Kardinal Grech: En väg för att hjälpa kyrkorna att följa den synodala stilen och involvera alla

Andrea Tornielli

”Meningen med den väg som synodens sekretariat föreslår för de lokala kyrkorna, är inte att lägga arbete till arbete utan att hjälpa kyrkorna att följa en synodal stil”. Med dessa ord lägger kardinal Mario Grech, synodens generalsekreterare, fram för Vatikanens media planen för genomförandefasen som godkänts av påven Franciskus.

Ers eminens, synoden om synodalitet föreföll vara avslutad ... och nu börjar den igen, på uppmaning av påven Franciskus, som från Gemelli godkände arbetsplanen för de kommande tre åren.

Det är sant att många trodde att synoden hade avslutats i och med firandet av församlingens andra session i oktober förra året. I själva verket har den apostoliska konstitutionen Episcopalis Communio ”omvandlat” synoden från ett evenemang till en process, som består av tre faser: förberedelse, firande och genomförande (EC, art. 4). Detta kräver en verklig ”omvändelse” - en mentalitetsförändring som tar tid att slå rot i kyrkans praxis. Men denna formulering är grundläggande, för att det räcker inte med att publicera ett ”dokument” för att det som har kommit fram under synodprocessens två faser skall kunna genomföras i kyrkans liv. Detta ”dokument” måste ”tas emot” som en frukt av kyrklig urskillning och som en horisont för omvändelse. Och detta är det som ahr hänt: påven, som är principen för kyrkans enhet och garant för den synodala processen, anförtror med slutdokumentet de lokala kyrkorna och deras grupperingar uppgiften att sätta synodens rekommendationer i sitt eget lokala sammanhang, vilket han rekommenderar i sin ”Kompletterande not” till slutdokumentet. Och många kyrkor har redan reagerat med stor välvilja och satt sig själva i rörelse: på så sätt har arbetet i själva verket aldrig upphört efter synodsförsamlingens slut.

Vad kommer att hända från och med nu och fram till 2028?

Det som nu tillkännages är snarast en process av medföljande och utvärdering av den tillämpningsfas som redan pågår: ett beslut som påven också har utvecklat med bidrag från det ordinarie rådet för synodens generalsekretariat, som till stor del består av medlemmar som valts under församlingen. Och denna process äventyrar inte varje kyrkas huvudroll när det gäller att på ett eget sätt ta emot och tillämpa synodens frukter, med den sporrar påven hela kyrkan till ett ansvarstagande, ja till ett stort medansvar eftersom han, just genom att stärka de lokala kyrkorna samtidigt ansluter biskopskollegiet i utövandet av dess ämbete.

Så vad är mer exakt syftet med den här processen?

Det är en process som syftar till att främja dialog mellan kyrkorna om de insikter som erhållits i tillämpningsfasen. Efter en period som ägnas åt arbetet i varje lokal verklighet (fram till 2026) är det önskvärt att, i synodal stil, skapa utrymmen för dialog och utbyte av gåvor mellan kyrkorna. Detta är en av de mest värdefulla aspekterna som hittills har framkommit under den synodala processen. Målet är att genomförandet inte ska ske isolerat, som om varje stift eller epararki vore en separat enhet, utan att banden mellan kyrkorna på nationell, regional och kontinental nivå ska stärkas. Samtidigt kommer dessa moment av konfrontation att möjliggöra en autentisk ”vandring tillsammans”, vilket ger möjlighet att i en anda av medansvar utvärdera de val som gjorts. De möten som planeras under 2027 och i början av 2028 kommer därför på ett naturligt sätt att följa vägen mot kyrkomötet i oktober 2028. Denna sammankomst kommer då att kunna erbjuda påven värdefulla element, frukten av verklig kyrklig erfarenhet, för hans omdöme som Petri efterträdare, med framtidsbilder som kan föreslås för hela kyrkan. Genomförande och utvärdering måste ske tillsammans, sammanflätade i en dynamisk och delad process: detta är just den ansvarskultur som slutdokumentet ger uttryck för.

Kan ni förklara vad Kyrkomötet 2028 är? I brevet står det uttryckligen att det inte kommer att vara en ny synod...

Jag skulle säga att synoden 2021-2024 var ”första gången” när det gäller mycket. Det var första gången som normerna i Episcopalis Communio tillämpades fullt ut; det var första gången som hela kyrkan och alla i kyrkan hade möjlighet att delta i synodprocessen; det var första gången som medlemmar som inte var biskopar deltog i församlingen; det var första gången som ett slutdokument omedelbart godkändes av påven, och därmed deltog i hans ordinarie läroämbete. Nu - i den tredje fasen av synodprocessen - är det första gången som ett kyrkomöte hålls. Eftersom det är första gången som det hålls ett kyrkomöte på hela kyrkans nivå, är det fortfarande många saker som måste fastställas även om vi kan bygga vidare på erfarenheterna från mötena i den kontinentala fasen, som alla var kyrkomöten.