Hela påvens katekes - Dopet 1
Olof Brandt - Vatikanstaten
Påsktidens femtio dagar är en lämplig tid för att reflektera över det kristna livet, som till sin natur är liv som kommer från Kristus själv. Ja, vi är kristna i den mån vi låter Jesus Kristus leva i oss. Var skall vi då börja för att återuppliva denna medvetenhet, om inte från början, från det sakrament som tände det kristna livet i oss? Det är dopet. Kristi påsk, med allt det nya den bär med sig, når oss genom dopet för att omvandla oss till hans avbild: de döpta hör till Jesus Kristus, han är Herre över deras tillvaro. Dopet är ”grunden för hela det kristna livet” (Katolska kyrkans katekes 1213). Det är det första sakramentet, för det är porten som låter Herren Kristus ta sin boning i oss och nedsänka oss i sitt mysterium.
Det grekiska verbet för att döpa betyder “att doppa” (Katolska kyrkans katekes 1214). Ett bad i vatten är en rit som finns i många trosriktningar för att markera en övergång från ett tillstånd till ett annat, ett tecken på rening för en ny början. Men oss kristna får det inte undgå att det är kroppen som sänks ned i vattnet, men det är själen som sänks ned i Kristus för att ta emot syndernas förlåtelse och för att skina av gudomligt ljus (jfr Tertullianus, Om de dödas uppståndelse, 8.3, i CCL 2, 931; PL 2, 806). Genom den Heliga Andens kraft sänker dopet oss ned i Herrens död och uppståndelse och dränker i dopfunten den gamla människan, som behärskades av synden som skiljer från Gud, och låter en ny människa födas, som återskapats i Jesus. I honom är alla Adams barn kallade till nytt liv. Dopet är alltså en pånyttfödelse.
Jag är säker på att var och en av oss vet vilket datum vi är födda. Men jag undrar om var och en av er minns datumet för sitt dop? Om vi firar vår födelsedag, skall vi då inte fira, eller åtminstone minnas, dopdagen? Jag ger er nu en enkel läxa. De av er som inte minns sitt dopdatum skall fråga sin mamma, sina far- eller morföräldrar eller andra släktingar: “Vet du datumet för mitt dop?”, och sedan se till att aldrig glömma bort det. Och den dagen skall vi tacka Herren, för det är den dag då Jesus kom in i mig, då den Heliga Anden kom in i mig. Det är en andra födelsedag: återfödelsens födelsedag. Glöm inte att göra detta.
Vi minns det uppståndnes sista ord till apostlarna; de är ett uppdrag: “Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn” (Matt 28:19). Genom dopets reningsbad sänks den som tror på Kristus ned i själva treenighetens liv.
Dopets vatten är inte vilket vatten som helst. Det är det vatten över vilket man nedkallat Anden, “livgivaren” (Trosbekännelsen). Låt oss tänka på vad Jesus sade till Nikodemos för att förklara hur man föds till det gudomliga livet: ” den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande” (Jh 3:5-6). Därför kallas dopet också ”återfödelse”. Vi tror att Gud har räddat oss “därför att han är barmhärtig – och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden” (Tit 3:5).
Dopet är därför ett verksamt tecken på återfödelse för att vandra i ett nytt liv. Det säger aposteln Paulus till de kristna i Rom: “Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” (Rom 6:3-4).
Dopet nedsänker oss i Kristus och gör oss så också till delar av hans kropp, som är kyrkan, och delaktiga av hans uppdrag i världen (Katolska kyrkans katekes 1213). Vi döpta är inte isolerade: vi är delar av Kristi kropp. Den livaktighet som springer fram ur dopfunten illustreras av Jesu ord: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt” (jfr Joh 15:5). Ett och samma liv, den Heliga Andens, flödar från Kristus till de döpta och förenar dem i en enda kropp (jfr 1 Kor 12:13), som smorts med helig olja och närts av eukaristin.
Dopet låter Kristus leva i oss och oss leva förenade med honom för att i kyrkan arbeta tillsammans, var och en på sitt sätt, på att förvandla världen. Dopets reningsbad tas emot en enda gång och lyser upp hela vårt liv och leder våra steg ända fram till det himmelska Jerusalem. Det finns en tid före dopet och en tid efter dopet. Man mottar sakramentet efter en trosvandring som vi kallar katekumenat, när det är en vuxen som ber att få bli döpt. Men ända sedan forntiden har också barn döpts in i sina föräldrars tro (jfr Rit för barndop, inledning, 2). Somliga undrar varför man skall döpa barn som inte förstår vad som händer. De kanske tycker att man skall låta barnen växa och förstå och sedan själva be om att bli döpta. Men det är att inte ha förtroende för den Heliga Anden, för när vi döper ett barn träder den Heliga Anden in i det barnet, och den Heliga Anden låter de kristna dygder växa i det barnet som sedan skall blomstra. Man måste alltid ge alla denna chans, alla barn, att få ha den Heliga Anden i sig som leder oss under vårt liv. Glöm inte att döpa barnen! Ingen förtjänar dopet, som alltid är en oförtjänt gåva för alla, både vuxna och barn. Men så som sker med ett sädeskorn som är fullt av liv, så gror denna gåva och bär frukt i en jord som får näring av tron. De doplöften som vi varje år förnyar i påskvakan måste få nytt liv varje dag för att dopet skall ”kristusgöra” oss: vi skall inte vara rädda för detta ord; dopet ”kristusgör” oss, den som har mottagit dopet ”kristusgörs”, liknar Kristus, förvandlas till Kristus och blir verkligen en annan Kristus.
