Den kraftlösa rösten och bräcklighetens läroämbete

Andrea Tornielli

Den tolfte årsdagen av hans pontifikat infaller i år vid en speciell tidpunkt för påven Franciskus, som har varit inlagd i sitt sjukhusrum på tionde våningen i sjukhuset Gemelli i nästan en månad. De senaste läkarrapporterna är uppmuntrande, prognosen har vänt uppåt och man hoppas att han snart ska kunna återvända till Vatikanen, men det som påven nu går igenom är utan tvekan ett mycket ovanligt årsfirande. Just det år som präglades av den längsta interkontinentala resan  - Indonesien, Papua Nya Guinea, Östtimor och Singapore -, av avslutningen av synoden om synodalitet och av öppnandet av den heliga porten som inledde Jubelåret, tar nu denna svåra vändning. Petri efterträdare, sjuk bland de sjuka, lider och ber om fred, åtföljd av gemensam bön från så många personer runt om i världen. Han, som under dessa tolv år aldrig har avslutat ett möte, en katekes eller en Angelus utan orden ”Och glöm inte att be för mig”, upplever idag omfamningen av så många troende och icke-troende som håller av honom.

Det är en tid som avslöjar det vi bär i hjärtat. Det är en tid då man ifrågasätter kyrkans natur och biskopen av Roms uppdrag, som är så annorlunda än det uppdrag som en verkställande direktör för ett multinationellt företag har. För tolv år sedan talade dåvarande kardinal Bergoglio till generalkongregationen och nämnde vad Henri De Lubac ansåg vara ”den värsta ondska” som kyrkan kan drabbas av: en ”andlig världslighet”. Risken för en kyrka som ”tror att den har ett eget ljus”, som räknar med sin egen styrka, sina egna strategier, sin egen effektivitet, och som därmed upphör att vara ”mysterium lunae”, det vill säga att återspegla ljuset från en annan, att leva och arbeta, stödd och buren endast av nåden från den som sade: ”utan mig kan ni ingenting gör”.

Med dessa ord i åtanke tittar vi i dag med tillgivenhet och hopp mot fönstren på Gemellis tionde våning. Vi tackar påven Franciskus för detta bräcklighetens läroämbete, för hans fortfarande svaga röst som sällade sig till rosenkransen på Petersplatsen häromdagen. En bräcklig röst som fortsätter att uppmana till fred och inte krig, dialog och inte förtryck, medkänsla och inte likgiltighet. Grattis på årsdagen, vi har fortfarande stort behov av din röst.