Biskopen av Kharkiv tackar påven för hans appeller

Svitlana Dukhovych och Taras Kotsur - Vatikanstaten

Tacksamheten till påvens böner för Ukraina, hans omtanke och vädjan om fred är "innerlig". Biskopen av Kharkiv-Zaporizhzhia av latinsk rit, monsignore Pavlo Honcharuk, hänvisar till Franciskus ord i hälsningsorden efter Angelus söndagen den 13 oktober, då han riktade sina böner till världssamfundet för att ukrainarna inte ska lämnas att ”frysa ihjäl” och för att ett slut på ”flygattackerna mot civilbefolkningen, som alltid är den som drabbas hårdast”, eftersom ”det får räcka med dödandet av oskyldiga”. Biskopen upprepar hela folkets begäran och önskan att leva och leva i fred, att ”som fria människor på vårt territorium, i vårt land”, med respekt för rättvisa, sanning, frihet, liv och mänsklig värdighet, gentemot andra folk och andra kulturer.

Fördrivna i Kharkiv

I Ukraina lever man i skräck för Ryssland, fortsätter biskopen, ”de bombar infrastrukturen, gör allt för att stänga av elen, så att värmepannorna inte fungerar, så att folket, äldre, barn, ungdomar, spädbarn, helt enkelt dör”. Honcharuk beskriver situationen i Kharkiv, som tar emot fördrivna från platser som gränsar till frontlinjen där ”det pågår hårda strider”. ”En del av dessa fördrivna”, förklarar han, ”stannar i Kharkiv, andra fortsätter till andra regioner i landet. Framför allt äldre funderar på vart de ska ta vägen, liksom de som har barn. Om de inte har någonstans att bo stannar de i staden”, där den kommunala förvaltningen gör sitt bästa genom att ordna gratis stadstransporter och erbjuda boende, och där olika organisationer ”försöker hjälpa till, men det finns väldigt lite hjälp. Detta är ett stort problem eftersom de har förlorat allt de hade och nu bor i sovsalar”.

Rädsla för vintern

Vintern står för dörren och farhågorna är många. Folket förbereder sig genom att stänga av elförsörjningen några timmar varje dag för att när kylan kommer och folk slår på värmen blir situationen akut - då ”kan det bli problem, och om ryssarna slår till igen och förstör något, som de systematiskt gör, kan det bli ännu värre”. Den bittra tanken är att staden ”förbereder sig”, i full vetskap om att ”det kommer att bli mycket svårt” och att ”ytterligare attacker kommer att inträffa”, och därför väntar alla spänt, ”men utan panik och utan förtvivlan”. Tankar och tack går därför till påven, avslutar biskopen, men också till alla dem som stöder ”sanning, rättvisa, ärlighet, anständighet, kärlek, ansvar”, som folket ber om, i övertygelse om att ”Herren kommer att visa sin seger”.