårdar finns det olivträd som planterades 2014 av Israels president Shimon Peres och Palestinas president Mahmoud Abbas tillsammans med påven Franciskus och patriarken Bartholomeos. Vi fortsätter att vattna det med hoppets vatten, som flödar från bön och även från diplomatiskt arbete.
Jag ser dock en ljusglimt de senaste dagarna. Vi har faktiskt med stor lättnad fått höra om resultatet av de pågående förhandlingarna, som har gjort det möjligt att frige flera israeliska gisslan och den av andra nationaliteter, och samtidigt har en vapenvila i striderna uppnåtts, vilket skulle kunna öppna upp för andra horisonter. Jag anser att de dialoginsatser som Egypten och Qatar tillsammans med Förenta staterna har gjort, verkligen är lovvärda, liksom den israeliska regeringens vilja att nå en lösning för all gisslan så snart som möjligt. Jag är verkligen glad över att se att dessa människor kan återförenas med sina familjer. Jag ber också för och delar ångesten hos de andra familjer som fortfarande inte kan omfamna sina nära och kära som fortfarande är kidnappade i Gaza. Låt oss hoppas att de alla snart kommer att släppas fria.
Samtidigt är den humanitära situationen i Gazaremsan en källa till stor oro för den Heliga stolen. Tusentals offer, vi talar om över 15 000, skadade och saknade. Det verkar som om det inte finns någon säker plats, till och med skolor, sjukhus och gudstjänstlokaler används på opassande sätt och för strider. Mer än en miljon människor är hemlösa och måste flytta söderut från den lilla palestinska landremsan. Det är verkligen berömvärt att Egypten tillhandahåller och samordnar ankomsten av humanitärt bistånd, liksom Jordanien, Qatar och Förenade Arabemiraten som sänder det och försöker hjälpa den palestinska befolkningen. Vi får inte glömma och uppmuntra den humanitära insats som FN:s organ gör i Gaza. Den israeliska militära operationen har nu avstannat, men det finns verkligen en stor önskan om att det ska förbli så och att man ska hitta andra sätt, så att Hamas och andra palestinska organisationer kan avväpnas och inte längre utgöra ett terroristhot mot israelerna, och även mot palestinierna själva.
Som den Helige fadern har sagt, berör denna konflikt i det Heliga landet allas hjärtan och känslor. Man känner mycket starkt av mångas ilska över det som hände den 7 oktober i Israel, men också över det som händer i Gaza, och nu över de fruktansvärda följder i samhällena i vissa länder, som denna konflikt ger upphov till. Jag tänker särskilt på det växande antalet antisemitiska handlingar som har inträffat i många länder. Som den Helige fadern har sagt många gånger och med stor beslutsamhet, är antisemitism ett förnekande av ens ursprung, en absolut motsägelse, eftersom en kristen inte kan vara antisemit. Våra rötter är gemensamma. Det skulle vara en motsägelse mellan tro och liv. Och inte bara för kristna: för alla är det en mänsklig handling att försvara andras frihet att bekänna sin tro, medan det är omänskligt att skända den, vilket hände under den skamliga Förintelsen.
Heliga Stolen fortsätter också att noga följa kriget mellan Ryssland och Ukraina. Hur fortskrider Vatikanens diplomati i detta sammanhang?
Den Heliga stolens åtagande är oförändrat och fortsätter att inriktas på humanitära frågor, särskilt återsändandet av ukrainska minderåriga. De olika informationsutbytena mellan den ukrainska och den ryska sidan, genom de apostoliska nuntiaturerna i de två länderna, har gjort det möjligt att fastställa vad som hänt med dussintals barn. Ett uppmuntrande resultat, som också uppnåddes tack vare den Heliga stolens uttryckliga medverkan, vilket anges av kontoret för presidentens kommissionär för barnets rättigheter i Ryska federationen, var Bogdan Yermokhins hemresa, som ägde rum kvällen innan han fyllde 18 år. Dessutom håller den mekanism som inleddes efter kardinal Zuppis uppdrag på att förfinas, vilket utlovar bättre resultat. Förhoppningsvis kommer denna insats att öppna vägen för dialog även i andra frågor.
Ers eminens, är det fortfarande värt att hoppas i dessa komplicerade tider av krig, våld och försakelser?
Inför de tragedier som fortsätter att drabba mänskligheten, känner vi oss alla som förlorare och frestas att ge efter för förtvivlan och fatalism. Med påven Franciskus vill även jag upprepa "får vi inte låta hoppet tas ifrån oss", särskilt när livets resa stöter på problem och hinder som verkar oöverstigliga. Men hoppet kräver realism. Det kräver att vi kallar problemen vid deras rätta namn, i vetskap om att de många moraliska, sociala, miljömässiga, politiska och ekonomiska kriser vi upplever är sammankopplade, och att det vi ser som enskilda problem egentligen är en orsak eller konsekvens av andra problem. Men hoppet kräver också modet att agera, djärvheten att ’kasta sitt hjärta över hindret’, att avstå från det onda och lämna det trånga utrymmet för personliga eller nationella intressen, att ta de små möjliga stegen mot det goda varje dag för att försöka förbättra komplicerade situationer och så fredens frön med tålamod och tillit.
