Biskopen av Rom, enhetens tjänare
Vatican News översättning Katarina Agorelius
"Biskopen av Rom" är ett dokument från dikasteriet för främjandet av kristen enhet som samlar frukterna av ekumeniska samtal om påvens ämbete som svar på den inbjudan som Johannes Paulus II formulerade för snart trettio år sedan, i kölvattnet av de steg som tagits sedan Andra Vatikankonciliet. Syftet är att finna en form för utövandet av primatet som delas av de andra kyrkorna. Även om inte alla teologiska samtal "har behandlat ämnet på samma nivå eller med samma djup", är det möjligt att urskilja några "nya infallsvinklar" när det gäller de mest kontroversiella teologiska frågorna. En av frukterna av de teologiska samtalen är en förnyad tolkning av texterna som rör påveämbetet och som historiskt sett har utgjort ett hinder för enhet mellan kristna. "Samtalspartnerna har uppmanats att undvika anakronistiska projektioner av senare doktrinära utvecklingar och att på nytt bedöma Petrus roll bland apostlarna".
Primatets uppkomst
En kontroversiell fråga är den katolska synen på Roms biskops primat som en institution av gudomlig rätt, medan de flesta andra kristna ser det som endast en institution av mänsklig rätt. "Hermeneutiska förtydliganden", står det i dokumentet, "har bidragit till att sätta denna traditionella dikotomi i ett nytt perspektiv", genom att betrakta primatet både som en gudomlig rätt och en mänsklig rätt, det vill säga "som en del av Guds vilja för kyrkan och förmedlad genom mänsklighetens historia".
Första Vatikankonciliet
Ett betydande hinder är de dogmatiska definitionerna i Första Vatikankonciliet. Vissa ekumeniska samtal har gjort "lovande framsteg" när det gäller att göra en "omläsning" av detta koncilium, även i ljuset av historiska sammanhang och läran från Andra Vatikankonciliet. Den dogmatiska definitionen av påvens universella jurisdiktion har därmed fått en annan tolkning, "genom att identifiera dess omfattning och gränser". På samma sätt har man kunnat klargöra "formuleringen av ofelbarhetsdogmen och till och med enas om vissa aspekter av dess syfte, genom att erkänna behovet av att under vissa omständigheter personligen utöva läroämbetet, med tanke på att den kristna enheten är en enhet i sanning och kärlek". Trots dessa klargöranden, medger dokumentet, "uttrycker dialogerna fortfarande oro över ofelbarhetens förhållande till evangeliets primat, hela kyrkans ofelbarhet, utövandet av biskoplig kollegialitet och behovet av acceptans".
Ett ämbete för en försonad kyrka
I flera teologiska samtal har man erkänt "behovet av ett primat på universell nivå". Med hänvisning till den apostoliska traditionen framhåller man i några samtal att kristendomen från kyrkans allra första början grundades på apostoliska stolar som hade en särskild ordning, av vilka Roms stol var den första". I vissa samtal har man påpekat att det finns ett ömsesidigt beroende mellan primatet och synodaliteten på alla nivåer i kyrkans liv. Ett annat argument som talar för detta, av mer pragmatisk karaktär, rör den samtida globaliseringen och missionsbehoven.
Primat och synodalitet
Några principer för utövandet av primatet under 2000-talet har tagits fram: "En första överenskommelse är det ömsesidiga beroendet mellan primatet och synodaliteten på alla nivåer i kyrkan och det därav följande behovet av ett synodalt utövande av primatet". Ytterligare en överenskommelse gäller formuleringen av "den 'gemensamma' dimensionen som bygger på sensus fidei hos alla döpta, den 'kollegiala' dimensionen, som framför allt uttrycks i den biskopliga kollegialiteten, och den 'personliga' dimensionen som uttrycks i den primatiala funktionen". I många samtal "har man betonat behovet av en balans mellan utövandet av primat på regional och universell nivå, och noterat att den regionala nivån i de flesta kristna samfund är den mest relevanta för utövandet av primat och även för deras missionsverksamhet. Man efterlyser en decentralisering som inspirerats av de gamla patriarkalkyrkornas modell. Betydelsen av subsidiaritetsprincipen betonas sedan: "ingen fråga som kan hanteras på ett adekvat sätt på en lägre nivå måste föras till en högre". I vissa samtal tillämpas denna princip för att definiera en godtagbar modell för "enhet i mångfald" med den katolska kyrkan.
Förslag på praktiska arbetsmetoder
Ett första förslag är att den katolska kyrkan tolkar läran från Första Vatikankonciliet på ett nytt sätt. Man föreslår också att en tydligare åtskillnad görs mellan biskopen av Roms olika ansvarsområden, " i synnerhet mellan hans patriarkala ämbete i den västliga kyrkan och hans primära ämbete för enhet i kyrkornas gemenskap". Vidare efterlyser man en större betoning på utövandet av påvens ämbete i hans särskilda kyrka, Roms stift. Den tredje rekommendationen gäller utvecklingen av synodaliteten inom den katolska kyrkan. I synnerhet föreslås "ytterligare reflektion över de nationella och regionala katolska biskopskonferensernas auktoritet, deras förhållande till biskopssynoden och den romerska kurian. På universell nivå betonas behovet av att hela Guds folk på ett bättre sätt involveras i synodala processer". Ett sista förslag handlar slutligen om att "främja 'konciliär gemenskap' genom regelbundna möten mellan kyrkoledare över hela världen".
