Ukraina. Nuntien: Kyrkan i krigstid - ett ljus i mörkret

Svitlana Dukhovych och Alessandro De Carolis - Vatikanstaten

Ärmarna är alltid uppkavlade, för om bomberna fortsätter att förvandla ett hyreshus till ett drönarmål och en lekplats till ett slagfält finns det inte mycket tid att tänka, man måste rusa in med hjälp, lasta skåpbilar med mat och medicin, oavsett hur nära frontlinjen man befinner sig. Men kyrkan mitt bland bomberna har sin egen exakta och omistliga uppgift: att inte bara ge en bit bröd utan också en bit av himlen till dem som lever i ett helvete, att tala till samvetet hos dem som måste besluta mellan en soldats liv och död, medan handlingens eller reaktionens frenesi riskerar att fördunkla den moraliska känslan i ett val.

”Jag vet inte hur de kan sova”

Mer än två och ett halvt år efter den ryska invasionen utvärderar ärkebiskop Visvaldas Kulbokas, nuntie i Ukraina, hur den lokala kyrkan har klarat av att hantera ett sådant enormt drama och fortsatt att vara närvarande med både vapen och själ tillsammans med sina landsmän. Vår roll, säger han till Vatikanens medier, är och förblir att ”förkunna evangeliet”, eftersom ”under krig kan det finnas förtvivlan av så många skäl: svårigheterna, förlusterna, såren, tanken på ens egna familjemedlemmar som civila fångar eller krigsfångar...”. Jag, erkänner nuntien, ”ställer mig ofta frågan hur familjemedlemmar till fångar klarar av att sova”. För ”kyrkan innebär det att vara med människorna, att sprida ljus mitt i mörkret”.

En samvetets röst

Nuntien uppehåller sig vid militärprästernas uppgift. De har också, säger han, ”rollen som moraliskt samvete i den meningen att, ja, krig är fruktansvärt, men i varje beslut som fattas är det viktigt att det också finns en prästs röst som frågar befälhavarna: 'Är det här beslutet du har fattat rätt? För det här beslutet berör militärerna och det berör människoliv”. En samvetets röst som också sträcker sig till en samhällsdimension. Det finns visserligen, säger monsignore Kulbokas, en kyrka som ”ber Gud om fred”, men det finns också en kyrka som talar ”till folket, till de styrande” och uppmanar dem ”att inte bara förlita sig på militära, politiska eller humanitära medel, utan också att reflektera”. Ibland, berättar nuntien, ställer jag mig själv frågan: ”För vem ska vi be mer?” Jag utgår från kyrkofäderna. Den helige Johannes Chrysostomos uppmanar oss att be för angriparen som förlorar sitt eviga liv”.

Ukrainska flyktingar

Ge aldrig upp 

Styrkan i motståndskraften får också näring av vetskapen om att det finns ett gränslöst nätverk som alltid är redo att ge en hjälpande hand. ”Vetskapen om att jag är en del av en gemenskap hjälper mig, för jag vet att jag kan be om råd och att jag kan hitta någon som stöttar mig”, säger monsignore Kulbokas. ”Ibland hör någon i Italien, Spanien, Frankrike, Chile eller Argentina av sig via e-post eller telefonsamtal och säger: ’Vi är här, vad kan vi göra?’ Detta är kyrkan: att veta att den är spridd över hela världen och att man känner stöd från hela världen. Men finns det, så att säga, en lärdom att dra av att vara en kristen som har hamnat i denna galenskap som har ödelagt personer och städer i över trettio månader? Monsignore Kulbokas svarar med att börja med ett ord, ”frustration”. Jag har lärt mig, ”hoppas jag”, säger han, att ”under svåra tider upplever man ’många frustrerande situationer’. ”Situationen för fångar, barn som inte kan återvända från Ryssland till sina föräldrar ... Mycket arbete görs, men med mycket litet resultat”. Men sedan, tillägger han, ”har jag också lärt mig av andra personer, utifrån erfarenhetsutbyte, att man aldrig får ge upp en situation. Jag har träffat många personer som har sagt till mig: ''Du, jag kanske inte heller kunde göra någonting på ett år eller två år, ingenting... Men under det tredje, fjärde och femte året lyckades jag hitta lösningar, sätt, rätt ord och initiativ för att lösa något”.

Stöd och tillit till institutionella organ

Nuntien reflekterar sedan över vad som skulle kunna vara den bästa etiska planen för att ge värde åt det bistånd som Ukraina har fått och fortsätter att ta emot. Han medger att det finns många som är villiga att erbjuda hjälp på olika nivåer, ”andligt, politiskt, informationsmässigt och humanitärt”. ”Det intryck jag har fått hittills”, fortsätter han, ”är att det är mycket lämpligt att de organ som hanterar detta är officiella institutioner, annars finns det en risk att man inte litar på de nya organisationerna. Monsignore Kulbokas uppmanar alla som har en idé att framföra den ”till dessa officiella institutioner”, även kyrkans institutioner, som den grekisk-katolska kyrkans biskopssynod, den latinska biskopskonferensen och nuntiaturen själv.

Fördelning av överflödet av varor

Utbyte av idéer, alltså. Och även av varor, om det görs på ett förnuftigt sätt. ”Det finns stor potential”, försäkrar nuntien och berättar om ett samtal han hade med två amerikaner som var involverade i att samla in mediciner till Ukraina. ”De berättade för mig: I vår sektor händer det ofta att sjukhusen måste dra ner på personal, även medicinsk personal, och inte har tid att göra ordentliga beräkningar, och då slutar det ofta med att de beställer mediciner eller maskiner som de sedan använder i mycket liten utsträckning. Man beställer ett paket med mediciner och behöver kanske ett halvt paket. Och de brukade berätta för mig att det finns en enorm mängd maskiner och mediciner kvar i gott skick, men som inte används”. ”Överutvecklingen i västvärlden”, säger monsignore Kulbokas, 'skapar ibland ett överflöd av varor som vi måste se över var de behövs. Och ”mitt förslag”, avslutar han, ”är att lägga en del av dessa initiativ även på kyrkans institutioner, eftersom vi vet att de är pålitliga och därför kan delta i den här typen av engagemang”.