Kurians andliga övningar: 9. Evig vila

Av pater Roberto Pasolini, OFM Cap

Det eviga livet är en gåva som redan är här, men vi kämpar ofta med att förstå en grundläggande aspekt av det: vilan. Från tidig ålder lär vi oss bönen: Herre, skänk dem evig vila och låt det eviga ljuset lysa över dem. Må de vila i frid. Amen.”

Tanken på en evighet som bygger på evig vila kan verka nedslående, som om livet slutar i en ändlös sömn. Men denna uppfattning bygger på ett djupt missförstånd: vi ser vila endast som inaktivitet, medan det i den bibliska visionen är ett tillstånd av fullhet och uppfyllelse.

Gud själv upplevde vila när Jesus efter korsfästelsen lades i graven. Detta ögonblick är inte ett ögonblick av steril tröghet, utan fullbordandet av ett verk, som det berättas i en gammal predikan på påsklördagen: ”Gud har dött i köttet och har stigit ned för att skaka underjordens rike.”

Kristus vilar, men han handlar ändå på ett mystiskt sätt och befriar underjordens fångar. Detta lär oss att stanna inte betyder att vara värdelös, utan snarare att omfamna tiden med tillit, utan att jaga frenetisk och steril aktivitet.

I dag är vila en försummad lyx. Vi lever i ett samhälle som kräver att vi alltid ska vara aktiva, alltid uppkopplade, alltid produktiva. Men ju fler möjligheter vi får, desto mindre vila finner vi. Liknelsen om tjänaren, som efter att ha arbetat inte förväntar sig någon belöning utan accepterar att han har gjort vad han var kallad att göra, lär oss en viktig hemlighet. Så länge vi lever med en besatthet av resultat kommer vi aldrig att finna vila. Endast de som med lugn och ro accepterar sina begränsningar kan slutligen vila i frid.

Sann vila är inte inaktivitet utan frihet. Det är det tillstånd då vi inte längre behöver bevisa någonting, eftersom vi låter oss omfamnas av Guds kärlek. Det är den inre frid som gör att vi kan säga: ”Den som går in i Guds vila, han vilar från sina egna gärningar, liksom Gud vilade från sina” (Hebr 4:10).

Att leva väl under vilan innebär att träna för det eviga livet, lära sig att leva utan rädsla, släppa taget om det överflödiga och lita på att Gud redan arbetar i oss.

Sann vila är inre frid; den mäts inte i resultat utan i förmågan att ta till sig det som livet ger oss. Det är inte en flykt utan ett sätt att lära sig att leva mer intensivt, utan ångest. Det är inte passivitet utan en aktiv tillit som gör oss fria att älska.

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.” (1 Joh 4:18).

I slutändan är det eviga livet inte ett avlägset mål utan en verklighet som redan växer inom oss. Redan nu är vi kallade att leva det.

1. Slutet kommer att vara början
2. Slutet på allt dömande
3. Den första döden
4. Den andra döden
5. Döende eller levande?
6. Återfödelse
7. Evig, men inte odödlig
8. Lev mer